Larz Netz har Ànnu inte lÀrt sig navigera bland VÀsterviksanstaltens kulvertar och korridorer.
HÀr började han som fÀngelseprÀst strax efter Ärsskiftet.
â Jag har jobbat pĂ„ hĂ€ktet i Norrköping, sĂ„ jag har erfarenhet av mĂ„lgruppen.
Att jobba med mÀnniskor som fallit mellan samhÀllets stöttepelare Àr en drivkraft som funnits med sedan barnsben.
â Behovet Ă€r stort. Betydligt större Ă€n vi kan möta.
Vad drog dig till att arbeta som fÀngelseprÀst?
â Samtalen med mĂ€nniskor. Det Ă€r bara ett steg mellan ett fungerande normalt liv och att komma utanför. Ena stunden ingĂ„r man i det svenska samhĂ€llssystemet och i nĂ€sta kan det hĂ€nda nĂ„got som gör att man drabbas.
Hans arbete med spelmissbrukare gav honom insikt i hur lÀtt ett liv kan slÄs i spillror.
â Tillslut hamnar man i ett lĂ€ge dĂ€r man har gĂ„tt över sina grĂ€nser. Jag har flera gĂ„nger hört folk sĂ€ga "jag Ă€r egentligen inte sĂ„ hĂ€r". Jag vill vara bland dem som andra ser som andra klassens mĂ€nniskor. Det kunde lika gĂ€rna ha varit jag. TillfĂ€lligheter hade kunnat leda mig dit.
Larz berÀttar om tiden dÄ han var gatuprÀst i Linköping.
â PĂ„ nĂ€tterna trĂ€ffade vi mĂ€nniskor som inte klarade av att vara ensamma hemma med sitt eget brus. De drog ut i nattens brus â ut pĂ„ stan för att festa.
Han och kollegan bryggde en termos med kaffe och tog med en pÄse bullar.
â Efter nĂ„gra inledande artighetsfraser med dem vi mötte kom vi ner i djuplagren.
Det Àr de dÀr samtalen som borrar sig lÄngt ner i mÀnniskans vÀsen som han Äterkommer till. Och som prÀst duggar sÄdana samtal tÀtt.
â Folk vet att det de sĂ€ger till oss det stannar dĂ€r, att vi har det förtroendekapitalet. Att komma ner till livets kĂ€rna Ă€r enastĂ„ende.
Vad Àr roligast med att vara fÀngelseprÀst?
â NĂ€r man connectar med nĂ„gon. NĂ€r man fĂ„r dela liv och livsöde. Det lĂ„ter konstigt att det skulle vara roligt men det Ă€r betydelsefullt.
Han berÀttar om hur han hÄller gudstjÀnst med internerna. MÀn som aldrig tidigare sjungit gör det av hjÀrtats lust och ber att fÄ sjunga sÄngen en gÄng till.
Alla mÀnniskor har goda sidor och det Àr dem han tar fasta pÄ.
â Jag brukar lĂ„ta internerna berĂ€tta varför de sitter dĂ€r de sitter. Jag vill inte veta innan. Det Ă€r inte brottet som Ă€r i fokus utan den personen jag möter dĂ€r och dĂ„.
Och vad Àr det jobbigaste?
â Det kan man inte styra över. NĂ€r man fĂ„r till sig en berĂ€ttelse dĂ€r olika tillfĂ€lligheter har gjort att en mĂ€nniska Ă€r i ett lĂ€ge som egentligen ligger lĂ„ngt ifrĂ„n en som person. Just den diskrepansen mellan hur "jag" Ă€r och vad som har hĂ€nt â och att stĂ„ ut med det. Man delar smĂ€rta. Det Ă€r vad det handlar om. Varför blev det sĂ„ hĂ€r?
Han vill inte förminska brottet, men understryker att det inte Àr upp till honom att döma.
â Ingen rĂ€cker till. Man fĂ„r vila i det, att man Ă€r Ă€lskad. Man fĂ„r överlĂ„ta sitt liv. Jag har fĂ„tt höra allt, frĂ„n det svĂ„raste svĂ„ra dĂ€r man har utsatt andra mĂ€nniskor för saker, men det Ă€r inte min sak att döma. Det överlĂ„ter jag till Gud, om nu Gud skulle göra det.
Han fortsÀtter:
â Jag har jobbat som skolkurator pĂ„ VĂ€rgĂ„rdsskolan och mött barn som Ă€r sĂ„ ensamma att det ekar. Jag, som bĂ€r pĂ„ en tro, vill sĂ€ga att du Ă€r Ă€lskad: du kan lĂ€gga ditt liv i den barmhĂ€rtige gudens hĂ€nder. Det kunde jag inte sĂ€ga i de sammanhangen. Det kan jag göra som fĂ€ngelseprĂ€st.
Och det Àr i de sammanhangen som Lars Netz vill vara.