Åkerbruk och förfäders knog

Trägrep, hackor, järnspett och spade användes flitigt. Och plogen förstås. "Plojen ha di hatt här i sokknera i hunnretals åa. I börja va di allt unnlie i fason, å likende tä änn del ätt åda. Sommlie hadde vännsjiver utte trä, männ billen faståss utte jan. Di hämjoade ploja hadde di vulne te i flere olike fasoner, män nor di mea väljoade ploja ifrå Nörrehammar å Överum blidde vanlie på artonhunnretaalt då va dä ätt nöjje tä plöjje mä dåmm."

När vårbruket började, började även en bråd tid för bonden. En blöt vår innebar att bonden snällt fick invänta torrare marker. "...di fäkk löv å rätte sa ätte valeken, såmm kunne va så olike så, 1894 va gräsmattera gröne i trägåla, å di kunne sitte å njute i solsjina å va tunnklädde så tiditt såmm i slutet å mass måne. 1917 då lå snön i täte skoje tä ommkring 1 juni, 1924 va ätt sent åa dä mä, så nör änn harvde nea säa, så tjännden tjäaln mä harvspinna i mitten å maj måne."

På hösten skulle plogen ställas undan helst till Luciadagen eller allra minst till julaftonen. Den som då inte var klar med höstens plogarbete riskerade drabbas av hustomtens vrede. "På dänn tin jäkk tä ju sakkte allting, bå tä slajjtryske ä annse to å plöjje på di stenie jäla, så dä va innte unnlitt åmm di hadde å jöre länge tä plöjje omm hösta. Ja vet änn granne ifrå Hoanebo, han hadde å jöre i 6 vikka tä plöjje ätt stenitt jäle mä okksa."
En pinnharv i björk med 20 eller 24 pinnar kunde bonden ha. Hur tung harven var berodde på hur starka dragdjur det fanns på gården. De små torparharvarn hade i allmänhet bara 16 pinnar.
"Bullten (välten) va utte tri olike slajj, hästbullten, okksbullten å drajbullten."

Delar av åkermarken skulle vila, läggas i träda. Där kunde fåren beta under försommaren innan det var dags att plöja. Vid midsommartid breddes det ut gödsel över åkern och sedan var det dags att plöja. När sedan åkern fått vara en tid harvades den. Det gjorde bonden en solig dag så allt ogräs som kommit upp skulle dö. Så på Lovisadagen, den 25 augusti, var det dags att så höstrågen.

Själva gödslingen var ett kapitel för sig. Här handlade det om rena naturprodukter direkt från djur till åker. "Tä jö (jössle) lannåkkan mä dynge va väkktitt åmm di skulle vänte sa bra sjöade. Iblann hadde di jött jola så dä va brässletjåkkt, sasjillt nor di börde mä rotfrukta fa di kunne väll knappt bli fajödde hu mykke di än fäkk. Männ då blidde jola så klök så o hadde nytte åt åat dapå."

När potatisen skulle ned i fårorna ströddes det i fårgödsel innan fårorna täcktes över. Potatisen klövs in mindre bitar som var och en skulle ha minst två groddar. Varje potatis kunde delas i två, eller om de var stora, i tre bitar. Potatisen skulle helst sättas dagarna innan Pingst om högtiden inföll skapligt tidigt.
Gödselstacken kunde ibland behöva drygas ut. Då tog de kanske jord som grävts ur något dike och la det i botten.
Om gödselstacken lutade så att det samlades vatten i någon kant bars det, "dyngkasstevattnet", till trädgården och hälldes vid foten av fruktträden.
Körde gödseln ut på ängarna gjorde man antingen under sommaren, till de åkrar som låg i träda, eller på vintern till den jord som skulle brukas till våren.
"I gammle tin fäkk ti jalpe te bå pier å dränge mä tä tjöre dynge. Piera jalpte te å lässe, å nönn gång tjöade di noj mä, åmm di hadde e gammel snäll marr, å di hadde sällskap mä nönn mea."

Sådde gjorde bonden genom att gå fram och tillbaka på åkern med en stor korg på magen. En näve säd med vänster hand följdes av en näve från höger hand som lät sädeskornen spridas ut på marken. Såmaskinerna kom först senare. "Såmasjinera börde di mä på di store gåla i sokkna omkring 1905 - 1910. Sena bana blidde fadi 1902 kunne bönnera fare på utställningra å si nymodihetera, bå i Nörrtjöping 1906 å på månge annre håll."
I början av 1900-talet började bönderna så rovor. För att få raka fina fåror tog bonden två oxtömmar och spände mellan ett par träpinnar. Med en potatishacka följde han sedan tömmen. "Föra blidde 2-3 tumm jup. Nör di hadde draet åpp dänn fösste mä hakka to di framm änn bongke hälle förm såmm di hadde fröt i, å sänn jäkk di ännesmä föra å lutte nea sa lite, å to nöre frö i näven var gång, å killede mä fingra, så fröa skulle rammle nea imilla fingra i föra."
När de sådde linfrö skulle det sås mycket tjockt. Så tjockt att "toarnbaggen kunne åke kaner påt", sas det i folkmun.

Läs mer: