Nör barna va döpte, så va förällra litte tryggere, far nu hadde di fått Guss välsignelse, å skulle di nu dö nä di va små, så skulle di höre tä himmelriket."
Går vi riktigt långt tillbaka i tiden var till och med själva dopet en hälsorisk. Fram till 1600-talet doppades hela barnet under vatten, vilket symboliserade död till liv, att barnet lämnade det gamla livet.
Men den ojämna värmen i kyrkan och de nyfödda, som skulle döpas inom åtta dagar, gav alltför ofta det djupa dopet reell verkan av symboliken. Det hände att barn dog och därför förminskades symboliken till en humanare blötning av barnet.
Till att börja med hölls dopen utanför kyrkan, innan man lyfte in barnet i vapenhuset. Detta för att symbolisera att barnet genom dopets tas upp som medlem i församlingen. I vapenhuset vände man ryggen mot det onda - norr - innan man firade gudstjänsten med det döpta barnet.
Dopet flyttades senare in under läktaren, innan den nu vanligaste dopplatsen framme i koret tog över.

Längre fram, på 1800-talet, blev det vanligare att hålla dop i prästgården - eller hemma.
"Far dä mässte krästnedes barna i prästgåln, männ på storställa sjikkte di ätte prästen iblann, å då skulle dä bli ätt stort barnsölskalas farståss.
Dä hände noj nönn gång att di krästnede barna ätte husfarhörts slut, fast dä va ju innte så offte farståss. Dä hände noj nön gång mä att di rike latte döpe barna i tjörrka till å mä, männ dä var bale nönn ännstake gång."
I prästgården ljummades dopvattnet i köket och "iblann döptes flere barn i samme dopvatten, ifall dä kumm flere på samme da, men sömmlie präster bytte noj vatten imilla vart barn".

"Skåla ho kunne va utte olike matärrje, kristall hälle glas, hälle nönn sötts mätall. I tjörka hade di vanlittvis i fin sälvarskål, såmm di kallde dopfunnt, åmm dä skulle bli nött dop i tjörrka nönn gång.
Gummora skulle bäre barnet tä dopskåla tä prästen övartot.
Unnar dopet nör prästen läste Fader vår å sänn Välsignelsen, skulle förällra läse ätte, litte halvhökt, far barnet skulle få gött farstånn å bra läshue.
Gummora läste iblann litte halvhökt ho mä."

Det berättas om en vådlig dopfärd till prästgården i Södra Vi, för länge sedan. I Mjösjöhult hade ett par fått ett litet barn, som skulle döpas. Men barnafadern blev liggandes sjuk den dag prosten valt till dopdag, så det var bara för hans hustru att ta hästen och rida från Mjösjöhult:
"Snön va rätt jup, å nör ho hade slaet inn barnet, såmm va änn pöjke, i änn litten fårsjinnsfäll, så to ho fällebylltet unnar vänstre armen å tömma i höjjre näven sänn ho hade klivet åpp på marra. Såmm marra va tä åra, så jäkk tä bra tä styrena.
Nör mora hade kumme mitt far törpet Höjjelsrum, då skulle ho si ätte hur dä va mä dänn lille, männ då fäkk ho si att fällen va tomm. Nör ho hade vännt marra åmm, å börde å lete ätte vajjen, så hinnde ho tä Hornebo tjörkejäle, där lå pöjken fram å stupe i e snödrive å skrek. Sen mora hade stöppt innen i fällen ijänn, så va dä bale tä fortsätte tä prästgåln.
Pojken han do innte utte farden, utan väkkste åpp tä änn stor å dukkti kar, å blidde slunndi i lite utte varje. Dänn farden minndes mor hass så länge ho levde."

