Den onde själv i raggig vargapäls

Då som nu fruktades vargen och döden var lösningen. Frågan är om gråben var så farlig egentligen. Om textinnehållet, hämtat från Dialekts- och ortsnamnsarkivet i Lund, är med sanningen överensstämmande vet bara de som levde då. Vi vet med säkerhet att det fanns varg här och att den var betydligt mera talrik under 1800-talet, än i våra dagar.
"Utte alle svåriheter såmm bönnera hadde å tjämpe mä i gamle tin, så va noj varja mä dä vasste. Dä va noj säkast å ta i bysse mä sa åmm di skulle åt skojen å jöre nött, hälle så hadde di nött slöträt tä slö mä, för åmm dä kåmm änn skåkk mä utsvultne varje, å di kunne sjute nönn, hälle utte minsninga lägge te nönn mä staken så blon börde å rinne så ga di annre varja sa pånn mä dä samme å börde å äte pånn, så fotti fäkk tjänne blolukta."
Hu för att stå öga mot öga med gråben och bara ha en påk i handen!

Här känns det allt som om ett varningens finger är på sin plats när det gäller sanningshalten i historian. Om det nu inte är så att dagens vargar genomgått en radikal förändring åt det skygga hållet. Eller om det möjligen kan ha att göra med att skaran vargar i dag reducerats till nära nog obefintlighet.
När denna historia nedtecknades satt vargskräcken som berget rotad i sockenborna. "Dä falieste va i alle fall tä sjikke barna hämifrå nött äane (ärende, red.amn). Dä va noj iblann såmm nött utte barna blidde oppätne utte varja. Dä vanlie va att varja to låmm å store får mä å kalve."
Det låter ändå som om berättaren svävar en smula på målet när det gäller vargens hunger efter små barn.

En varghistoria ska ha utspelats vid torpet Hönsekulla i Södra Vi socken. Torpet är sedan länge rivet. I början av 1800-talet ska där ha bott en torpare vars hund brukade vara utanför den lilla stugan om natten. En natt hördes hundens skall utanför stugan. Torparen låg i bädden och hörde hunden springa varv efter varv runt stugan. Varje gång hunden passerade dörren gav han skall. Plötsligt tystnade hunden och torparen somnade om. När han kom ut på morgonen låg hunden död på farstubron, med utslitna tarmar och halväten kropp.
"Dä va ju olike gött åmm varje i olike trakter utte sokkna, å i närheta utte kville moe åt Rumskullekanten te, va dä noj jömställe för di otäkke ojura. I börja utte altanhunnretalet hadde di innte jort så mykke beteshaje fädie, utan krättra fäkk gå mer i moskoja än på senere tin. Då fäkk bönnra ha nönn tä valle krättra iblann, såmm hadde nör gammal bysse mä sa, män valle krätta va inget rolitt jöre."
Vargskarorna under 1800-talets första hälft satte till och med sin prägel på arkitekturen?
"I gamle tin hadde di små glugge i lagåla, så di kunne stå i lagåln å sjute änn varj iblann vä månjus på vintan. Iblann la di ut bete, såmm i gammal höne hälle sånnt å sto å vaktede på natta mä byssa i gluggen."

Skriften låter berätta om vargar som strök kring ladugården och ylade så att kreaturen innanför väggarna blev alldeles galna av skräck. Olaus Nilsson från Mjösjöhult, född 1810 och död 1892, berättade för länge sedan om en ungtjur som kom hemspringandes från betet. När han fick se sin husbonde råmade han så tungan stack ut och så sprang han till skogs igen.
Enligt historian var det en vargflock som försökt anfalla djuren. Mycket värre blev det för Olaus hund. "Änn kåll vintakväll 1852, hörde Olaus Nilsson ätt otäkkt vässen uttåmm väggera i Mösjöhult. Hunnen börde å själle å ville ut å husbonnen släppte uten. Så fott ann kumm utåmm döra så bliddan huggen utte varjflåkken åsså dro di männ åmmkring 500 meta därann blidde sönnasliten å åppäten."

Någon gång under 1820-talet vallade samme Olaus Nilsson djur åt sin far i Bäckhult. En varg kom och tog en get ur flocken. Olaus fann sig och sprang snabbt fram och lyckades kasta en stubbe efter vargen. Vargen släppte sitt byte den gången.
Den som lyckades fälla varg åtnjöt respekt i bygden. "Jon Månsa i Hörva va änn go varjsjytt. Han hadde 6-8 hunne ikringsa nör ann kumm. På ällre dar jäkk ann ikring i byggda å tiggde äte, å fasti innte haddet så likset på sommlie ställe, så toles ti innte å neken litte äte, för ann innte skulle sjämme byssa för dåmm."
Den sista vargen i våra trakter ska ha skjutits på byn Slitshults ägor någon gång under 1855. Men innan dess jagades djuren flitigt och på flera olika sätt. Vanligaste sättet var "varjskall", alltså skallgång där vargen drevs fram mot jägaren.

Sevede härad, till viket Södra Vi hörde, höll sig till paragraferna i den jaktstadga som kom till 1734. I andra paragrafen stod det att vart och ett av alla hemman skulle hålla sig med ett vargnät som var fyra famnar långt och fem alnar högt. Med dagens mått ett nät som mätte cirka sju meter på längden och tre meter på bredden. Nätet skulle vara så pass starkt att det höll för en karl att kliva på.
När det kom bud om vargskallgång i bygden var det bara för alla som hade kreatur att ställa upp. De enda som kunde undantas var prästen och klockaren. Jaktstadgan reglerade deltagandet: "I 3-paragrafen sto hur månge såmm skulle sjikkes ifrå olike söttes gåle, å atti skulle ha mä sa bysse, hälle varjsjut, hälle ykks. Åmm nonn kumm för sent tä skallet, hälle innte står där ann bli tesajd, hälle för oju, hälle går ifrå skallet inna dä ä lövlitt, fäkk ann böte 1 daler. Kumm ann innte alls, fäkk ann böte 2 daler."

I fjärde paragrafen stod det att jordägare skulle bygga varggårdar och varggröpper. I femte paragrafen sades det att den som var tillsagd att lägga ut bete och vakta en varggrop och sedan icke utförde sitt värv, han skulle betala en daler om dagen i böter. Att fördärva en varggrop kostade tio daler i böter.
"Vä änn skallgång åmmkring 1850, kåmm änn varj imot Bäckkultsnätet såmm va åppsatt nönnstäns åt Rumskullehållet te. Varjen bet nu å i maske i nätet fa tä äte sa ut. Kal Isak i Bäkkult språng tä nätet, män högg fel mä sätt spjut. Varjen vände sa åmm å högg honom i bröstet, men dä sto änn kamrat i närheta, såmm ga varjen ätt räjält slaj i huet mä si klubbe, såmm frälste livet på dänn annre."
Den sista gången som Södra Vi och Rumskulla hade vargskall tillsammans var 1854. Enligt dokumenten var "Sammel Hölling i Bäkkult" skallfogde för Södra Vi och "Annas Daniäl i Södre Kvill" var skallfogde för Rumskulla. Samlingen i "Nörre Kvills kronegål" lockade stora skaror. För att hinna fram till morgonens upprop ute på mon hade många kommit redan kvällen innan och förskansat sig lite här och var i byn Kvill. Karlarna skulle ha med sig spjut eller träklubba, och så skulle de ha med sig ett bockhorn eller något annat som var bra att föra oljud med. Den som hade bössa och kunde skjuta skulle givetvis ta med sitt vapen.

Nu drog det ihop sig till vargjakt. "Vä Nörre Kvills gål ställde di båe skallfogda sätt fölk, å alle ropptes åpp. Dä va omkring 1 800 man. För var famm utte nätet, sattes dä ner ett juster i bakken. Dä va änn trästake såmm va järnskodd i nerännen, å såmm sloss ner i jola för nätet te hänge på, å såmm skulle va like höjje såmm nätet. Dän gången satte di ihop di olike varjnäta tä i sträkke utte åmmkring 700 meta. Nör drevet sattes igång hadde änn uttå dåmm sin klanätt mä samman tuttelde å blåste i dä vasste ann kunne. Dä va Olaus Nilsson i Mösjöhult."
Olaus trudelutt på klarinetten skulle markera att nu var jakten igång på allvar. Nätet var uppsatt och drevkarlarna kunde börja gå. I det samma började alla andra blåsa i horn och föra oljud på bästa sätt. Vid just denna jakt sköts det minst en varg med en bössa, en så kallad mynningsladdare. Mannen som sköt ska ha hetat Johan Hultgren och varit son till klockaren i Södra Vi.
"Nör di hadde slute drevet, å skulle si fångsta va di ju så fabättade på varjen, så änn uttå dåmm, ann hätte Joan Vippe, to änn grov stake å ga sa på dän döe varjen tä slö utte alle krafter, å så skrek ann: ja ska je da din rakkere såmm ha jort så mykke ille! Ja, sånnt bävisa ju hur hatede di otäkke varja va utte allmänheta."
Före 1850 gick bygdens invånare man ur huse en gång om året för att jaga varg. En del år till och med flera gånger. Efter år 1850 skedde vargjakt med allt större mellanrum fram till 1854, då gick det allra sista vargskallet i våra trakter. Den sista vargen påstås ha synts till i kommunen i slutet av 1860-talet i Norra Kvills nationalpark.

Läs mer