När vi träffar Elin Holgersson i lägenheten på Hagahöjden i Gamleby har hon och sambon David Nyberg varit hemma i två månader efter en långresa. Första etappen var en 45 dagars bussresa genom sju länder i Afrika, sedan var de ute med ryggsäck på Nya Zeeland och i Sydostasien i fyra månader.

– Vi hade sparat pengar och planerat resan i ett år ungefär. Och att det blev Rosa bussarna berodde på att vi inte ville resa runt helt på egen hand i Afrika. En studiekamrat till mig hade åkt på den här resan och tyckte att det var det bästa hon gjort. Vi tänkte att vi testar och utmanar oss.

Rosa bussarna är ett Svenskt reseföretag som har arrangerat bussresor runtom i världen sedan 70-talet. Man reser enligt en fastslagen rutt och förhållandena är enkla. Sovplatserna är på bussens tak, på bussarna finns inga toaletter och maten lagas i matlag. Att bussarna är målade rosa beror på att grundaren, Anders Eriksson, tyckte att rosa var en glad färg som ingen glömmer i första taget.

Artikelbild

| Soluppgång över sanddyner i Namibia.

– Först flög vi från Arlanda till Kapstaden. Där stannade vi i några dagar. Det var speciellt. Även om apartheid är avskaffat tyckte jag att det var uppdelat mellan svarta och vita. Det var även hög kriminalitet. Vi blev rekommenderade att inte gå på gatorna, utan ta taxi, vilket vi gjorde.

Sedan gick resan vidare norrut, mot Namibia, med stopp på en vingård för att testa viner.

– När vi väl kom ut ur Kapstaden var naturen väldigt vacker och vägarna var hyfsade.

Det var två rosa bussar som höll ihop under den här resan med sammanlagt 40 passagerare.

Artikelbild

| På väggen hemma hos Elin och David sitter en världskarta. På varje ställe de har besökt sitter en nål.

I Namibia, ett land som till största del består av öken, försämrades vägarna och det blev hett i bussarna.

– Vi hade fönstren öppna för att få in luft, men då blev det väldigt dammigt istället. När det var kisspaus fick tjejerna hålla till framför bussen och killarna bakom. Det fanns inga buskar att gömma sig bakom. Under färden blev vårt dricksvatten blev varmt. Men vi vande oss snabbt, alla på bussen hade det ju likadant. Fast det här resesättet passar nog inte alla.

Artikelbild

| Längs en väg genom Namibias öken. På resan var det två Rosa bussar och 40 resenärer.

Genom bussfönstret passerade Namiböknen med sina röda sanddyner. En morgon gick resesällskapet upp innan solens uppgång för att vandra i den till synes helt orörda sanden. När solen kröp över horisonten färgades dynerna djupt orangeröda.

– Vinden hade sopat undan alla tidigare spår av människor och djur. Det kändes som om vi var var de första som var där. Jag såg en skorpion. Lite läskigt såhär efteråt, tänk om någon hade blivit stucken? Vi var ju långt från någon stad och sjukhus.

Artikelbild

| Elin stod endast tre meter ifrån en vild elefant i Botswana. Campingen Elephant Sands hade ett vattenhål där vilda elefanter kunde komma och dricka.

I nordvästra delen av Namibia ligger en jättelik saltslätt, Etosha Pan, och 1907 bildades Etosha National Park som idag är cirka 20 000 kvadratmeter stor.

– Det var helt fantastiskt att se djuren ströva omkring fritt i sina rätta livsmiljöer; elefanter, giraffer, zebror och lejon. Det är inte som Kolmården kan jag säga.

Artikelbild

| Ellin träffar några skolflickor under en byvandring i byn Kande i Malwai.

Förutom att resa är fotografering en av Elin Holgerssons stora intresse. Systemkameran var med överallt och hemma på hårddisken finns nu tusentals bildfiler.

– Jag gillar att fota natur och det fanns så otroligt många motiv på Afrikaresan.

Artikelbild

| Längs vägarna i Sydafrika.

De rosa bussarna fortsatte sin färd från Namibia österut till Botswana och Okavangodeltat, ett stort träsk- och sumpmarksområde. En total kontrast från Etoshas torka.

– I Botswana blev vägarna mycket sämre och bussen var tvungen att åka slalom mellan stora hål. Ibland reste vi flera dagar. Det var intressant att se landskapet och hur det förändrades under resans gång.

Artikelbild

| Utsikt över Kapstaden från Taffelberget.

I Okavangodeltat råkade David tappa sin mobil. Han lät dock bli att doppa handen i vattnet och försöka få upp den eftersom det simmade krokodiler i närheten av kanoterna som de färdades i. På en av campingarna, Elephant Sands, kom vilda elefanter gärna på besök. Där låg ett vattenhål mitt bland människornas bussar och tält.

– En tidig morgon på väg till toaletterna stod jag öga mot öga med en elefant. Vi båda hoppade till lite grann. Jag blev ju ganska överraskad, men inte rädd.

Artikelbild

| Utsikt över Kapstaden från Taffelberget i Sydafrika.

Elefanten lunkade lugnt vidare efter att Elin hade knäppt en bild.

Men hur gick det till med mat och sömn? Elin berättar att sov gjorde man på madrasser i sovsäckar på bussarnas tak. En dam som hade knäproblem fick dock sova inne i bussen. Taket täcktes av myggnät och vid risk för regn även en presenning. Man låg tätt ihop. Resenärerna var uppdelade i lag; matlag och taklag. Taklaget hade ansvar för att sovplatserna kom på plats och packades ner. Matlaget fixade mat och disk med hjälp av en kock som planerade måltiderna och gjorde inköp. Den yngsta på resan var 18 år och den äldsta 70. De flesta reste ensamma, men det fanns några par och en mor och dotter.

Artikelbild

– Det fungerade bra. Visst, det var lite bökigt på sovtaket om man skulle behöva gå på toa på natten. Då fick man kravla på de andra. Maten var enkel med god. Olika grytor, köttfärssås och en gång var det tacos.

På gränsen mellan Zimbabwe och Zambia besöktes Victoriafallen och där passade Elin och David på att flyga med helikopter över det massiva vattenfallet i Zambezifloden.

Artikelbild

– Under resan kunde vi göra egna aktiviteter. Det var inget man behövde boka i förväg, utan det fixades på plats. Vi hade med oss US-dollar och växlade efter hand till ländernas valuta.

I Malawi gjorde de besök på en skola, sjukhus och i byar.

– Det blev mer om livsförhållanden i den senare delen av resan. Vi fick se hur just de här människorna levde. Det var enkelt, men de verkade väldigt stolta över hur de bodde.

För Elin och David var Tanzania slutdestinationen i bussresan genom södra Afrika. Flera andra i resesällskapet skulle dock fortsätta vidare till Kenya.

– Det var lite sorgligt att skiljas. Vi lärde känna varandra väl. Nu har vi kontakt på Facebook och det är kul att se vad alla gör. Och resa med Rosa bussarna kan vi absolut tänka oss igen. Kanske i Sydamerika.

Efter resan i Afrika var Elin och David bara hemma en vecka för att packa om till fyra månaders resa i en annan världsdel. Men det är en annan historia.