"Smällen kom för sju år sedan när Kristinas bästa kompis dog i skelettcancer", berättar Michael.
– Vi hade det egentligen jättebra, men det hjälpte tyvärr inte.
Orden kommer från Michael Deltén på Kullsäters gård några kilometer utanför Rimforsa. Han sitter nedsjunken i en stol på den spröjsade verandan, blickar ut över den grönskande trädgården nedanför.
Vid första kontakten några dagar tidigare är tanken att vi ska boka in en träff för att prata om det smådjurskrematorium som Michael driver på gården. Men, kort efter att vi anlänt till Kullsäters gård öppnar han upp sig om sin bortgångna fru – och intervjun tar en helt annan vändning.
– Vissa tycker inte att man kan prata om sådana här saker, men jag har egentligen pratat med alla om det. Jag har varit väldigt öppen. Det är nog ett sätt för mig att bearbeta det på.
Ett drygt år har gått sedan Kristinas bortgång. Hennes psykiska sjukdom gjorde att vardagen kantades av höga toppar och djupa dalar, något som till slut blev för mycket att hantera. Michael beskriver sin bortgångna fru som "kreativ och skapande".
– Jag har haft en jättestor nytta av det rent praktiskt, om man ser till företaget, men annars har det nog varit mest negativt. Du kan aldrig hålla jämnt tempo med en kreativ och bipolär person som har all energi. Det är jobbigt att leva med en människa som vid vissa tillfällen har så mycket energi och vid vissa tillfällen ingen alls.
Kristina Schön, Michaels fru, tog sitt liv i fjol. "Vi hade det egentligen jättebra, men det hjälpte tyvärr inte", säger Michael när vi träffas för en intervju.
Kristina led av bipolär sjukdom, med tvära kast i måendet.
– Det var ju det som gjorde att hon kunde åka till Hudiksvall och se en djurkremeringsanläggning för att åka hem och bestämma sig för att "en sådan bygger vi".
För det var så det var.
– I slutet av 90-talet köpte vi en hundvalp i Hudiksvall från ett gammalt par i 75-årsåldern. Hon hade en kennel och han ett smådjurskrematorium. Efter att ha varit där så byggde vi också ett smådjurskrematorium under början av 2000-talet. Är man en riktigt kreativ människa, som Kristina, så blir det ju lätt så. Hon stod för idéerna och jag för arbetet.
Michael planerar att driva smådjurskrematoriet vidare, till dess att de två barnen eventuellt vill ta över verksamheten.
Det är tydligt att Michael trivs med sitt arbete inom smådjurskrematoriet.
– Det här är ett konstigt jobb, där man blir van att det ringer folk och gråter i telefonen. När det gäller sorg så spelar det ingen roll vilken typ av sorg det är, det finns folk som sörjer sin hund mer än sin mamma.
Att kremera någons husdjur är enligt Michael ett "aktsamt och vördsamt arbete".
– Det handlar ju om att ta på sig att ta hand om någons djur, som betytt mycket för dem.
På gården finns flera lamor. Kristina skaffade dem efter att ett av gårdens får blivit taget av ett lodjur. Hon hade hört att lamor skulle skrämma bort lo.
Att låta verksamheten fortskrida och lamorna stanna efter Kristinas bortgång känns inte tungt, enligt Michael.
– Jag jobbade mycket med det även innan, men det var hennes idéer. Hon var sådan. Jag fick svetsa armeringsmattor som hon sedan tog med sig till Trädgårdsföreningen och fyllde med sina blomsterarrangemang. Växthuset var också hennes, men jag byggde ihop det.
Han har för sig själv bedyrat att han inte bär någon skuld i Kristinas bortgång.
– Det här pågick i massor av år, men till en början var det inte så utpräglat. Smällen kom för sju år sedan när Kristinas bästa kompis dog i skelettcancer. Sedan dog min bror också, som var den som hon hade bäst kontakt med i min familj. En liten nakenhund dog också då, som var hennes favorit. Han var som en orm att klappa, men det var hennes favorit.
"Vissa tycker inte att man kan prata om sådana här saker, men jag har egentligen pratat med alla om det", säger Michael och syftar till psykisk sjukdom och självmord.
Michael ler svagt, fortsätter:
– Det blev för mycket på en gång och det havererade totalt. Hon kunde ha två månader när hon i stort sett bara klarade av att gå upp för att äta. Sedan kunde det vända över dagen. Det är makalöst att kroppen klarar av en sådan psykisk sjukdom.
Även de sista åren, med Kristina i livet, var tunga.
– Det var tufft de sista åren när vi inte riktigt visste var hon var. När hon var riktigt pigg så kunde hon ta bilen och åka till Dalarna och kolla om hjortronen var mogna, bara för att konstatera att "nej, men nästa vecka" och då åkte hon upp igen. Hon kunde åka till Halmstad för att bada. Det fanns liksom inga gränser.
Michael tillägger:
– Det är slitigt att leva med att behöva skicka ett sms för att kolla om någon svarar innan man vågar åka hem. Så var det ett tag.
Kristina Schön led av bipolär sjukdom, med tvära kast i sitt mående. "Det var ju det som gjorde att hon kunde åka till Hudiksvall och se en djurkremeringsanläggning för att åka hem och bestämma sig för att 'en sådan bygger vi'", säger Michael.
Enligt Michael är det viktigt att våga prata om psykisk ohälsa, för att undvika fler öden likt Kristinas.
– De flesta har någonting i bagaget. Gudars skymning så mycket dåligt mående och självmord det finns omkring oss.
Han har påverkats mycket av förlusten av sin fru, men i dag lever han ett relativt gott liv.
– Jag mår ganska hyfsat. Tiden hjälper. Men jag har lite för mycket att göra.
Michael gillar att åka traktor, fyrhjuling och motorcykel, men det finns inte mycket tid över. Han har mycket att göra inom verksamheten och på gården.