Jonas efter den senaste operationen för drygt två veckor sedan. Han är tacksam för den vård han fått genom åren. Ett extra stort tack vill han rikta till neurokirurgerna.
När Jonas ringer upp, några dagar innan vi träffas för en intervju, berättar han att han, från dag till dag, lider av dåligt minne. När han vaknade efter operationen mindes han knappt sitt eget namn, än mindre sina barns.
– Jag visste att jag har tre barn, men tyckte plötsligt att det var fullständigt idiotiskt att döpa dem till så likartade namn, skrattar han och fortsätter sedan, något allvarligare:
– Jag hoppas att mitt minne är bra när vi träffas.
Det är det. Hyfsat, i alla fall. Jonas tappar en del ord och beskriver att hans ordförråd blivit mindre sedan operationen.
– Det var läskigt att upptäcka det efter operationen. Men samtidigt, hade det här hänt efter första operationen, då hade jag nog blivit mycket mer rädd än vad jag blev nu. Nu kunde jag tänka att "okej, det är svullet och tajt innanför kraniet, det går över".
Jonas fortsätter:
– Jag har fortfarande kvar problemen, men inte hela dagar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är som att saker inte känns riktigt solklara ena sekunden, men nästa sekund känns de helt självklara igen. Det kommer och går, men det verkar inte skrämma kirurgerna och då skrämmer det inte mig heller. Det har ju bara gått två och en halv vecka sedan jag opererades.
Att det bara gått drygt två veckor sedan operationen märks inte, om man bortser från ordförrådet, det långa ärret med drygt 20 stygn som pryder hans skalle och det lilla blåmärket som börjat blekna under ena ögat. Jonas promenerar sju-åtta kilometer om dagen och har även, försiktigt, börjat löpträna igen.
– Men mitt ordförråd är som sagt väldigt varierande. Två dagar efter operationen skulle jag skicka iväg några sms, men jag hittade knappt ett enda ord. Det blev meningar på fyra-fem ord, längre blev de inte, och de tog jättelång tid att skriva.
I maj i år skrev vi en artikel om Jonas och hur löpningen hjälpt honom. Redan då pratade han om att skriva en bok, men projektet lades på is när det kort efter artikelns publicering visade sig att hans tumörer vuxit och att han återigen skulle opereras.
Jonas sitter på en köksstol i huset i Rimforsa. Solen skiner in genom fönstren och lämnar fläckar av ljus på tidningen som ligger uppslagen framför honom. Det är en Corren, från slutet av maj i år, med Jonas själv medverkande. Då berättade han om sin resa – från den första tumören som upptäcktes 2008, den efterföljande operationen, de nya tumörerna som kommit till därefter, hur han tappade livslusten, hur han upptäckte löpningen och hur den blev hans räddning...
I slutet av maj i år hade Jonas, vad han och läkarna då trodde, fyra tumörer. Nu har det visat sig att det egentligen var sex stycken. Under operationen för två och en halv vecka sedan avlägsnades allihop.
– Tidigare har jag aldrig gjort en magnetröntgen förrän ett halvår efter operationerna, men nu fick jag göra det redan två-tre dagar efter. Den berättade att de fått bort alla sex tumörer, helt och hållet. Det känns jäkligt skönt, säger Jonas leende, men tillägger snabbt:
– Men jag tar inte för givet att det inte kommer komma några fler.
Det har det ju nämligen gjort hittills.
I början av sommaren fick Jonas beskedet att hans befintliga tumörer vuxit och att han skulle behöva en operation. Den kom dock att dröja till början av november. Nu är han alltså relativt nyopererad. Väntan på operationen var tuff, erkänner han.
Hur påverkades du av tumörerna denna gång, innan operationen?
– Ingenting, tror jag. Eller så börjar jag bli van?
Att gå och vänta på operationen var dock tungt.
– Det var ju fem månaders väntan. Det var tungt, faktiskt. Men återigen, löpningen hjälpte mig helt klart att klara av det.
I slutet av maj, när vi träffade Jonas sist, berättade han att han hade planer på att skriva en bok om sina erfarenheter. Självklart med en hel del fokus på löpningen och hur den hjälpt honom. Det projektet tvingades han dock lägga på is när han i början av sommaren fick vetskap om att hans tumörer, som han redan visste om, vuxit ordentligt.
På ett halvår växte Jonas två största tumörer från en gånger en centimeter till närmare tre gånger tre. Det märktes under hans magnetröntgen i början av sommaren och då fattades beslutet om operationen, som han alltså genomförde för två och en halv vecka sedan.
– Då visade det sig att de hade vuxit duktigt. De två största hade på ett halvår gått från en gånger en centimeter till närmare tre gånger tre. När vi träffades en månad innan dess var jag inte inställd på att det skulle bli en operation, men efter magnetröntgen bestämdes det att jag skulle opereras. Det gjorde att jag lade skrivandet av boken åt sidan. Det funkade inte för mig att fokusera både på det och den kommande operationen, även om det skulle dröja fem månader tills den blev av. Det visste jag ju inte då.
Snart planerar Jonas att börja med bokskrivandet. Han ska starta eget företag och hitta någon kunnig inom branschen som kan hjälpa honom.
– Det känns viktigt att det blir bra. Jag kommer inte skriva den här boken för mig, för att jag ska kunna säga att jag skrivit en bok, utan jag kommer ju att skriva denna bok för andras skull, slår han fast.
Jonas ska skriva en bok om sina erfarenheter kring löpning och psykisk hälsa.
