"Man skulle utan problem kunna lägga arbetsdag efter arbetsdag här resten av livet", säger Joakim Andersen om vikten av att prioritera mellan arbetet på gården och allt annat i livet som ska hinnas med.
– Ofta tycker jag att man pratar om att bli självförsörjande för att klara sig utan samhället. Vi tänker mer att vi kan göra det för att bidra till samhället, säger Sabina.
På gården Törnevik Siggemåla är de stora frågorna ständigt närvarande.
Här växer lummig grönska under klarblå himmel. Utanför stängslet som skärmar av den pittoreska trädgården vaggar hönor och ankor runt. I hagen bortanför hönshuset leker lammungar medan fåren ömsom betar, ömsom håller ett vaksamt öga på de små. I inhägnaden bredvid bökar grisarna Agneta och Anni-Frid upp marken för att göra den odlingsbar. Så som den var för länge sen, när någon soldat i bygden brukade jorden.
Det bara skriker "idyll" om stället. Men det låg så mycket mer bakom att Joakim och Sabina Andersen flyttade hit. Både Sabina och Joakim är medlemmar i Miljöpartiet, och har fullt med tankar om jordbrukets betydelse för biologisk mångfald och mänsklighetens överlevnad.
– Det började nog som ett personligt intresse, men nu har det ju blivit lite mer av den större bilden. Markanvändning känns som en av vår tids knäckfrågor. Vi är så många på jorden, vi måste använda den marken vi har på ett bra sätt. Och det var det vi kände att vi kunde försöka göra här.
Efter flytten till gården år 2016 kom barnen – Lykke 2017 och Juno två år senare. De är med i allt det lantliga arbetet som föräldrarna tar sig för.
–Barnen tycker det är kul med olika projekt. De kanske inte tycker att det är kul i tre timmar alltid. Men ofta när man börjar att gräva eller hålla på med nånting så kommer de.
På gården finns grisarna Anni-Frid och Agneta. Deras jobb är att böka upp och samtidigt gödsla jorden så att det ska gå att plantera i den.
Och nu har de "hållit på" i drygt sex år. Sedan de kom till det gamla soldattorpet utanför Rimforsa har de år efter år utvidgat gården. Grödorna de odlar har blivit fler. Djuren likaså. Kanske skaffar de ett par hästar så småningom. Och kor.
Mycket av arbetet sköts manuellt. Trädgården och ängen slås med lie. Potatisfälten plöjs för hand. Grisarna plöjer fram. Varken Sabina eller Joakim har egentligen någon erfarenhet av att arbeta på en gård, och de har anammat en sorts experimentell inställning till verksamheten.
– Det går ju att läsa på oändligt, men vi har försökt att bara köra. Det skulle gå att förbereda allting i detalj, läsa på, men då skulle man ju kanske aldrig våga börja, säger Sabina. Djuren är väl lite mer att man verkligen måste förstå vilket djurslag det är man har skaffat och hur man ska ta hand om dem på bästa sätt. Men vad en gröda behöver går bra att lära sig genom att pröva sig fram.
"Fåren är mindre skygga än lammen", konstaterar Sabina Andersen. I hagen finns bara hondjur – för befruktning lånar de in en bagge.
På listan över plantor de odlar eller försökt odla finns bland annat potatis, pumpor, kål, spannmål, majs och paprika. En dröm vore att familjen blev självförsörjande. Vad nu det egentligen betyder.
– Det är roligt, för vi kan säga att vi är självförsörjande på potatis. Men om vi åt kanske 10 kg potatis innan vi började odla så är det ju inte så svårt att vara det, säger Sabina.
Ju mindre man vanligen köper av en viss vara, desto lättare blir det att vara självförsörjande på den varan, helt enkelt. Ser man på det så är de självförsörjande även på ägg, kött, frukter, bär och bladgrönsaker. De bakar mycket eget bröd, men än så länge odlar de inte tillräckligt med spannmål för att det ska räcka till både dem själva och djuren.
– Drömmen vore ju att ha det cirkulärt, att inte behöva köpa foder, säger Sabina. Det är ju verkligen ett mål, för alla äter ju samma sak, alla äter ju korn.
Joakim förtydligar:
– Eller vilket spannmål som helst egentligen, både hönsen, ankorna, grisarna och fåren. Hade vi bara haft tiden att slå mer gräs så hade vi också kunnat ha eget hö till dem för hela vintern.
Paret Andersen odlar flera olika sädesslag. Av 100 gram sådd fick de förra året ungefär 1 kg skörd. Nu har de sått 1 kg, och hoppas kunna få 10 kg nästa år.
Att se hur ens arbete steg för steg omvandlas till att slutligen bli en tillagad måltid skänker en speciell känsla, berättar paret.
– Det är ju det egoistiska perspektivet också såklart, att man får en liten kick av det. Det tror jag alla känner som har odlat själva, att man har sått ett frö, och sen kommer det upp nåt, säger Joakim.
På samma sätt tycker de att det är tillfredsställande att se hur mycket de sparar i faktiska pengar av att leva som de gör.
– Det är faktiskt ganska mycket pengar vi sparar i sånt vi inte behöver köpa in. Annars ser man mest utgifterna, som spannmål för hönsen och grisarna och hö till fåren att äta, säger Joakim.
– Det blir så tydligt, svart på vitt, att det är plus på kontot, även om det går direkt till kylskåpet här, tillägger Sabina.
Sabina Andersen förbereder potatislandet för odling.
En dag kanske de kan leva på att sälja det de odlar, men där är de inte än. Båda jobbar 75 procent på kontor, och flexibla arbetstider underlättar för den livsstil de valt. Efter jobbet väntar så gott som dagligen småbarnsliv och hederligt bondgöra.
Känner ni aldrig nån stress över att hinna med allt med jobb, gård och barn?
– Nej, allting är alltid roligt! skojar Sabina sarkastiskt innan det mer allvarliga svaret kommer.
– Det handlar mycket om att släppa prestigen. Att prova nånting och sen säga: "nej, men det här struntar vi i". Att man vågar göra om och tänka att "nu har vi provat det, det blev inte så bra, vi gör på ett annat sätt".
På gården går ankor av rasen svensk myskanka runt. Deras främsta syfte är att äta mördarsniglar som annars förstör grödorna på gården. Hönsen som finns på gården är Kindahöns.
Deras livsstil är motsatsen till det storskaliga jordbruket som dominerar i dagens samhälle. Enligt Jordbruksverket fanns det i slutet på 1920-talet över 320 000 jordbruksföretag med åkerarealer mindre än 10 hektar. År 2020 var siffran nere på runt 25 000 företag.
– Det är så systemet har byggts upp, att man måste ha väldigt stora arealer och maskiner för att det ska bli så effektivt som möjligt. Men det har ju blivit på bekostnad av biologisk mångfald, och det blir ju ganska sårbart om en gröda inte klarar sig ett år på grund av torka till exempel, säger Sabina.
Samtidigt har jordbrukets ökade effektivitet inneburit att sådant som spannmål produceras i mer än dubbelt så stora mängder idag som i början på 1900-talet. För många har det storskaliga jordbruket troligen gjort livet drägligare genom att erbjuda tillgång till billigare livsmedel. Men Sabina och Joakim Andersen har en annan syn på hur man borde säkra tillgången till mat som folk har råd att köpa.
– Dels får man ge stöd till dem som satsar på åtgärder som gör att det blir ett odlingssystem som är hållbart, generation efter generation. För det som är billigt idag är kanske inte så himla billigt längre fram. Det gäller att se det större perspektivet, för annars missgynnar man nästa generation.