Mjölken användes inte bara av gårdens människor. En del gick åt till kalvarna. "Råmjölka fäkk innte kalva mykke å på dän tin, fa då jäkk o åt tä pannkake alliop. Fösste måalet fäkk kalven smake lite å förann skulle lätte bli å skrike unna di fösste vikkera sasjillt åmm ann skulle lägges på, fa åmm ann inte då fäkk smake råmjölka fösste måalet då skullan offte stå vä grinna å bjäle."

Råmjölkspannkaka kunde varieras från rena vardagsmaten till en festlig variant som gjordes i rika hem. "Råmjölkspannkakera jole di så mä att di hällde i unnjefäa e kanne råmjölk i e bråpanne uttå jan, å i dän mjölka hadde di slaet i lite skummjölk fa pannkaka inte skulle bli fa säjj. I mjölka la di i unnjefäa tri näve vättemjöl å e litti nype salt å såkka å e matsje löpe. Sänn röade di ikring i bråpanna mä än visp unna tin såmm mjölka skulle jummes åpp vä spisen. Nör mjölka hadde blitt lajåmm jumm unna tin såmm di röarde, börde ho å löppne å då röarde di saktere, å nör ho hadde sjäart sa fäkk di slute åpp mä tä röre fa jole di inte dä så blidde pannkaka vassli." Sedan skulle hela härligheten in i ugnen. Före järnspisens tid gräddades pannkakan i bakugnen. I de förmögna hemmen innehöll råmjölkspannkakan ofast mera socker och gärna ett par ägg också. Riktig festmat för stor och liten!

"Dänn nymjölkede mjölka kallde di fa kovarm, å dän fäkk barna smake iblann sasjillt åmm di va majre å klene, å dä kallde di fa silsup."
Sötmjölk kallades mjölken innan den skummats. Skummjölk var det som folk drack till vardags, även kalvarna fick dricka den. Före separatorns inträde i hemmen skummades mjölken för hand. Det innebar förstås att mjölken höll en högre fetthalt då jämfört med dagens.
"Iblann drakk di åppkokt mjölk åmm vinta å då blidde dä snärke ( en hinna, red. anm.) påna iblann män dän brukte di å skumme dän."
Den som var förkyld och hade hosta använde mjölken som huskur. Varm mjölk med riven ingefära lindrade till natten.

Mjölk som fått stå lite för länge på sommaren var inte god. Den "vände smak", mjölken hade börjat "tjällne". Efter ytterligare någon dag var mjölken blåsur och blev sedan "bara" sur. Då var det nytta med den igen för då var mjölken stadig och kallades för filbunke! "Tjällned mjölk fäkk mäst kalva å grisa. Den blåsure drakk allri fölket, dän fäkk grisa. Dän sure filbonkemjölka åt fölket sänn di hadde strött på litte riven ingefäre å såkka."

En varm sommardag svalkade gårdens folk gärna strupen med mjölk till maten. Någon gång kunde det hända att de kokte upp mjöken och hällde den över kall gröt men vanligast var förtås att husmor kokte exempelvis rågmjölsgröt till kvällsmålet och över hälldes kall mjölk.
Förvaring ja, det var förstås svårt före elektricitet och kylskåp. De flesta hem höll sig med en källa eller en brunn. Runt brunnens insida slog husfar i grova spikar. Där hängdes sedan mjölkkrukorna, ungefär till hälften nedsänkta i källans svala vatten.

Utav den mjölk som korna gav var det viktigt att så mycket som möjligt blev till smör. Grädden förvarades svalt i en lerkruka tills den var fylld. Då var det dags att kärna smör i smörkärnan, en rund, hög träbytta med lock på. I mitten av locket fanns ett hål där skaftet till stöten skulle löpa. I nederänden på stöten fanns ett kors som grädden stöttes med. "Nör smöat va faditt i tjäana, tömde di dän vasslen på dä viset att di to å lokket på tjäarna, lutte tjäarna sen i våjrät linje å höll na öva e bytte hälle nött sånt, fa vasslen (tjäanmjölka) skulle rinne dän. Sänn to di åpp smöat mä e matsje å lat i ätt leafat. Sänn slo di på vatten (kållt) å sänn bodde di smöat mä e stoa krafti träsje, å dä höll di på mä e bra stunn fa tjanmjölka skulle gå u smöat. Nör di hade knött faditt mä sjea å dä siste vattnet va mäst klaat, strödde di på saltet såmm di föst hadde stött fint i salthonn å trä mä änn släla flata sten, tä dä blidde fint såmm klövafrö."

Färdigt smör lades ned i en träbytta som fylldes på varefter smöret tillverkades! När den var full sattes byttan ned i potatiskällaren tills det var dags att sälja. "Näste törjda to di mät tä Vämmaby å sålldet. Dä fans noj månge såmm hadde utsjäane spae utte trä, lite minnre an änn näve, såmm ju va utkrusede i månge unnlie krummelurer, di satte granne spör i smöat, å nör di hadde lakt åpp dåmm sjivera på ätt smörgåsbol, så va di räktitt granne."

När det var dags att ysta ost på gården användes skummjölk eller mjölk där grädden var kvar. "Hadde di månge barn på minre ställe så ostede di faståss oftere skummjölksost å blånnost änn på välbarjede ställe däa di allti ostede bare sötmjölksost."
Osten gjordes i en ostkorg. Idag finns de att köpa i rostfritt stål fulla av hål och i olika storlekar. För flätades korgarna av trädrötter eller andra lämpliga träflisor. "Ostkörja kunne inte månge göre. Di sålldes i Vämmaby, iblan på törjet."

Ytterligare en ingrediens som behövs vid yste är löpe. Förr fanns inte det på hyllan i butiken. Här kommer receptet; "en kalvmajje (löpmajjen) tvättedes å sjöljdes i vatten, å sänn klipptes han sönner i småbite, å blåndes mä mykke salt, å så änn del brännvinn, fast dä va ju inte allti di to sånt. Nör di hadde blånne ihopet så hällde di neat i änn butäll hälle stoa flaske sänn satte di i korken, å sänn fäkk dä va så tä di skulle hat."
Vasslen som pressades ur ostmassan vid ystet hälldes i en stor gryta som sattes på spisen. När vasslen började bli varm tillsattes lite vanlig sötmjölk. Precis innan grytans innehåll skulle till att koka upp tillsattes lite kärnmjölk för att vasslen skulle skära sig lite lättare. Massan som bildas kallas vällvassle och påminner lite om Bohusländsk äggost. När massan svalnat åts den med lite kanel och socker på. Och gör så än idag, får man säga. Många ysten ute i bygderna avslutas med vällvasslefest!

Läs mer