Han heter Kotten för att han ser ut som en kotte, berättar matte Maria Hörnfelt om tvåårige Cairnterriern som försvann efter en promenad i skogen.

Nu är han hemma och Maria Hörnfelt kan pusta ut. 

Fem dagars oro och ovisshet är över. 

– Jag har varit i upplösningstillstånd, säger hon.

Trots att både riksväg 34 och järnvägen går i närheten av familjens hem så kände hon sig övertygad om att Kotten var i livet. Skulle han inte vara det, var det ändå viktigt att hitta honom. Att inte veta vad som hänt, är det absolut värsta konstaterar hon. 

Kotten försvann en torsdag. Maria vände ryggen till i några sekunder på eftermiddagspromenaden, då passade han och kompisen Wille på att dra i väg. Wille, som är den äldsta av hundarna, kom ganska snart tillbaka. Men inte tvåårige Kotten.

Maria Hörnsten bor i Rimforsa, granne med skogen. Här är hundarna vana att röra sig och de känner omgivningarna. Därför var hon till en början inte så orolig.

Men Kotten kom inte tillbaka. Maria och hennes familj sökte oavbrutet och de fick också hjälp från människor i olika sökgrupper.

– Vi har lyssnat efter skall och ropat så att han skulle höra oss. Utan resultat.

Kotten var och förblev borta. Det enda lilla som noterades var en granne som på torsdagskvällen – samma kväll som han försvann – hörde en hund ge ståndskall i närheten av där han försvunnit. Men letande gav inget resultat. 

Helgen gick utan ett livstecken, måndagen också.  

– I tisdags tänkte jag när jag vaknade att i dag ska jag hitta honom. 

Den här dagen hade hon också hjälp av andra. En man hade med sina hundar, men tänkte bara rasta dem lite kort innan han skulle ta ett första varv i skogen. Rastningen blev kort, han var snart tillbaka och sa: Jag tror jag såg din hund.

En bit därifrån satt Kotten på en klippa ungefär fem meter ovanför deras huvuden. Helt oskadd, visade det sig. 

– Otroligt, med tanke på att han måste ha fallit kanske tio meter. 

Hela tiden hade han funnits helt nära, utan att säga ens det minsta lilla voff. Den bistra läxan som Maria Hörnfelt nu lärt sig, säger hon, är att hundarna tydligen inte ger sig till känna. 

Det är inte klarlagt hur Kotten hamnade på klippan men förmodligen hade han fått korn på något som han sprang efter och trillade ner, tror hon.

Slutet gott allting gott. Kotten är hemma, hungrig som en varg och på menyn står nu hjortfärs och majsvälling.