Skuggorna, ljuset och landskapet. Det är vad som fångat Bertil Almlöf i hans konstnärsskap.
I den lummiga trädgården i Hovstad, några kilometer söder om Rimforsa, slår vi oss ned för en intervju. Som av en slump skapar skuggan från de närliggande träden mönster i Bertil Almlöfs ansikte. Det är just den här föreningen, hur solens strålar påverkar landskapet, som han under karriären så framgångsrikt har fångat i konsten. Östgötaslätten i solnedgången, Stockholms inlopp i starka färger och stadens ljus i mörkrets fall - temat är tydligt.
– Landskapsmåleriet är ju det jag alltid har sysslat med mest - naturen har lockat mig ända från början. Man upptäcker så mycket nytt hela tiden. Här, där vi sitter just nu, är ljuset på träden helt fantastiskt. Det gör så stor skillnad för landskapet och jag tror det är det här ljuset, som jag har försökt att uttrycka i bild, som också gjort min konst intressant för andra, resonerar konstnären, som flyttade till Kinda år 1988, och fortsätter:
– Det är något alldeles speciellt med att bo så här - mitt i det man jobbar med på något sätt.
Var hans konstintresse och talang egentligen kommer ifrån har han svårt att säga men att målandet alltid har funnits där är ett faktum. Efter uppväxten i Linköping, mestadels Vasastan, valde han att trots konstdrömmarna utbilda sig till folkskollärare. Ett val han gjorde efter vissa påtryckningar.
– Det berodde på min pappa, även han lärare, som absolut ville att jag skulle ha ett "riktigt jobb".
Som en av fem personer blev han dock, år 1953 kort efter lärarstudierna, antagen till konstskolan Valand i Göteborg.
– Det var förstås en omställning - ett helt annat liv med allting egentligen. Framförallt var det lärande att, till skillnad från Linköping, kunna ta del av så mycket konst på olika muséer och salonger. Att sedan ha möjlighet att diskutera utställningarna med klasskompisar var nog det som gav mest inför den fortsatta karriären.
Ingrid och Bertil Almlöf har hållit ihop under en lång tid och gifte sig i mitten av 1950-talet. "Vi har stöttat varandra hela tiden", konstaterar de.
På nästan hela konstnärsresan, både innan och efter Valand, har Bertil Almlöf haft hustrun Ingrid vid sin sida. Åren de tillbringat tillsammans är många vid det här laget. Under intervjuns gång kommer Ingrid ut i trädgården med en tillbringare flädersaft och vi passar på att fråga henne vad receptet för en så lång relation har varit genom livet.
– Att vi har hjälpts åt och stöttat varandra hela tiden - utan alltför mycket gräl, svarar hon och ler mot Bertil.
– Att Ingrid dessutom har jobbat som sjuksköterska har betytt mycket, framförallt för mig, och gjort att vi alltid har kunnat försörja oss. Det var svårt och trögt att sälja tavlor, inte minst i början, och jag ställde ut vid massor av ställen utan att få någon direkt ekonomi. Det har varit, och är fortfarande, svårt att försörja sig som konstnär, fortsätter Bertil.
Trots allt medger han att karriären har varit lyckad och med mängder av stipendier och priser, uppmärksammade utställningar och offentlig utsmyckning är det svårt att hävda något annat.
– Jag har knegat på hela tiden, jobbat hårt och det har gått upp och ned. Samtidigt får jag säga att jag har haft ett lyckligt liv, med allting, och jag trodde aldrig att jag skulle få hålla på så här länge.
I det tidigare hönshuset på gården i Hovstad har Bertil Almlöf under de senaste 30 åren haft sin ateljé. Han har också en ateljé i Örberga på Östgötaslätten.
Hur känns det att fylla 90 år?
– Det är väldigt många år alltså. 85 gick an men 90 är något helt annat.
Hur ska födelsedagen firas?
– Det är ju coronatider så det blir med den närmaste familjen, utomhus och med avstånd till varandra. Det räcker gott.
