Slottet har eget vatten, eget reningsverk, egen uppvärmning. ”Det är bara att vi börjar odla maten igen så är vi helt självförsörjande”, skämtar Sara Fält. Äppelträd har de redan, och äpplena har blivit must.
Martin och Maja hade en verksamhet i Västervik men var trångbodda. Nu fick de möjlighet att expandera. I Schedevi fanns det gott om utrymme. Här la de grunden till det som idag är ett boende med psykiatrisk vård för runt 40 klienter.
– Farfar var inkallad, så det fick bli farmor som tog med sig alla boende, de var runt 50 stycken och tog tåget till Opphem, säger vd Lisa Fält.
Idag handlar det främst om vård av människor med olika psykossjukdomar, som exempelvis schizofreni. På den tiden var det andra boende. Då kallades de förståndshandikappade, sinnesslöa och idioter. Ofta fanns där ett fysiskt handikapp också.
– De som var i bäst skick fysiskt bodde längst ned. De fick hjälpa till med sådant de kunde på gården, handelsträdgården och djurhållningen.
På så sätt fick en del av de pojkar och män som kom hit från hela Sverige en uppgift. Och de fick känna sig behövda.
Slottet ligger lite utanför samhället. En idealisk plats att på den tiden stuva undan de som inte riktigt var som andra.
– Man skämdes för dem, man pratade inte om dem. De skulle gömmas. De flesta familjer ville inte ha någon kontakt. Man behövde inte ha någon mental funktionsnedsättning för att hamna här. Det kunde räcka med epilepsi eller ett fysiskt handikapp, säger Lisa.
Under flera år kunde vården mest se ut som förvaring. Många som idag bedömts klara sig utan olika läkemedel blev på den tiden tungt medicinerade. Det fanns också de som aldrig kunde ta sig ut i trädgården, utan var hänvisade till altanen.
"Farmor och farfar bodde här också. Farmor bodde här med barnen, så pappa har ju växt upp med 'Schedevigubbarna' som man sa då", säger Sara Fält.
Även om det finns mycket svärta kring hur man såg på förståndshandikappade på den tiden, så finns även ljus. Sara och Lisa pratar innerligt om sin farmor och farfar. Om farmors värme, om farfars vilja att hjälpa de utsatta och om deras gemensamma drivkraft att skapa en familjekänsla.
– Pappa växte upp med Schedevigubbarna, som man sa. För honom var det inget konstigt. De var hans lekkamrater, visserligen lite äldre, men det spelade ingen roll, säger Sara.
Deras farbror tog över verksamheten på 70-talet och axlade ansvaret fram till 1984 då Lisa och Saras pappa tog över.
Vid den här tiden hade socialstyrelsen signalerat att de stora institutionerna skulle läggas ned. Många som hade bott här, en del så gott som hela sina liv, rycktes nu upp och skickades till sin hemkommun.
Lisa Fält visar boken med gamla bilder från verksamheten, som de gav ut till företagets 75-årsjubileum. Sedan dess har ytterligare 10 år passerat.
För Schedevi innebar det att nästan alla klienter försvann. Valet stod då mellan att lägga ner eller att tänka om.
Man valde det senare. I slutet av 80-talet fick man tillstånd att bedriva psykiatrisk vård. Nu tar man hand om de som har en komplex psykisk sjukdom.
– Vi jobbar för att man ska bli medveten om sin sjukdom, förstå den, hantera den och träna på att klara sig i vardagen. Därför säger vi boende och inte patient. En patient är någon som går till sjukhuset, får hjälp och sedan blir bra. Dessa människor kanske aldrig blir bra.
Lisa Fält menar att vi blir matade med skräckhistorier där personer som lider av psykisk ohälsa kan göra i princip vad som helst. En bild som enligt henne inte stämmer överens med verkligheten.
De boende bor i egen lägenhet och kan komma och gå som de vill. Johan Lindblom, regionchef för Schedevi psykiatri, resonerar kring samhällets syn på de sjuka. Särskilt när ett boende etableras på en ny plats märks oron av bland lokalbefolkningen.
– De vill veta, vad är det för människor? Vågar jag gå ut på natten med min hund? Den känslan finns ju fortfarande, säger han.
Men enligt honom är den obefogad.
– Man kan se en skillnad på den psykiatriska vården och dess innehåll idag mot vad det var i början av 90-talet då psykiatrin startade här på Schedevi. En sån sak som jag sett under mina år inom psykiatrin är en avsevärd minskning av incidenter kopplat till hot och våld.
Systrarna Fält är ägare av Schedevi psykiatri AB. Sara gick in nyligen, medan Lisa varit med sedan 2006. Arbetsdagarna kan vara väldigt varierande. ”Man får göra precis allting, från att leta efter avloppsrör till styrelsemöten”, säger Lisa Fält.
Även om det inte är det första man tänker på när man kommer hit så är Schedevi psykiatri ett företag, med en ekonomi att förhålla sig till. Just nu rullar det på bra, och de ska expandera med ytterligare en verksamhet i Rydaholm utanför Värnamo.
– Vi har funnits så länge och har så mycket erfarenhet och kunskap. Vi har ett gott rykte, och det sprider sig ju, säger Lisa.
De samhällstrender som finns när det kommer till psykiatriska diagnoser är hon medveten om, men ser dem inte som orsak till företagets framgång.
– Man pratar om att det är mycket mer psykisk ohälsa i samhället bland unga i samhället, men det är inte unga med lättare psykisk ohälsa som kommer hit utan människor med omfattande funktionsstöd.
– Men det är klart att vi tycker att det är väldigt positivt att man pratar mer om psykisk ohälsa, för det har man inte gjort innan.