I 17 år har eldsjälarna Ulrika och Peter öppnat hemmet för barn som inte kan bo kvar hos sina biologiska föräldrar. "Du får tillbaka så mycket när du ser att de du har hjälpt kan gå i skolan, bo i egen lägenhet och ha ett arbete", säger Ulrika.
För sjutton år sedan blev Ulrika och Peter kontaktade av Socialtjänsten. De behövde akutplacera en pojke i ett hem över några dagar, och frågade om familjen kunde ställa upp.
– Det var meningen att han skulle stanna hos oss en helg, men sedan ville han inte härifrån. Han bodde kvar tills han fyllde 21 och flyttade in i en egen lägenhet, säger Ulrika.
Det som skulle vara en kortsiktig nödlösning visade sig bli början på Ulrika och Peters resa som familjehem, en boendeform för utsatta barn som inte kan bo kvar hos sina föräldrar.
Att ta emot andras barn i hemmet handlar inte bara om att förse dem med mat, kläder och tak över huvudet.
– De blir en del av familjen. Vi gör ingen skillnad på dem och våra egna barn, de följer med på kalas och på släktträffar och när vi åker utomlands. De måste känna att man bryr sig – kramar, lyssnar, och fångar upp saker man behöver prata om, säger Ulrika.
Ulrika och Peters hem har öppnat dörren för många barn under åren. Över en tid var det också ett jourhem. Där stannar barnen i högst fyra månader, tills kommunen beslutar om barnet kan återvända till sina biologiska föräldrar, eller om det behöver placeras ut i ett familjehem.
– Det var tufft. När Socialtjänsten kommer efter några månader och ska ta med sig barnen till ett annat familjehem och de gråter och vill stanna kvar... Det hade jag jättesvårt för, säger Ulrika.
Barn bor ofta i familjehem under längre perioder, vilket kan vara mellan allt från några månader till flera år.
– Många stannar väldigt länge, det brukar bli så när de väl kommer hit. Men allt beror på den där kemin. Det är jättesvårt att säga om det funkar eller inte. De som kommer är ofta sju, åtta år och då har de redan en del i bagaget. De vet väldigt mycket som man inte tror att de ska veta i den åldern.
Enligt Ulrika är det viktigaste för ett hållbart familjehem att kunna kommunicera med barnets ursprungsfamilj.
– Vi har alltid haft väldigt bra kontakt med barnets biologiska nätverk. Då behöver barnet inte känna att det måste “välja sida”. Man ska hela tiden jobba för att det ska kunna flytta hem igen, ett barn är ändå alltid tryggast med sina biologiska föräldrar så länge det funkar.
Men när barn har varit placerade över en längre tid kan det fortfarande kännas tungt att lämna dem ifrån sig.
– Bara för att någon har varit här i fem år betyder inte det att det är mitt barn. Och det tror jag att många har väldigt svårt att förstå. Det känns som dina egna barn. Man är orolig och undrar hur det ska gå och hur de ska klara sig.
Ulrika och Peter brukar ta sig an uppdrag som är extra svåra.
– De kan hitta på en massa dumheter som man inte kan styra över. Barnen kan rymma utan sitt insulin, stjäla från en, eller ta bilen och dra iväg. Om det är någon som försvinner ska man egentligen inte ge sig ut och leta, utan ringa polisen. Men det är inte så lätt att sitta och göra ingenting. Det blir att man automatiskt åker iväg och försöker hitta kontakter som man vet att de har. Det man är mest orolig för är att de blir indragna i något som de inte kan hantera, säger Ulrika.
Parets hem är ibland den sista hållplatsen för barn som pendlar mellan familjehem och mer reglerade boendeformer.
– Ett HVB- eller SIS-hem är mer en institution än en hemmamiljö. Personalen byts ut, du gör allt i grupp och följer exakta tider för när du ska äta eller sova. Det är väldigt inrutat. Ibland är det tvunget, men jag tror inte att det är bra för barn att växa upp så, säger Ulrika.
"Det finns ett sånt behov. Vi skulle kunna ha hela huset fullt", säger Ulrika om den nationella bristen på familjehem.
För de som vant sig vid den miljön kan det ibland vara svårt att komma till ett familjehem som kräver mer ansvar, tillit och respekt.
– Det kan kännas konstigt att vi har en sådan samhörighet här hos oss, de får ju vara med på allting. Vi vill inte komma med några fördomar och brukar säga att det som har varit har varit, nu börjar vi på ruta ett.
När en placering inte fungerar måste man säga upp uppdraget. Det har Ulrikas familj behövt göra vid två tillfällen.
– Det känns inte bra. Man känner sig misslyckad och att man skulle ha försökt lite till. Meningen är att man ska hjälpa, men så känner man en sån hopplöshet att inte kunna göra mer. Men, man måste komma ihåg att de är placerade av en orsak. De kommer inte och bor hos oss bara för att de vill.
Och trots att arbetet har sina baksidor, berättar Ulrika att fördelarna väger upp.
– Du får tillbaka så mycket när du ser att de du har hjälpt kan gå i skolan, bo i egen lägenhet och ha ett arbete. Om någon hade frågat mig om jag skulle ställt upp om jag hade vetat hur det skulle bli, så skulle jag sagt ja alla gånger. Vi finns ju fortfarande kvar när de flyttar ut. Det är inte så att man klipper av ett band utan det fortsätter.
Ulrika och Peter har fem biologiska barn, som var tonåringar när familjen började ta emot barn från andra hem. Idag är två av dem också familjehem.
– Hade det varit för jobbigt för dem att växa upp i ett familjehem hade de aldrig gett sig in i det, så något positivt måste de ha fått med sig, säger Ulrika.