I dopet liksom annat var skillnaderna stora mellan fattig och rik. I allt - dopdräkten, gåvorna och dopkalaset, märktes det vilken ställning och vilka ekonomiska resurser föräldrarna hade. "Dopklänninga va olike fin, alltättesåmm förällra va i go ställning te. Di rike tjöppte spässtyll å sydde klänninga å, å knöt bree sidenbånn i mäjja.
Di fattiere utte fölket fäkk ta dä mykke inklere. Huesaken va att klänninga va vit.
På huet hade di allti i litt vit mysse, olike fin."
Samme dopklänning hade di tä di annre barna i famäljen, åmm di fäkk nöre fler.
Klänningas nerdel skulle räkke i halv aln neråmm föttera på barnet, så hele längda blidde unnjefär 75 cm."
Efteråt skulle man bjuda på dopöl, om det fanns resurser. "På fattiere ställe hade di innte barnsöl, bare lite inkel traktering far dåmm såmm va mä tä prästgåln. På di välbarjnes gåla brukte di å ha basölskalas ätte hämkåmmsten, jässtera såmm va bjudne i förti skulle då ha mässa vitar gröt tä förning i nör kruke hälle anne tjal."
Hos den kunde bjuda rikligt var kalaset av den rejäla sorten.
"Föst fäkk ti smörgåsemat, såmm ost å smör å sill o tjöttvarar såmm fårtjött hälle tjöt tutte nött ungnöt. Iblann delde bönnera e kvie hälle stut. Iblann slaktede di änn grisekullting, å utte dänn blidde dä pärakörv å råhakked körv, å fläskekörv, å prässyllte, å rullsyllte, å tungetjött, å räbbensspjäll. Grynkörven åt di åpp sjalve.
Ätte smörgåsematen skulle di äte gröten, å då skulle di rimmet ä gröten, såmm di jole tä julgröten. Ättesåmm gubba hade fått nöre supe, så blidde allt rimma litte grovkornie iblann, så sommlie utte kvinnsa tykkte dä jäkk far långt iblann. Barnets förällrar kösstede kalaset. Dopdräkta mä."

Och nog måste man säga att det med ur modernt perspektiv låter vackert med följande exempel på dopgåvor: "Dä hände noj iblann att barnet fäkk faddargåve utte faddrera, gummora å guffarn åmm di va jiffte å va faddrera rike, så kunne dä bli vardefulle gåver iblann, såmm i äng, hälle en haje å sånnt.
Gummora brukte noj å plåkke åmm gubarnet utteminsninga di fösste åra, mä litte gosaker i nönn papparspöse nör di träfftes iblann."
In på 1900-talet bibehölls den gamla seden att kvinnan skulle tas upp på nytt i församlingen efter att hon fött barn.
"Far räktitt länge sen, nör di trodde på mykke unnlitt, så trodde di att mora tä barnet va på nött sätt oren täss ho hade tass i tjörrka. Dässutåmm skulle ho få mere utte Guss välsignelse utå dä. Därijönamm skulle ho åkkså få täbake sine gammle krafter."
Inte kan man låta bli att låta läsekretsen ta del av denna detaljerade beskrivning av hur kyrktagningen gick till, heller.
"Sänn mora hade falle på knä, så läste prästen: Allsmäktie evie Gu, såmm ga dänn välsignelse över mänska nör du hade skapet na, att ho skulle föröke sa å åppfylle jola, vi takke dajj far din barmharttihet, såmm du imot dänn här mora bävist. Hör i nåd, o härre, hännis bön å vare dajj bähajli dänn takksäjjelse såmm ho mä vördnad frammbär innfar dajj då ho mä hällsa å starkte kraftar åter ijänn kan åppträde i din hällgedömm. Åmmfatta hänni mä din barmharttihet å lätt vilje övera å hännis hus dänn välsignelse såmm du löfft dåmm såmm frukta dajj. Hällga hännis jartte tä å bäre dajj rike frukter utte tro, utte hopp å fartröstan i jiv att ho mä gläjje må uppfylle sinn dyre kallelse ånjute din salihet, jenåmm Jesus Krästus vår Härre. Ammen?
Ja, så lästes nör barna levde.
Åmm barnet hade dött hälle va döfött så lästes: O Härre, du ha latt dänn här mora få änn dö lifsfrukt å i stället far far dänn gläjje såmm ho hoppets, hämsökt hänni mä bädrövelse. Männ du har åkk nåditt bistått hänni å latt hänni kåmme tä hällse å kraftar, så att ho på nytt kan bäsöke din hällgedömm. Dörför takker vi dajj mä hänni utte allt jartte å ber dajj, je na nåd tä ödmjukt böje sa unnar dätt bähaj.
Hugsvale hänni i bädrövelsen å hällge hännis jartte, så att ho må trakte ätte dä såmm ä åvan, å hava dajj tä sätt jättes tröst å sin del, jenomm Jesus Krästus vår Herre, Ammen.
Hustra stier åpp, prästen tara i näven å läser: Härren ledsaje dajj i sinn sanning å fruktan nu å tä evi ti, Ammen."

Läs mer