Lyudmyla har den senaste tiden fått telefonsamtal från vänner och familj i Ukraina som hon aldrig kommer att glömma. I luren har hon hört bisarra saker skrikas, bland annat: "Det är krig, det är krig här! De skjuter!".
Solen skiner utanför ladugårdsfönstren. Himlen är blå. De ännu nakna trädgrenarna hotas av envisa knoppar som snart vill brista.
– Det är vår här nu och det visar att livet återkommer, men i Ukraina finns det bara död. Det är en sådan kontrast.
Det säger Lyudmyla Pettersson, Yaroslavas faster. Hennes blick är fokuserad på vårvädret på andra sidan fönsterglaset. En djup suck undanslipper henne.
– Jag ser videor av vägar där jag har åkt i hela mitt liv, där stridsvagnar nu har blivit till skrot. Döda människor ligger på gatan i plastsäckar.
Lyudmyla är född och uppvuxen i Ukraina, men har bott i Sverige de senaste 13 åren. Bredvid henne, i ladugårdens lunchrum, sitter den sextonåriga brorsdottern som flydde från det krigsdrabbade landet i slutet av februari.
Yaroslavas engelska är knackig, svenskan nästan obefintlig. Hon talar därför på ukrainska och låter Lyudmyla översätta.
– Hon längtar efter hemmet, säger hon. Mamma, pappa och alla kompisar är där. Det är för mycket som händer, det är svårt att ställa om.
Yaroslava har svårt att sova sedan flykten från Ukraina. Under intervjun gäspar hon flera gånger, tydligt trött och påverkad av rådande situation.
Det är tungt även för Lyudmyla att befinna sig i Sverige när situationen ser ut som den gör i Ukraina.
– Inombords är det sådant kaos att det inte går att förklara. Det är som en skräckfilm, konstaterar hon, skakar långsamt på huvudet.
Att sitta i trygghet i Sverige, med vetskap om att människor dör i hemlandet, är tungt. Minst sagt.
– Man mår inte bra. Jag somnar runt ett-halv två varje natt och vaknar vid fem. Visst är jag evigt tacksam att jag kan sova i lugn och ro, att mina barn är nära mig och att jag inte behöver bekymra mig om att det smäller, men jag skulle föredra att vara i Ukraina. Jag förstår att jag inte skulle kunna hjälpa på samma sätt därifrån, men jag skulle i alla fall vara nära.
Även Yaroslava har sömnbekymmer sedan flykten.
– Hon har lugnat ned sig lite, men de första nätterna kunde hon inte sova. Vid sex varje morgon var hon uppe och drack kaffe eller te. Hon sover fortfarande inte lugnt och tryggt.
"Jag tror på att Ukraina vinner, men hur många liv kommer det att kosta? Vilket pris får vi betala?", frågar sig Lyudmyla.
Ni har både familj och vänner i Ukraina, har ni förlorat någon i kriget?
– Nej, inte än, men vår grannes bror var och jobbade i Kiev och honom har vi inte hört av på två veckor. Vi vet inte om han lever eller inte. Jag har också en kompis som jag är jätteorolig för. Hon bor tre mil från Kiev och har ett barn som är fyra månader.
Den händelse som fick Yaroslava att fly Ukraina inträffade den 26 februari, klockan sju på morgonen. Trots att vi inte förstår innebörden av hennes berättelse innan Lyudmyla översätter så förstår vi vikten av den. Mörkret. Smärtan. Rädslan.
Kraftiga explosioner väckte henne på morgonen. Både rök och eld tornade upp sig utanför fönstren.
Yaroslava hyr en lägenhet med tre vänner, fyra mil från sin hemstad. Alla fyra sprang runt som rädda katter i hemmet medan bomberna exploderade några kilometer därifrån, berättar Lyudmyla.
– Bombningarna pågick under ungefär två timmar. Det var inte bara en raket som exploderade.
Som en skräckfilm. Så beskriver Yaroslavas faster Lyudmyla situationen i Ukraina. Yaroslava har flytt från det krigsdrabbade landet och nu har hon befunnit sig i Sverige i mindre än en månad.
Flickorna flydde ut ur lägenheten, sprang längs med gatorna, liftade med ukrainska soldater ut ur staden. Resan var bara 15 kilometer, men tog närmare nio timmar på grund av köerna.
När de väl hade lämnat staden bakom sig tog flickorna en buss till landsgränsen.
– Jag har frågat Yaroslava varför hon inte åkte hem, för det är fyra mil till gränsen och fyra mil hem. Hon svarade att "jag trodde inte att det fanns något hem längre".
Återigen suckar Lyudmyla djupt.
Yaroslava berättar att det värsta var att komma över gränsen.
– Kön var fem kilometer lång, full av små barn. Hon är själv ett barn som plötsligt hamnade på gatan. Vi visste inte var hon var och hon visste inte vart hon skulle. Hon ville vända tillbaka, men det gick inte.
När Yaroslava var på flykt visste familjen ingenting, men med hjälp av en volontärarbetare i Polen fick de vetskap om var Yaroslava befann sig. De kunde då boka en färjebiljett till Sverige åt henne och mötte därefter upp henne i Karlskrona.
Lyudmyla sökte, via telefonen från Sverige, kontakt med en polsk volontärarbetare, som befann sig vid gränsen. Hon fann Yaroslava och tog hand om henne under natten. Nästa dag reste sextonåringen vidare med båt och två dagar efter flykten anlände hon till Karlskrona. Där mötte Lyudmyla och hennes familj upp henne.
När vi frågar Yaroslava hur det var att möta familjen så leker ett försiktigt leende i hennes mungipor.
– Hon kände en sten släppa från bröstet, tolkar Lyudmyla, även hon med ett leende.
Utanför ladugården håller de om varandra. Deras blickar som möts säger mer än tusen ord. Tacksamheten att få vara tillsammans tycks vara stor, samtidigt som smärta och maktlöshet verkar tära på dem båda.
Yaroslava och Lyudmyla har återförenats efter sextonåringens flykt från Ukraina. Nu lever de tillsammans på Lyudmylas gård utanför Rimforsa. Kvar i Ukraina är Yaroslavas föräldrar och vänner.
