Det var så mycket som kunde gå fel. Torka, regn, kyla och skadedjur, alla dessa kunde vara skillnaden mellan liv och död. I tider då skyddsnätet var litet, eller i de flesta fall obefintligt, gällde det att be böner för skörden. Ett offer i källan eller ett besök hos en klok gumma var dåtidens försök att påverka. De gjorde vad de kunde, helt enkelt. Jordplättarna som hörde till torpställena var inte stora. Grannarna samlade i hop sig och hjälptes åt med att röja ny mark. På en fälla röjdes mossa, grenar och ljung bort med svedjebruk. De satte eld på markerna och längs kanterna gick brandvakter med våta ruskor för att hindra elden från att sprida sig. "Åatt dapå sådde di en sötts röj såmm di kallde finsk nylannsröj, såmm di krattede nea imilla stena mä e kratte såmm di kallede fa fällekratte. Dän jole di å en rak trägren såmm hadde tri hälle fyre krokkie klor i den ene ännen."

Sedan föll regnet över den sådda fällan och snart spirade rågen. När rågen sedan mognat skördades den med hjälp av en skära. "Sen fäkk di bäre hämm nekkera på ryggen, flere hunnre fammne iblann. Tyskninga va ätt otäkkt jöre i gamle tin, fa länge räkkte dä å styvt va dä, å daffa blidde dä långtrökit." De första sädesslagen som tröskades var höstråg och korn. Trösningen gjorde gårdens folk tillsammans, två, tre eller fyra man. På de stora gårdarna var de ofta fyra som hjälptes åt. Då gick det långtråktig arbetet lite fortare.

Det fanns en person i bygden som hade tillgång till ett tröskverk - Pechlin på Åhlhult. "Pikkelin i Ålhult fäkk taj i änn go snikkere såmm va sme mä, å honom ba Pikkelin försöke å jöre ätt tryskvärk tä tjöre mä okkse, män dä skulle va stoat å krafftitt, å han frågten åmm han kunne jöat så stoat så di kunne tryske röjen på änn da i Ålhult. Snikkan sa då att hadde di bare månge paa okkse på Herrgåln så kunne dä noj gå föa sa, å nör tryskvarket va faditt å di månge okksepara drot, så slöt di röjen på änn da fast di höll i lite utå natta."

I torpstugorna runt om Åhlhult såg det naturligtvis annorlunda ut.
"Baana va fa dä mäste rätt månge i törperestuvera, män bleke å majre fa dä mäste. Mi gamle farmo såmm do somman- nittonhundreånie åttisäks åa gammal, ho kunne berätte så an kunne hisne omm törke å hungasnö, huddi fattie fäkk träle bå natt å daa, å mykke annet på dänn tin nör ho va ung."

Här hittar vi sagesmannens farmor som med säkerhet var en av alla dessa berättande "Krösa-Major" som fanns ute i bygderna. "Ho hade sitt månge varje, dä va allt äna otäkke jua. Åmm en hästsjuss fäkk en hoper å varje i sällskap, så to husbonn framm byssa å sjöt en å varja, då stannde di mä däsamme å to åpp mä tä äte ånn så fölket kunne fri sa."
Likväl som det var ett hårt liv för en torpare så kunde tjänstefolk på gårdarna lida ont under en hård husbonde eller husmor. "Tjänera di va hållne såmm slave på dän tin, di fäkk arbete styvt, fast majen va tomm månge gånga. Män en fatti arbetere i stan haddet inte så fett han häller på dän tin."

Läs mer: