Pengar kallades inte slant, det var uttrycket "pänge" som gällde. Kanske beror det helt enkelt på att "slant" det var något man gjorde, man slant på lagårdsbacken i en hal lerpöl. Så grindslanten var faktiskt en "grinnpäng" längs de småländska vägarna. "Sömmlie stoagubbe såmm hadde kusk mässa, brukte å je kusken nöre småpänge nör di foa hämifrå, såmm ann skulle dele ut tä baarna vä grinnera."

Det kunde hända förr att föräldrarna till barn som skulle konfirmeras gav prästen en slant, någon krona kanske eller i vissa fall en prasslande femkronorssedel... Men det berättas en historia om en riktigt rik bonde vars dotter skulle fram för prästen. "På artanhunnretaalt va dä änn otäkkt rika bonne här i sokkna, såmm hadde i dota såmm jäkk å läste. Såmm prästen va bå snäll å ung, så tykkte allmänheta åmm änn. Sisste dan di läste fäkk ann änn pänge utte flere stykkne å läsebaana, män utte dän rike bonnens dota fäkk ann fämti krona. Nu hisende prästen, fa så stoa sedel så ann ville knappt tann, män fläkka släppte innte ätte fann ann to imoten."
Prästen var alltså tveksam till den stora gåvan men accepterade. Trots det så gnagde oron förmodligen i honom. När han nästa gång träffade bonden så ska han på nytt ha frågat om det verkligen stämde. Bonden han hade svar på tal att ge: "Ja, dä ä meniga, å du få dotra mä åmm du vill."
Och om historien är sann så tog prästen bonden på orden och gifte sig med flickan.
Ett besök vid söndagens gudstjänst i kyrkan förbereddes med att småpengar lades ned i fickorna. De kallades för "håvpänge" och var naturligtvis till för att lägga i kollekthåven när den sträcktes fram över bänkraderna.
Det skedde gott om insamlingar till allehanda ting. Spelmannen vid danserna fick en i hopsamlad slant. Och kanske har någon av er hör talas om "krykkjängepänge", alltså pengar som samlades in till ett par som skulle till att gifta sig. Seden att dra björk till det blivande brudparet lever i vissa fall kvar. Men då, i samband med att gänget som dragit björken bjöds in, gav herrarna i sällskapet en pengagåva. Det var den som kallades för "krykkjängepänge". Björkdragergänger förplägnades sedan kanske med kaffe och doppa. Men innan kaffet var en vanlig dryck så var det starkare saker som gällde. "Inna dänn tin kansjä di bjuddes på bale brännvin."

Dricks då? Nja, det var inte särskilt vanligt förekommande, möjligen vid stora kalas, bröllop och liknande. "Då fäkk di såmm passte å dänn såmm diskte i tjöket, å kansjä kokerska, va sin päng. Dä va dräkkspänge."
Det vanligaste stället att ha sina pengar i var i en så kallad smålandspung, en slags plånbok av läder och med en knäppningsanordning utav mässing. Modellen finns i alla högsta grad att köpa även i dag. "Planbökka hadde di mä, utte minsninga di såmm hadde litte större gåle. Alle pänge jömmdess i änn möbel såmm hätte sjffanjea, å i sömmlie utte dåmm fanns lönnlåda tä ha pänga i. Nör di va ute å reste hadde di sedla i planboka, helle di minnre pänga i pungen. Kunne di unnvare pänge sattes ti inn på bangka, fa däa fäkk ti trässe (ränta) så dä va noj roliere tä låne ut pänge än tä låne utte annre." Ibland är det små förändringar mellan förr och nu...
Så särskilt mycket över blev det nog trots allt inte. På små gårdar och torpställen var inkomsterna små. En vanlig dagslön låg på 25 skillig i mitten av 1800-talet. Det motsvarar ungefär 50 öre.
Det fanns olika sätt att handskas med pengarna. För somliga räckte det aldrig till och andra lät envisheten stå för den trogna inkomsten. "Va dä nönn skravalhas såmm allti va utan pänge så sa di attan va ättafatti, hälle attan va fatti såmm i tjörkerötte. Va dä nönn såmm börde å fåt litte bättre, så sa di attan hadde bört å repe sa. Va dä nönn såmm va ihadi tä arbete, å spaasamen, så sa di attan hade kave sa fram."

Läs mer: