Det fanns bisvärmar som saknade drottning, "vise", men ett bisamhälle med bara drönare var inget bra bisamhälle. "Åmm dä va nönn biståkk såmm ingen vise hadde så kumm noj änn hopper å bi ut tä sist ifrå kupa, männ då va di slöe, å "visefullne" såmm di sär åmm i mänske såmm innte vet hua ho ska jöre, å dä oalt ä kummet ifrå bia såmm ingen vise har. Hadde di ingen vise, så kansjä di kröp in i kupa ijänn. Dåmm bia såmm innte hadde nönn vise va mea late tä dra höning, di hadde ingi räkkti arbätslust."
Stacks gjorde bina då liksom nu. Vanligaste kuren för att finna lindring var att smörja in sticket med lite honung och lägga på ett förband. Fast ett litet bistick var inte mycket att bråka om i jämförelse med annat elände man skulle kunna drabbas av förr... "Bistikk va ju innte gutt å få, männ imot rämatist va dä innte så dummt."

I pingsttid begav sig bina ut och svärmade. Bina kunde bege sig ut och svärma ytterligare en gång vid midsommar. Den som kände sina bin visste när kupans invånare gjorde sig redo att svärma. Sol och värme gjorde att bina samlades i grupper utanför kupan och flög runt runt utanför. "Då sass tä atti lekte. Åmm innte visen hadde nöre vinge så la di ätt sängtäkke vä bikupa nör svarmen skulle gässa ut fa då rammlade visen nea ifrå flusstat på täkket. Då to dinn i näven å baan tå övahölet i kupa å släppte nean i kupa."

Svärmande bin var förstås ett kapitel för sig i all sin ostyrighet. Om bina händelsevis slog sig ned i en enbuske var det bara att ta fram sågen, såga ned busken och luta den mot den tomma bikupan som bina tidigare lämnat. För att göra kupan extra lockande kunde den smörjas invändigt med honungsvatten. Det fanns bin som inte ens lät sig luras med sötsaker. Går det inte med vänlighet så fick de tvingas med ett visst mått våld. Biskötaren hällde vatten på enbusken och fick på så sätt in de mest motvilliga bina i kupan igen. Men det kunde vara betydligt värre än så... "Ville bi kalldes såna bi såmm hadde jätt sa å hämmifrå nör di svarmde, å tatt inn i nött ihölitt trä hälle sånnt. Då va dä allt tjyvingen så kravlitt tä få hämm dåmm ijänn. Då va dä inget anne änn tä såje å trät såmm di va i, å fasöke tä å frakte hämm änn klump såmm di va i. Då väntede di tä dä blidde skummt änn kväll, å la å tä trät mä ykks å såj, å såjde fösst å töppännen på trät å sen såjde di å änn klump såmm bia va i, å to neann tä bakken fasäktitt, fast dä va noj innte så näpet åmm trät va hökt."
När de sedan kom hem med träkubben full av bin sattes den på en bänk, bibänken, där den fick stå som den var tills det var dags att ta ur honung ur stubben på hösten.

Det hände att bina måste flyttas från en kupa till en annan. Det kallades att "ståkke bia" . Den som flyttade bina fick gott om stick på köpet. För att i någon mån hålla bina ifrån sig brukade biflyttaren ha en tyllgardin runt huvudet.

På hösten när honungen skulle tas från kupan röktes bina ihjäl med svavelrök. "Då jole di så, atti smältede litte svaval i nör janpanne, å såjde å träpinne halvalnslånge unnjäfäa, å viade åmm litte blåna åmm änn sånn pinne, å döppte nea pinnen i svavalt, å sänn hadde di änn sjyffel mä glöhete köl täräss. Föst hadde di glöra å svavalt inntä flusstat å blåste inn dänn jifftie röken i kupa. Nör bia tjännde dänn lukta ga di sa å tä åppännen i kupa, männ då bytte dänn såmm skulle ta nea ståkken plass, å börde å blåse mä munn dä vasste ann kunne så röken skulle fakväve bia. Dä to innte så lång stunn fänn di va döe allihop, å höninga kunne tass ut."
En del kupor valdes ut för övervintring och de fick sockertillskott för att klara sig.

När de urtagna honungskakorna skulle beredas satte man en gryta på spisen med lite vatten i botten. När grytan blev så het så vattnet förångades spändes en tunn duk över grytan. På den duken lades honungskakorna. Efter en stund blev honungen i kakorna tunnare av värmen. Då veks handduken ihop och så kramades honungen ut på ett fat eller i en skål. Inte ens de urkramade vaxkakorna fick förfaras. De koktes ur och så tillsattes det lingon i spadet, blandningen kallades för honungsmos. "Sena vakkset hadde blitt rent, toss dä tä juljus, skomakerevakks, tä impvakks nör di skulle impe i fruktträa, tä häftplåsta å tä spinne vakksstaple å."

Honung hade de som sötningsmedel i lite av varje. Sockret var en dyr lyx så var få förunnat. Honungsvatten mot krämpor var en ofta förekommande huskur. Svår hosta botades med honung ihoprörd med en äggula. En honungsmörgås till kaffet var en riktig delikatess.

Förmågan att hålla bin skiljde sig från gård till gård. Det fanns de som alltid hade "bitur" och det fanns andra vars biodlande inte gick bra hur de än betedde sig. Den som ville ha tur med sina bin fick inte bråka. "I Södra Vi va änn asjon, å bonnen ville salje bia, männ innte hustra, männ då va dä ingen såmm ville ha dåmm." Inte en enda av köparna på auktionen ville riskera att drabbas av de äkta makarnas "bibråk"...

Läs mer: