Vi träffas en något blåsig sommardag vid föräldragården i Ryda, några kilometer utanför Björkfors. Här, bland röda stugor och vita knutar spenderar hon en stor del av sin lediga tid. Här lades med största sannolikhet också grunden till vad som kom att bli hennes yrkesval. Samma val som hennes tre äldre bröder också gjort.

– Mina föräldrar köpte den här gården på mitten av 1980-talet med tanken att vi skulle bygga upp den tillsammans, hela familjen, så vi har kapat ned träd, sågat dem till plankor och byggt nya hus med våra egna händer. Att få en sån helhetsbild och få se hur något växer fram är helt fantastiskt och förmodligen det som väckte mitt intresse att studera till civilingenjör, berättar 31-åringen och fortsätter:

– När man växer upp så här långt ute på landet får man även en väldig dragningskraft till att se allt det stora i världen. Man vill bevisa att man faktiskt kan, lite mindrevärdeskomplex kanske, och det tror jag har varit en viktig del min drivkraft.

Efter fem år på universitet i Lund, med inriktning på väg- och vattenbyggnad, hade Emma Linderbäck fått in en fot i det både lokala och globala byggföretaget Skanska. Hon hade sommarjobbat i Gullringen och Linköping men nu var det Stockholm som väntade - och rollen som produktionsingenjör. Kort därefter gick flyttlasset vidare.

– En del av att jag valde Skanska är min vilja att vara en del av något större, ett bolag som finns på flera platser och får influenser från flera världsdelar. Jag fick möjligheten att åka till New York för att projektleda en del i byggnationen av den stora flygplatsen LaGuardia. Det var en dröm som gick i uppfyllelse och något jag aldrig glömmer.

Väl hemma igen, fem år efter examen, fick hon axla en ny roll - som projektchef. En roll där hon har affärs- och personalansvar för en specialistgrupp inom Skanska. I maj tidigare i år uppmärksammades hennes bedrifter och hon tog steget in i listan över framtidens främsta kvinnliga ledare i Sverige. En lista som utses av fackförbundet Ledarna.

– Det är en utmärkelse som jag är otroligt ödmjuk inför. I år var jag den enda representanten från hela samhällsbyggnadssektorn och det känns helt fantastiskt, säger Linderbäck och fortsätter:

– Jag har nästan aldrig haft någon förebild - någon att känna igen mig i. Det har blivit en otrolig stereotyp på vilken person man ska vara inom byggbranschen. Man ska vara man, tycka om segling eller golf, vara först på jobbet och dricka svart kaffe utan mjölk. Det är viktigt att visa att man kan vara annorlunda och lyckas ändå.

Utmärkelsen har fungerat som en slags ögonöppnare för henne.

– När man kommer in ny i en bransch försöker man så mycket som möjligt passa in i mallen. Nu tänker jag aktivt på att behålla mina egenheter och sticka ut i min position som chef.

Det är dock inte bara skillnaden mellan män och kvinnor som är problematisk. 

– Det skulle vara att förenkla problematiken. Det handlar mycket om normen "att vi ska göra som vi alltid gjort". Det saknas nyfikenhet för nytänk.

Hur ser på framtiden?

– Just nu är jag mig i ett läge där jag behöver definiera nästa dröm på något sätt. Samtidigt är jag väldigt nöjd med att kunna influera de unga medarbetare som kommer till oss, berättar Emma och avslutar:

– Jag kommer att fortsätta att jobba för en förändring i branschen.