Djurens kroppar till nöd och nytta

Efter en stunds läsning i de gamla dokumenten är det bara att inse att det finns ett samband mellan uppmärksamhet och nytta. Delar som inte användes var heller inte så mycket att orda om. "Njuann ä dä ingenting å säjje nött åmm." Kroppens reningsverk gick till soporna, förmodligen ett klokt beslut.
I övrigt togs mesta på en djurkropp till vara förr i tiden. Huden från häst och fullvuxna kor blev till läder för skor eller kanske remtyg. Från får och kalvar användes huden med pälsen kvar. I bland hände det att ett fårskinn skulle vitgarvas för att kunna bli till mjuka handskar, då togs pälsen bort helt. Om kalvskinnen skulle bli till vackra bokband var det samma sak där - håren måste bort under beredningen. "Skulle di jöre fälle utte fårsjinna, så skulle fåra klippes lite inna (nöre vikka) di skulle slakktes, för ulla skulle va litte lajåmm lång."
Den som skulle ta vara på djurhud behövde naturligtvis sköta om densamma. Inte så enkelt när redskapen var få. "Förr i tin nör di ingi passlie ryktbösste hadde å krättra åmm vintra blidde fulle på kröppen mä fälyss, så börde di å busse å gno imot träa i skojen dä vasste di kunne nör di kumm ut. Då gnodde di å kläjj sa så håatuffsa rök i luffta, å då tykkte bonnen att di va luggslitnenör di kumm in."

Sedan kom ryktborstar som kunde hålla fälössen ur djurens pälsar. Då fick ordet luggsliten en helt ny mening. När någon syntes fattig och illa klädd sades det att han eller hon var just lite luggsliten.
Kons ögon var viktiga speglar för själva sinnelaget sas det. "Åmm ho blängde ille, hälle så rädd ut, hälle va mill i åppsyna, dä va ju sjillnad."
Den som drabbats av glosögdhet, vare sig det var djur eller människa sades vara "blängöjjde".
En stilig kossa gick alltid med rak rygg. Om korna frös kunde det sägas att de sköt rygg. På en del kossor buktade ryggraden uppåt, det kallades att kon var kutryggig. "Åmm ryggen jäkk neråt te i mitten sa di att ti va svankryggie."
Leverns kvalité kunde skilja från djur till djur. På en del djur var den direkt oätlig. Exempelvis kunde får ha mask i sin lever. "Mjälten kunne va svajere hälle starkere hos bå fölk å krätter. Åmm fölk barkte ivajj litte för häftitt, så sommlie utte musklera fäkk gå ille åt sa, så fäkk fölk mjälthugg såmm di kalldet, å då fäkk ti pusste sa ett taj."
Inte ens svansen får gå obehandlad ur historien... "Rommpa va nytti dänn mä, tä dänge åssa flujera mä. Iblann åmm somman kumm stingen å då satte krättra rommpa i väat å ga sa å i busska."
Foten, eller klöven, kallades i bland för "skangk" på både folk och fä.
Grisen är ensam om att ha ett tryne till att påta med. Trynet var olika långt beroende på till vilken ras grisen hörde. "Trynet såmm di hadde tä pöte mä kunne va olika långt. Di gamle rasera hadde längre tryne än svina nu för tin såmm ä mere tjåkke i kröppen å sloköade."

Om hundarna ordades det inte särskilt mycket. Kanske var den inte till så stor nytta på gården utan hörde jakt och jägare till. "Sommlie hunne har stubbsvans. Trampdyne har di alle hunne, å får di höre nött så ä di allti täräss tä spässe örana."
Katten däremot gjorde sitt i stuga och ladugård. Råttjägare behövdes då som nu. Då var det en sak som absolut inte fick skadas - morrhåren. "Mörrhåra bähöver katten å ha, för klipper di å dåmm så kan ann innte vädre tässa rötter å sörrke såmm han bruke å jöre. Åmm di tramper änn katt på rommpa så fräs ann. Änn arj katt ä innte å leke mä, då kan ann vise att ann har nåler i tassa, hälle vise klora såmm di säjjer."

Fisk från sjön kom väl till pass många gånger för att dryga ut kosten. Sillens mjölke och sillens rom var fattigmansmat. Riktiga fiskeskrönor vars sanningshalt vi inget vet om berättades det minsann. Här kommer en! "Ja vet en granne såmm va åt sjönn å mätte abborre i sällskap mä sinn granne, Akksel hättan, å nör ann hadde hålle på i stunn så fäkkan åpp änn litten abborresärre lång såmm änn finger. Då sa ann att dännhärakröpplingen va innte större änn ja kan svaljen rå! Ja jör du dä, sa grannen såm hätte Kalle, så ska du få ätt hallstop brännvinn utte majj! Dä må va hännt, sa Akksel å ställde sa tä gapemä abborren i nypa öva munn. Abborren slonkte noj nea, å brännvinet fäkkan vissalien, männ ann kunne inget äte på två da, bale sputte slämm."
Frågan är om inte den gode Axel åt sin abborre tillagad efter den upplevelsen!

Läs mer: