En smed i var gård

Smederna ute i byarna var naturligtvis olika skickliga i sin yrkesutövning. En del smidde bara till husbehov på gården och andra var erkända "smemästare". En sådan mästare brukade det nästan alltid finnas en i var socken. Mästaren hade i allmänhet en eller två smedgesäller i sin tjänst.
Smeden var så gott som alltid även hovslagare. För att inte tala om tandläkare, vem minns inte stackars Linas besök hos Sme-Pelle...
"Köppaslajere va innte vanlie smee vanlittvis, fast dä ju fanss di såmm kunne båe söttera. Dä fanns noj månge bönna mä såmm kunne va styve tä smi, bare di fäkk ti tet. Sånna smee jalpte sine granne på ledie stunner mä änn del räpperasjoner."

En lantbrukare fann oftast inte tid till att smida. En torpare däremot kunde hinna med att smida både det ena och det andra då jorden inte tog allt för mycket tid. På de gårdar där det fanns en smideskunnig fanns också en liten smedja. Med "smesämjan" var det nog lite si och så, inte ens i en by hade bönderna en gemensam smedja, nej, en på vardera gården där det fanns smideskunnig...
Hur såg det då ut inne i en smedja? Så här beskrivs den i de gamla arkivhandlingarna: "Smeera va inkelt byggde, å rätt så kålle. Bönneras smeeva liten, unnjäfäa 3 x 3 meta i stoalek, iblann litte större. E räjäll smee, e sånn såmm örrkessmea hadde va bra mykke större unnjäfäa 5 x 5 meta i stoalek. E smäjje va vanlittvis åppsatt mä timmavägga, Dä va innte vanlitt mä nör sarsjilld kölho innte smea fa köla, utan dåmm hadde di ijämte smeväggai ätt höan, iblann i säkke, å hälle fäkk ti ligge ändå på gölvet."
Inne i själva eldstaden satt en luftgång som ledde till blåsbälgen. Näs smeden drog upp och ned i bälghandtaget så for luften rakt ned till glöden. Städet var naturligtvis ett viktigt redskap i smedjan. Underredet till städet bestod vanligtvis av en rejäl ek-klump.
"Annre räskapa såmm fanns i smäjja va smehamman, stoaslägga å lille slägga, å smetånga å litte annre småräskapa utte olike slaj. Di olike räskapera i smäjja kalldes fa smebröte."

Riktigt långt tillbaka i tiden var råvaran, järnet, ett problem. Järn fanns i nte att få tag i överallt. "Inna järnvajjen kumm te 1902 fäkk smeera ta jan hälle stålstykka ifrå stära, Vämmaby, Västavik hälle Lintjöping."
Då togs det mesta till vara och en gammal järnbit blev ofta till nytta i helt annan form. Många gånger tog den bonde som skulle ha ett föremål smitt åt sig, med en bit järn till smeden. "Skullan gå tä smen å bänn jöre e sjäre ått sa, så kunnan gutt ta änn gammel lie mä sa, tä jöre sjära å."
Något man aldrig tog med till smeden var kol. Det köpte smederna in av antingen någon bonde eller någon skogshandlare i bygden som hade kolat.
Bara en sådan enkel sak som en liten märla är ett konstverk i sig före alla maskiner. "Skulle di jöre e male så jole di så att di föst to reda på hu lång o skulle va å sänn markte di å änn bit på e smal janstång såmm hälst skulle va i samme grovlek såmm mala. Åmm janstånga va grövre så fäkk smen hammre ut na. Föst skulle smen lägge nöre småköl i fyan, unnjafäa så månge såmm kunne ligge på änn tallräkk. I mitten å köla la ann nöre små hövelstikka hälle tyaspeta å tände äll på dä mä e tännstikke. Unna tin dro ann lite vakkat då å då på smebaljen så köla skulle tännes å då dröjde dä innte länge fönn köla hadde bört å röene å löjen fräste åt alle håll. Nör mala hadde ligge lite iblann di röe köla så blidde ho snaat rö ho mä å då va dä daks tä ta uta. Då to smen dän röe janbiten såmm va rak änn mä e tång å lann tvass öva lillännen på smestät, å slo nea ene ännen på dän röe janbiten, å sänn la ann janbiten grässle öva lillännen på smestät å jole övakröken på mala i lajåmm sväng sänn ann hadde joat malbena litte spässie."
Och det var bara en enda liten märla det...
För det mesta arbetade smederna med att laga gamla kälkar, hackor och detaljer till harv och plog. "Änn plojbill blidde ju mea å mea nött mä åra, å då blidde han trubbi hälle böl på samme gång. Då jäkk ti tä smen männ å bann hammre uten. Nör billen hadde ligge i fyan lite å blitt rö, såå va ann mjuk å slö på! Då va dä innte svåat å jöann tunn i utkanten, å då kröp janet hälle ståalt utåt så billen blidde vilöfftiere."
När smidet var klart tog smeden föremålet med tången och doppade ned i en balja med vatten som alltid fanns till hands i smedjan.
Ordspråket "det gäller att smida när järnet är varmt" är inte det enda sprunget ur smideshantverket. Vad sägs om "Smens häst å skomakans tjarrng få offte gå mä di sämste skoa" .
Just hovslageri var det smeder som ägnade sig åt. Bönderna skodde helt enkelt sina hästar själva. Oxarna skoddes förr men även detta skötte bönderna i den mån det behövdes. De skoddes bara vintertid för halkans skull. Själva skorna, till både häst och oxe, smiddes av smeden. I alla fall fram till den tid då de började skicka efter "köpeskor" från städerna. Det påstås att stadsskorna var bättre... "Di hämmsmidde skoa va ju innte präsis så jämne å skarpe i kantera utan litte runnere..."

Att sko både oxe och häst kunde ha sina sidor. Till oxen gick det åt en tre fyra karlar för att hålla i och lyfta. För det mesta var det enklare med hästen. Men det kunde ha sina sidor det också. "På somman va dä innte så gutt å sko häste allti fa dä va di otäkke flujera ätt evitt älände, ifall hästa va tjittlie å sa. Daffa skodde di åmm moana hälle kvälla fa dä mäste fa då va flujera litte söle åssa å ville innte biss. Va dä änn häst såmm brukte å spjane nör ann skoddes så fäkk ti löv å passe på nör flujera to fritt."

Läs mer: