"Som person med autism tänker du ofta på ett annat sätt. Ofta är det här ganska svårt att hantera för föräldrar i början. Både innan och efter man har fått diagnosen och man ska läsa in sig på vad det här innebär. Det är en utmaning. Bara att få på barnet kläder kan ta flera timmar", säger Anna Paulsen.
På Östgötagården utanför Rimforsa vimlar det av folk. Barn i olika åldrar, deras anhöriga och ett gäng ledare är i full gång med olika saker. Det bakas kaka, det experimenteras med oobleck och den som vill kan göra batiktröjor.
Anna Paulsen från Tranås är en av fyra ledare och engagerad inom Autism Östergötland-.
– Vi börjar planera lägret ett halvår innan, berättar hon.
Lägret är populärt. I år är det fullsatt.
– Det känns tråkigt att behöva sätta folk på reservlistan, säger Anna Paulsen.
Under en knapp sommarvecka får familjerna träffa andra i samma situation.
– Det finns ett dagsschema och även info om vad som händer på kvällen och nästa dag. Det är väldigt uppstrukturerat.
Den strukturen behövs då de som har autism har ett särskilt behov av det.
Autismspektrat sträcker sig över tre nivåer där de som befinner sig på nivå tre har störst behov. På lägret finns alla nivåer representerade.
Alla på lägret kommer från olika delar av Östergötland men förfrågningar har kommit från fler delar av landet.
Lägret är en frizon för barnen med autism, menar Anna Paulsen.
– De blir mer frimodiga och vågar vara sig själva. Hade det varit ett vanligt läger hade de försökt anpassa sig till den övriga gruppen. Här har man inget behov av det.
Hon berättar att det går att se en tydlig utveckling hos de barn som varit med fler gånger. Lyckan att se hur barnen slappnar av är det som driver henne att fortsätta.
– Det som är så spännande är när föräldrarna kommer och säger: "jag trodde aldrig att mitt barn skulle göra så här". Första året hade vi en kille som inte ville prata. Nu får man kramar och han pratar med en. Det är så underbart.
Både Linda Bredahl och Anna Paulsen har barn med diagnosen autism. Linda har fyra barn och samtliga har diagnoser. Hon känner igen sig i hur tufft det kan vara och har varit sjukskriven länge. Nu jobbar hon 25 procent i Autism Östergötland. "Många blir utbrända och sjukskrivna."
Hennes engagemang för att förbättra livsvillkoren för personer med autism är stort.
– De och deras anhöriga lever ett väldigt hårt liv. Det kan vara bråk med myndigheter, du kan få kämpa mot kommunen för att få rätt till insatser som du enligt lag har rätt till. Kommuner gör sina tolkningar och de stämmer inte alltid överens med vad lagen säger. Även om kunskapen börjar öka hos folk så har vi en lång, lång bit kvar. Rent krasst är det så att människor med autism får anpassa sig till det normativa samhället, vilket de har oerhört svårt för.
Anna Paulsen vet. Hennes son har autism och fick diagnosen när han var åtta år. Innan de visste var det kämpigt. I takt med att de lärt sig mer om diagnosen har livet blivit lättare.
Andra gången för syskonen Nova och Neo och första för Signe. "Det är väldigt roligt här. Hemma är det inte lika roligt, där finns det inte lika mycket att göra", säger Nova.
Ute på gården träffar vi syskon Neo och Nova och deras vän Signe. Nova har en autismdiagnos. Det har inte Neo och Signe, men däremot Signes bror som också är med på lägret.
Alla tre är överens om att det här är bland det bästa som händer på hela året.
– Här kan man vara sig själv. Här är det många som har autism. Det är normalt här, säger Nova.
Signe berättar om hur det är att ha ett syskon som har autism.
– Han tänker lite annorlunda. Han har lite svårt i vissa ämnen, men är världsbäst i andra.
På lägret finns också speciellt aktiviteter som bara är till för de anhöriga. Här ska de ha rörelsegymnastik.
Vi går vidare och träffar Hanna Melkersson sitter med två av sina tre barn vid ett bord. Familjen är här för tredje året i rad.
– Det är jättebra. Barnen har uttryckt att det är för lite med en gång om året. Det är tryggt att komma hit, många återkommer. Det är en avslappning att komma hit. Vi behöver inte tänka på att laga mat, utan kan fokusera på barnen.
Hon nämner också gemenskapen med andra föräldrar som särskilt betydelsefull.
Lägerveckan är kanon, menar Novas farmor Ulla-Britt. "Just för att jag ser att Nova mår så bra. Och då mår jag bra. Nova har sagt att hon vill vara här en månad. Jag blir rörd när jag pratar om det."
Precis när vi är på väg att gå kommer Nova fram och frågar:
– Vill ni ha en kram?
Och visst vill vi det.
