Marie Marry Hultman och maken Christopher Marry Hultmans historia sträcker sig till barnsben i Racine, Wisconsin.
Ungefär var tredje år kommer en pojke och hans syskon från lilla Rimforsa till stora Racine, Wisconsin i USA för att hälsa på sin mammas föräldrar. I grannhuset bor en flicka och familjernas barn leker med varandra.
– Helt plötsligt så stod de där ute på gatan. Jag hade ingen aning om när de skulle dyka upp. Det var jätteroligt och jag fick nya kompisar att leka med, säger tidigare grannflickan Marie Marry Hultman.
Sommaren 1997 hade pojken Christopher Hultman och flickan Marie Marry vuxit upp och Hultman kom på besök igen.
– Jag märkte att det blev något mer än att bara vara kompis. Han gav mig en ring och lovade att komma tillbaka året efter för att ta mig på bal. Efter det så blev det kärlek.
Nu har Marie Marry Hultman, 41, bott i Rimforsa mer än halva sitt liv och är gift. Först var målet att kunna flytta tillbaka till hemstaden Racine.
– Livet har sina egna planer. Jag började plugga här i Sverige och sen blev det aldrig av att flytta tillbaka.
“Vi har det väldigt bra här i Sverige. Med hälso- och sjukvård och att plugga utan att behöva tänka på det. Att gå tillbaka och kämpa för de grejerna var man inte jättesugen på”, säger Marry Hultman.
Men åren präglades också av ångest som störde plugget. Ursäkter för att slippa göra det hon egentligen ville blev vardag och gjorde att hon hade svårt att slutföra saker.
– Jag hade en väldigt mörk period med depression och ångest. Jag sökte hjälp för det och fick KBT (kognitiv beteendeterapi). Det brukar jag säga att alla behöver. KBT är det bästa som hänt mig.
Vad var det viktigaste du lärde dig?
– Att inte låta min ångest stoppa mig. Att sätta upp ett mål för varje dag. När man är som mest påverkad så kan det bara vara att ta sig upp och duscha. Du måste komma ihåg målet och inte låta tankarna stoppa dig.
“Jag har lärt mig att man inte ska ha så många planer. Det blir inte som man tänkt sig, så självklart är det möjligt”, säger Marie Marry Hultman om möjligheten att flytta till USA.
Arbetsplatsen Rimforsa Strand, som hon började på för ungefär åtta år sedan, har varit en stor hjälp i att utvecklas. På jobbet har hon behövt utmana sig själv, genom att försätta sig i obekväma situationer som hon tidigare gömt sig för.
– Det första jag minns är när jag skulle servera själv en hel kväll. At ta hand om gäster ensam. Det kanske låter som världens töntigaste småsak att bli så nervös över, men jag var verkligen skiträdd för att ha ansvaret för någon annans trivsel, säger hon och fortsätter:
– Jag tog en fot framför den andra och kom till jobbet. Skakade mycket, blev nervös, hällde fel vin i fel glas och tyckte att det var det värsta. Men jag tog mig genom det och insåg att jag hade klarat av det. Det var inte så farligt.
Marie Marry Hultman jobbar som husfru på Rimforsa Strand, men är korttidspermiterad som konsekvens av pandemin.
Idag är hon korttidspermitterad tillsammans med fler i personalen, men under normala omständigheter så jobbar hon heltid som husfru och har ansvaret för lokalvården. Men att vara permitterad under pandemin bidrar till osäkerhet.
– Vad ska jag göra med mitt liv om jag inte får vara kvar här. Jag är nästan färdigutbildad sjuksköterska men jag vet inte. Vad ska jag bli när jag blir vuxen?, funderar hon.
Hon beskriver att hon har ångest för allt möjligt. Hon tänker på hur det går för barnen, med jobbet, med ekonomin och föräldrarna i USA som blir äldre. Nuförtiden är det ett öppnare klimat kring psykisk ohälsa och fler vågar prata om det.
– Jag tycker att det är helt underbart. Det är inte lätt att söka hjälp om man inte pratar om det och får erkänna att det finns. Jag tycker inte att ångest är en ursäkt för att inte göra något. Man måste jobba sig genom det och inte gömma sig som jag gjorde, säger Marie Marry Hultman.
Skillnaden mellan Rimforsa och Racine, Wisconsin är som natt och dag. “Det är tuffare där. Det är inte helt ovanligt att man hör pistolskott och polis från någonstans”.