Jonas Högsbergs första röntgenbild. Den vita massan som syns är tumören.
Jonas Högsberg kommer till mötes utanför Linköpings Universitetssjukhus, där han snart har en bokad tid med neurorehab. Han hälsar glatt, men ämnet han snart ska komma att prata om är tungt.
– Jag var sjuk i ganska många år utan att jag visste om det, det upptäcktes 2008, börjar han berätta.
Det som senare visade sig vara en hjärntumör började med en enorm trötthet, personlighetsförändring och dåligt minne. När Jonas sökte vård fick han först beskedet att han var deprimerad och stressad.
– Jag hade tappat livslusten, så vi satte in en kurator och bara samtalsbiten gav massor.
Men en dag under försommaren 2008 blev Jonas plötsligt väldigt ljuskänslig. Det fick honom att söka vård akut. En hjärnröntgen bekräftade att han hade en tumör.
– Clementinen har jag kallat den för, min tumör. Den var sex gånger sex centimeter.
Han tar fram en röntgenbild ur sin kalender och pekar på den vita massan bakom ögonhålan.
Vad hade hänt om du inte hade gjort röntgen den där morgonen?
– Då hade jag med all sannolikhet varit död innan hösten.
Jonas opererades vid två tillfällen och hela tumören avlägsnades från hans hjärna. Under sitt första år som sjukskriven började Jonas få levnadsglädjen tillbaka.
– Efter operationen kände jag att jag kunde lägga det bakom mig och fokusera framåt. Det hann gå två och ett halvt år innan jag kände att det var något som inte stämde.
Han fick en uppföljande skallröntgen som visade att han hade en ny tumör.
– Sedan dess har det fortsatt - det kommer nya och vi strålar, det kommer nya och vi gör laserkirurgi, det kommer nya och vi gör öppen kirurgi... Just nu har jag fyra stycken.
Jonas tumörer är ständigt återkommande. Just nu har han fyra stycken.
Jonas tumörer är godartade och växer långsamt. Han blir rörd när han pratar om den hjälp han får av sjukvård och andra myndigheter.
– Min kirurg har räddat livet på mig flera gånger. Jag blir tårögd nu, säger han och tystnar i några sekunder för att samla sig.
– Neurorehab, försäkringskassan och arbetsförmedlingen har också hjälpt mig enormt mycket. Det är galet hur lyxigt vi har det i Sverige.
Löpningen är en annan bit som har hjälpt Jonas tillbaka till livet.
– Antidepressiv medicin hjälpte mig till viss del och jag vet att det finns människor som definitivt behöver den, men samtidigt är jag övertygad om att många äter den i onödan. Nu nyttjar jag motion som medicin istället.
Jonas har tidigare ätit antidepressiv medicin. Nu nyttjar han löpning som medicin istället.
Det var under Jonas första år som sjukskriven, under en skogspromenad, som han för första gången testade på löpning.
– Jag hade flugor i ansiktet som jag försökte vifta bort, men det funkade inte, så jag sprang en kilometer för att komma ifrån dem. Då fick jag en känsla av lyckorus och framtidstro.
Nu är konditionsträningen en naturlig del av Jonas liv och han berättar att han gärna springer sex gånger i veckan.
– Men generellt behövs inte den mängden. Det är vetenskapligt bevisat att en joggingtur eller en rask promenad tre till fyra gånger i veckan ger positiva resultat. Det viktiga är att komma upp i puls och ligga kvar där i ungefär 40 minuter.
Framöver planerar Jonas för att skriva en bok om sin resa, med löpningen i fokus. Här springer han tillsammans med sonen Viktor.
I nuläget är Jonas i planeringsfasen av att skriva en bok om hans erfarenheter och kopplingar mellan löpning, psykisk ohälsa, kostvanor och socialt umgänge. Syftet är att förhoppningsvis kunna hjälpa andra med liknande problem.
– Det har ju skrivits bra böcker om kondition och psykisk ohälsa innan, så jag vill skriva något nytt, i en annan tappning. Löpningen har fått mig att må så mycket bättre och att orka härda ut, ler han.
