Inte vill hon minnas att hon skrev så förskräckligt mycket under tiden på Wimmerby Tidning. Mest begravningsreferat och notiser och likande. Men nog var hon avvikande av det skälet att hon var ung kvinna i ett yrke som länge skulle vara mansdominerat, inte minst inom landsortspressen.

"Lilla fruntimret"
När hon tagit realexamen 1923 var hennes bästa ämne svenska. Att hon kunde skriva spred sig i Vimmerby och året därpå blev hon erbjuden plats på Wimmerby Tidning. Tidningen var vid denna tid fylld av läsning som mycket tydligt åskådliggör att tiderna förändrats. Annonserna är rena rama lektionen i lokal historia. Nyhetsnotiserna inte sällan häpnadsväckande. Man kan läsa om flickor som brutit armen, vanföra som utfört illdåd, en anställd som får stanna på jobbet trots att han dömts för sedlighetsbrott med "kvinna som fyllt 12 men icke 15 år" - alla namngivna.
Men Astrid ägnade sig åt annat (får man hoppas).
För 60 kronor i månaden skulle hon läsa korrektur och skriva notiser och små reportage. Ett av dem minns hon väl. Hon skickades att skriva om invigningen av järnvägen mellan Vimmerby och Österbymo, Ydrebanan, hösten 1924. Dit kom chefredaktörer och namnkunniga journalister från Smålands alla tidningar.
- Där var jag och en massa karlar. Så bjöds "herrarna redaktörer" in till lunch i stationshuset och eftersom man inte uttryckligen bad även "lilla fruntimret" att komma in och få sig en bit, vågade jag inte följa med.
Hungrig och blyg väntade hon i flera timmar utanför, innan invigningen blev av.
Sommaren 1925 gjorde Astrid en vandring tillsammans med några kamrater och under rubriken "På luffen" skrev hon en julivecka om deras öden och äventyr.

Möte med Ellen Key
Flickorna gick norrut, in i Östergötland, och besökte den 15 juli Ellen Keys Strand.
I det publicerade kåseriet från besöket i Ellen Keys trädgård avslöjas inte det osminkade författarmötet verkligheten hade erbjudit de unga flickorna.
När de överraskades av Ellen Key på balkongen var hon långt från gästvänlig.
Hon var oklädd och håret hängde stripigt: "Vad vill flickorna?" skrek hon.
Plötsligt flög dörren upp och Keys stora hund rusade ut och bet en av flickorna i benet.
Då blev de insläppta i huset, där hushållerskan plåstrade om den bitna flickan.
Ellen Key kom själv ner i hallen. Underkjolen höpp hon ihop med ena handen och så vände hon sig till Astrid, strängt: "Knäpp min underkjol!" Förlägen och förvånad gjorde Astrid som hon blev tillsagd.
Det var enda gången författarna, den etablerade och den blivande, träffades.

Till Stockholm
Året därpå lämnade hon Vimmerby av skäl som ingen idag skulle lyfta ett ögonbryn över, men som då var en katastrof. Hon var med barn, och ville för sitt liv inte gifta sig med barnafadern.
Astrid for till Stockholm, skaffade sig ett inackorderingsrum, började lära sig stenografi och maskinskrivning. På våren 1927 sökte hon sin första kontorsplats och hon har ofta berättat om det fatala resultatet när den "verkligt drivna" maskinskriverskan lämnades ensam för att avlägga arbetsprov.
Här ur en intervju i Dagens Nyheter den 14 december 1953: "Jag hade just lärt mig skriva efter touchemetoden. Det innebär ju att man skriver utan att titta på tangenterna.
Fingarna har sin plats på mellersta tangentraden och gör bara små utflykter hit och dit i tangentraden ovanför och nedanför. På något sätt lyckades jag utan att märka det redan från början placera fingrarna på översta tangentraden och satte friskt igång med att skriva så mycket jag orkade.
Jag tänkte att ?hör hon inte nu hur driven jag är, så får hon skylla sig själv?. Efter en stund kom jag att titta på vad jag hade skrivit. Och si, där stod ungefär så här:
?Q55 Wh48fg uqwi8j 3u ui94 koyw5?, och så vidare i samma stil.
Jag reste mig tyst och gick, sa inte ens adjö. Men nu så här långt efter kan jag riktigt sörja över att jag inte fick se damens ansiktsuttryck när hon kom tillbaka och fick syn på det verk som den drivna maskinskriverskan hade lämnat efter sig."

Mötte sin blivande man
Men Astrid fick jobb, dock inte på ovan nämnda kontor.
Hon började arbeta på Svenska Bokhandelscentralens radioavdelning, där Torsten Lindfors var avdelningschef.
Torsten Lindfors - far till Viveca Lindfors - hade förvisso muttrat om Astrids ålder.
Han sade sig ha svurit på att aldrig mer anställa en nittonåring. (Föregående nittonåring som fått honom så avigt inställd var en flicka som senare blev känd under namnet Zarah Leander).
Senare fick hon arbete som tillfällig biträdande redaktör för KAK:s turbok.
Ett självständigt och kreativt arbete hon trivdes med och när turboken var klar 1928 sökte Astrid Ericsson från Vimmerby ny plats på KAK.
Kontorschefen där hette Sture Lindgren...