Larz Netz har ännu inte lärt sig navigera bland Västerviksanstaltens kulvertar och korridorer.
Här började han som fängelsepräst strax efter årsskiftet.
– Jag har jobbat på häktet i Norrköping, så jag har erfarenhet av målgruppen.
Att jobba med människor som fallit mellan samhällets stöttepelare är en drivkraft som funnits med sedan barnsben.
– Behovet är stort. Betydligt större än vi kan möta.
Vad drog dig till att arbeta som fängelsepräst?
– Samtalen med människor. Det är bara ett steg mellan ett fungerande normalt liv och att komma utanför. Ena stunden ingår man i det svenska samhällssystemet och i nästa kan det hända något som gör att man drabbas.
Hans arbete med spelmissbrukare gav honom insikt i hur lätt ett liv kan slås i spillror.
– Tillslut hamnar man i ett läge där man har gått över sina gränser. Jag har flera gånger hört folk säga "jag är egentligen inte så här". Jag vill vara bland dem som andra ser som andra klassens människor. Det kunde lika gärna ha varit jag. Tillfälligheter hade kunnat leda mig dit.
Larz berättar om tiden då han var gatupräst i Linköping.
– På nätterna träffade vi människor som inte klarade av att vara ensamma hemma med sitt eget brus. De drog ut i nattens brus – ut på stan för att festa.
Han och kollegan bryggde en termos med kaffe och tog med en påse bullar.
– Efter några inledande artighetsfraser med dem vi mötte kom vi ner i djuplagren.
Det är de där samtalen som borrar sig långt ner i människans väsen som han återkommer till. Och som präst duggar sådana samtal tätt.
– Folk vet att det de säger till oss det stannar där, att vi har det förtroendekapitalet. Att komma ner till livets kärna är enastående.
Vad är roligast med att vara fängelsepräst?
– När man connectar med någon. När man får dela liv och livsöde. Det låter konstigt att det skulle vara roligt men det är betydelsefullt.
Han berättar om hur han håller gudstjänst med internerna. Män som aldrig tidigare sjungit gör det av hjärtats lust och ber att få sjunga sången en gång till.
Alla människor har goda sidor och det är dem han tar fasta på.
– Jag brukar låta internerna berätta varför de sitter där de sitter. Jag vill inte veta innan. Det är inte brottet som är i fokus utan den personen jag möter där och då.
Och vad är det jobbigaste?
– Det kan man inte styra över. När man får till sig en berättelse där olika tillfälligheter har gjort att en människa är i ett läge som egentligen ligger långt ifrån en som person. Just den diskrepansen mellan hur "jag" är och vad som har hänt – och att stå ut med det. Man delar smärta. Det är vad det handlar om. Varför blev det så här?
Han vill inte förminska brottet, men understryker att det inte är upp till honom att döma.
– Ingen räcker till. Man får vila i det, att man är älskad. Man får överlåta sitt liv. Jag har fått höra allt, från det svåraste svåra där man har utsatt andra människor för saker, men det är inte min sak att döma. Det överlåter jag till Gud, om nu Gud skulle göra det.
Han fortsätter:
– Jag har jobbat som skolkurator på Värgårdsskolan och mött barn som är så ensamma att det ekar. Jag, som bär på en tro, vill säga att du är älskad: du kan lägga ditt liv i den barmhärtige gudens händer. Det kunde jag inte säga i de sammanhangen. Det kan jag göra som fängelsepräst.
Och det är i de sammanhangen som Lars Netz vill vara.