â Vi hade det egentligen jĂ€ttebra, men det hjĂ€lpte tyvĂ€rr inte.
Orden kommer frÄn Michael Deltén pÄ KullsÀters gÄrd nÄgra kilometer utanför Rimforsa. Han sitter nedsjunken i en stol pÄ den spröjsade verandan, blickar ut över den grönskande trÀdgÄrden nedanför.
Vid första kontakten nĂ„gra dagar tidigare Ă€r tanken att vi ska boka in en trĂ€ff för att prata om det smĂ„djurskrematorium som Michael driver pĂ„ gĂ„rden. Men, kort efter att vi anlĂ€nt till KullsĂ€ters gĂ„rd öppnar han upp sig om sin bortgĂ„ngna fru â och intervjun tar en helt annan vĂ€ndning.
â Vissa tycker inte att man kan prata om sĂ„dana hĂ€r saker, men jag har egentligen pratat med alla om det. Jag har varit vĂ€ldigt öppen. Det Ă€r nog ett sĂ€tt för mig att bearbeta det pĂ„.
Ett drygt Är har gÄtt sedan Kristinas bortgÄng. Hennes psykiska sjukdom gjorde att vardagen kantades av höga toppar och djupa dalar, nÄgot som till slut blev för mycket att hantera. Michael beskriver sin bortgÄngna fru som "kreativ och skapande".
â Jag har haft en jĂ€ttestor nytta av det rent praktiskt, om man ser till företaget, men annars har det nog varit mest negativt. Du kan aldrig hĂ„lla jĂ€mnt tempo med en kreativ och bipolĂ€r person som har all energi. Det Ă€r jobbigt att leva med en mĂ€nniska som vid vissa tillfĂ€llen har sĂ„ mycket energi och vid vissa tillfĂ€llen ingen alls.
Kristina led av bipolÀr sjukdom, med tvÀra kast i mÄendet.
â Det var ju det som gjorde att hon kunde Ă„ka till Hudiksvall och se en djurkremeringsanlĂ€ggning för att Ă„ka hem och bestĂ€mma sig för att "en sĂ„dan bygger vi".
För det var sÄ det var.
â I slutet av 90-talet köpte vi en hundvalp i Hudiksvall frĂ„n ett gammalt par i 75-Ă„rsĂ„ldern. Hon hade en kennel och han ett smĂ„djurskrematorium. Efter att ha varit dĂ€r sĂ„ byggde vi ocksĂ„ ett smĂ„djurskrematorium under början av 2000-talet. Ăr man en riktigt kreativ mĂ€nniska, som Kristina, sĂ„ blir det ju lĂ€tt sĂ„. Hon stod för idĂ©erna och jag för arbetet.
Det Àr tydligt att Michael trivs med sitt arbete inom smÄdjurskrematoriet.
â Det hĂ€r Ă€r ett konstigt jobb, dĂ€r man blir van att det ringer folk och grĂ„ter i telefonen. NĂ€r det gĂ€ller sorg sĂ„ spelar det ingen roll vilken typ av sorg det Ă€r, det finns folk som sörjer sin hund mer Ă€n sin mamma.
Att kremera nÄgons husdjur Àr enligt Michael ett "aktsamt och vördsamt arbete".
â Det handlar ju om att ta pĂ„ sig att ta hand om nĂ„gons djur, som betytt mycket för dem.
Att lÄta verksamheten fortskrida och lamorna stanna efter Kristinas bortgÄng kÀnns inte tungt, enligt Michael.
â Jag jobbade mycket med det Ă€ven innan, men det var hennes idĂ©er. Hon var sĂ„dan. Jag fick svetsa armeringsmattor som hon sedan tog med sig till TrĂ€dgĂ„rdsföreningen och fyllde med sina blomsterarrangemang. VĂ€xthuset var ocksĂ„ hennes, men jag byggde ihop det.
Han har för sig sjÀlv bedyrat att han inte bÀr nÄgon skuld i Kristinas bortgÄng.
â Det hĂ€r pĂ„gick i massor av Ă„r, men till en början var det inte sĂ„ utprĂ€glat. SmĂ€llen kom för sju Ă„r sedan nĂ€r Kristinas bĂ€sta kompis dog i skelettcancer. Sedan dog min bror ocksĂ„, som var den som hon hade bĂ€st kontakt med i min familj. En liten nakenhund dog ocksĂ„ dĂ„, som var hennes favorit. Han var som en orm att klappa, men det var hennes favorit.
Michael ler svagt, fortsÀtter:
â Det blev för mycket pĂ„ en gĂ„ng och det havererade totalt. Hon kunde ha tvĂ„ mĂ„nader nĂ€r hon i stort sett bara klarade av att gĂ„ upp för att Ă€ta. Sedan kunde det vĂ€nda över dagen. Det Ă€r makalöst att kroppen klarar av en sĂ„dan psykisk sjukdom.
Ăven de sista Ă„ren, med Kristina i livet, var tunga.
â Det var tufft de sista Ă„ren nĂ€r vi inte riktigt visste var hon var. NĂ€r hon var riktigt pigg sĂ„ kunde hon ta bilen och Ă„ka till Dalarna och kolla om hjortronen var mogna, bara för att konstatera att "nej, men nĂ€sta vecka" och dĂ„ Ă„kte hon upp igen. Hon kunde Ă„ka till Halmstad för att bada. Det fanns liksom inga grĂ€nser.
Michael tillÀgger:
â Det Ă€r slitigt att leva med att behöva skicka ett sms för att kolla om nĂ„gon svarar innan man vĂ„gar Ă„ka hem. SĂ„ var det ett tag.
Enligt Michael Àr det viktigt att vÄga prata om psykisk ohÀlsa, för att undvika fler öden likt Kristinas.
â De flesta har nĂ„gonting i bagaget. Gudars skymning sĂ„ mycket dĂ„ligt mĂ„ende och sjĂ€lvmord det finns omkring oss.
Han har pÄverkats mycket av förlusten av sin fru, men i dag lever han ett relativt gott liv.
â Jag mĂ„r ganska hyfsat. Tiden hjĂ€lper. Men jag har lite för mycket att göra.