"För bara några dagar sedan fungerade allt i Ukraina. Alla gick till dagis, skolor och arbete. Nu är allt stängt och det är totalt kaos. Det är obegripligt. Det är 2022, det är så omodernt med krig", säger Lyudmyla.
Sedan kriget bröt ut har Lyudmyla Pettersson skickat samma meddelande varje morgon till sina anhöriga i Ukraina.
"Hej alla, lever ni? Hur mår ni?"
– De där sekunderna eller minuterna innan de svarar, de är jättelånga. Det är förskräckligt, konstaterar hon.
Lyudmylas röst darrar – och det kommer den att fortsätta göra under hela vårt samtal. Smärtan som hon känner går nästan att ta på. Hennes blick är stundvis jagad, stundvis uppgiven och trött. Hur länge ska det här fortgå?
– Är det en vecka eller ett år? Hela livet? Jag vet inte.
Den 28 februari flydde hennes brorsdotter från det krigsdrabbade landet. Två dagar senare fick Lyudmyla och hennes familj veta att sextonåringen hade tagit sig hela vägen till Karlskrona. När vi besöker gården utanför Rimforsa har de varit hemma i tre timmar efter resan som återförenade dem med flickan.
– Hon är som mitt eget barn, som bara försvann, som inte fanns. Nu är hon här och det känns jätteskönt. Samtidigt är vi inte ensamma om det här.
"Det är som att det står en köttkvarn i Ukraina och det är det ukrainska folket som mals ned. Det är inte bara militärer, det är barn. Det är förskräckligt", säger Lyudmyla.
Hur mår hon?
– Jag kan inte se att hon är skadad på något sätt, men hon var väldigt glad att se mig i Karlskrona. Hon bara darrade och grät. Hon behöver trygghet. Hon säger att "jag vill bara sova och inte behöva vara orolig för att det smäller".
Hela Lyudmylas familj, och alla hennes vänner, bor i Ukraina.
– Hela mitt liv är där, konstaterar hon och fortsätter:
– Som tur är så brukar mina föräldrar komma till Sverige varje februari så de och min brorson kom hit den första februari och har inte åkt hem än. Men min bror, hans fru och alla vänner är kvar där.
Lyudmyla med familj har startat en insamling till förmån för det ukrainska folket. På sin gård utanför Rimforsa tar de emot förnödenheter som ska skickas till landet.
Lyudmyla tar upp sin telefon, visar bilder och filmer från de gångna dagarna.
– Min mamma och pappa tänker inte på hur länge de kommer behöva stanna här. De tänker sig en-två veckor. Men de har inte sett hemmet, det är inte samma hem som det var förut.
En film dyker upp på mobilskärmen. Ljuden från högtalaren är svåra att greppa – det är bullrande flygplan, sirener, barn och vuxna som skriker för sina liv...
– Det är min kompis som har filmat från sitt fönster. Det här är vad som händer i Kiev. Jag önskar inte ens min främsta fiende att uppleva det här. Alla vill leva, ingen vill dö.
En djup suck undanslipper Lyudmyla. Hon har bott i Sverige i 13 år, men Ukraina är fortfarande hemma för henne.
"Jag, min man och kompisar bestämde oss för att göra något själva. Vi försöker nu att samla grejer som är bristvaror i Ukraina, som skyddsvästar och hjälmar. Folk står i bara reflexvästar där borta, med tomma händer", berättar Lyudmyla.
Hur känns det att det ser ut som det gör i ditt hemland?
– Det är förskräckligt. Jag sover inte om nätterna, trots sömntabletter. Livet är bara kaos just nu. Ingenting fungerar. Jag försöker att inte visa det för barnen eftersom de är små, tre och åtta år, men de ringer från skolan varje gång och säger att min äldsta son är orolig. Jag känner mig maktlös. Det känns orättvist att jag får sova i lugn och ro, jag behöver inte oroa mig för raketer. Jag har tappat matlusten, jag kan inte ens äta.
Men det hjälper inte att bara gråta, fastslår Lyudmyla.
– Man måste hjälpa till, på något sätt. Då kan man nog sova bättre.
Nu samlar Lyudmyla, tillsammans med sin familj och vänner, in saker som är bristvaror i Ukraina. Det rör sig om bland annat varma kläder, skyddsvästar, hjälmar och ficklampor.
– Folk står vid ukrainska gränsen och skriker efter hjälp. Jag måste göra något, annars kommer jag bara att må sämre.
"Det var sådan chock, det här kriget. Jag ringde runt till våra nära och kära och frågade om de hade överlevt", berättar Lyudmyla.
På bara ett fåtal timmar hade Lyudmyla fått in drygt 10 000 kronor på sitt konto. Dagen efter hennes Facebook-inlägg där hon vädjar om hjälp sluter grannskapet upp. Flera grannar kommer till gården för att prata och lämna sovsäckar, kläder och andra förnödenheter.
– Det som är fantastiskt i det här helvetet är att se hur eniga vi är, överallt i hela Europa. Folk organiserar, kör grejer, sörjer, volontärarbetar... Folk försöker verkligen med det lilla – en varm tröja eller en bön. Alla kan inte hjälpa till fysiskt och materiellt, men man kan sprida information. Sitter vi här tysta och låtsas som ingenting, då vinner Putin.
Det är tydligt att Lyudmyla blir rörd. Det är svårt att veta om de tysta tårarna i hennes ögon beror på det, rädsla eller sorg – eller alla tre.
– Jag hoppas att kriget stannar i Ukraina, verkligen, att det inte sprider sig. Vi kan inte ändra historien, men vi kan hjälpa till för att det inte ska sprida sig vidare.
Hon tillägger:
– Jag hoppas att vi vinner, men om vi inte gör det, då gjorde vi i alla fall allt som vi kunde.
"Vi brukar alltid åka till Ukraina och hälsa på två gånger om året. Min äldsta pojke är åtta år och han älskar Ukraina. Han mår inte bra nu. De ringer från skolan varje dag och säger att han är orolig", berättar Lyudmyla.