Gamla tiders barnsjukdomar

Barnsjukdomar hade förr en annan värdeladdning än dagens. Om föräldrar nu oroar sig för allergier, upprepade dagissnuvor och vattenkoppor är det förstås lindrigare än det som tidigare seklers mödrar och fäder hade att gruva sig över.
Innan vetenskap och medicinska insikter slagit igenom styrde folktro, skrock och mer eller mindre märkliga huskurer svenskens attityd till inställningar. Många sjukdomar som drabbade barnen gavs sin förklaring till tiden i mammas mage. En gravid kvinna kunde ha åtskilligt att tänka på, för att barnet inte skulle åsamkas sjukdomar och lyten. Akta sig för ormar, inte se ett lik, alltid bära förkläde, inte bli för rädd, aldrig möta blicken på en "dålig kvinna"?
"Di sisste måna barnet lå i modarlivet, va dä mäst mottajlitt far tä få men ifrå mora.
Dänn otäkke sjukktommen fallensjuka trodde di kumm uttå att mora hade vatt mä vä slakt, å röre blon. På dänn tin va dä innte såmm nu, far då bädövde di innte jura, utan svina di vröljde dä vasste di kunne, å då va dä innte så unnlitt åmm kvinnsa va lätt åt tä va mä åmm di va mä barn."

Epilepsi var en fruktad sjukdom och vår röst från 1800-talet berättar hur symptomen inte var att ta miste på:
"Nör dä va nönn såmm trillde ikull, å fraen fräste ur hallsen pånn, å dä rykkte i kröppen pånn, å han hadde ätt unnlitt läte, då to di innte fel på att dä va fallensjuka. Dä va ju innte alle såmm trall ikull, fast di hade utte di falie söttera, å innte blidde så gammle. Iblann kansjä di börde å slite åssa klära, fast di kunne stå åpprätt, män rykkningera, å fraen u hallsen å dä unnlie lätet följde allti.
I gammle tin kunne di innte jöre nött ve fallensjuka inna di utlänske mäddesinera kumm hit."
Skrämmande händelser under graviditeten kunde också resultera i ofarliga, men ändå oönskade följder:
"Åmm i mor såmm va mä barn blidde tvarrädd far nött jur, så bruktå å ta sa mä näven nönnstans på kröppen i hasstiheta. Var ho då la näven på sa, så fäkk barnet fösslemarke på samme ställe på sinn kröpp.
Nör mi mor va mä maj, så skulle ho änn da rännse pärana på sömmarn. Såmm ho jäkk imilla förera, så skuttede i groe framm imilla föttera på na. Ho blidde så hiskelitt rädd så ho skulle lägge näven nönnstans, männ så tänkte ho på i däsamme att ho innte skulle lägge näven på nött synlitt ställe, så ho lan på höffta på sajj, å på samme ställe hadde ja ätt fösslemarke nör ja föddes, fast dä jäkk ju bött nör ja hade blitt nöre år."
Att rensning av levande gäddor kunde ha sina sidor fick också en kvinna i Södra Vi erfara:
"Hustra va mä sinn fösste pöjk å jädda va stor. Såmm jädda va rätt stor, så la hustra vänstre näven övar nakken påna, männ i däsamme riste jädda åpp huet å gapte te, å hustra blidde häfftitt rädd, å nör pöjken föddes va ann harmynt."

Den ojämförligt vanligaste av alla barnsjukdomar förr var engelska sjukan. "Kärt barn har många namn", brukar vi säga och det kanske också kan gälla för motsatsen. Engelska sjukan har kallats skerven, skärva, skiver, sågel, valken, riset, den dåliga sjukan, leda sjukan, barnasjuka, barnälta. Man skilde på olika slag av sjukdomen, beroende på hur den yttrade sig och den förmodade orsaken; likskerva, horskerva, gravskerva, fönsterskerva, kyrkskerva, mordskerva, strumpskerva?
Engelska sjukan har varit känd sedan 1600-talet och idag vet vi att det är D-vitaminbrist som är orsaken. Sjukdomen karaktäriseras av minskad upplagring av kalcium och fosfor i benstommen och hos ett drabbat barn blir benstommen böjlig och mjuk, fontanellen sluter sig mycket långsamt och huvudet blir ovanligt stort. Barnet blir hjulbent eller kobent, bröstkorgen insjunken, tänderna kommer sent och blir dåliga och bäckenet deformeras.
Vår lokala källa berättar om två sorters varianter av engelska sjukan:
"Sjärva va utte två slaj, vanlie sjärva å gravsjärva såmm va mere sällan. Sommlie trodde att nött horaktitt kvins såmm inte va jift, hade hatt barnet i knät såmm hade fått sjärva, å sömmlie kunne innte farstå va sjukktommen hade kumme ifrå.
Nör barna hadde blitt julbente, så farsto di att dä va sjärva. Att barna skrek mykke för di hade vark i kröppen å ont, trodde di innte nör di innte visste på dänn tin va sjärva va för änn sjukktomm.
Hadde barnet gravsjärva, bärodde dä på att mora hade gått på tjörrgåln över i grav i däsamme såmm ätt lik i si tjisste föll ihop. Åmm mora då va mä barn, å innte hadde lång ti kvar, så skulle barnet få gravsjärva.
Lidedant blidde dä åmm ätt littet barn följde mä mora övar tjörrgåln, å klev över i sånn grav. Då skulle barnet få gravsjärva. Far tä farsökte å botet, skulle di ta reda på ätt littet mänskeben på tjörrgåln, å bränne dä tä aske, å blanne i lite åt i barnets äte. Hadde barna gravsjärva va di innte så julbente, männ så mykke mer slake i knäa.
På dänn tin di trodde på offartjälleras makt, kunne dä hände nönn gång, att mora to ätt sånt barn mässa tä offartjälla, fast ho fäkk bärt dit åmm di innte to hästen. Nör di kumm tä offartjälla, så satte mora ner barnet, å stöppte änn sällvarpäng i näven påt, å sa åt barnet tä kasste pängen i tjälla. Nöre annre söttars botemedel ha di sällan hälle allri tatt te här i sokkna."

Här kommer alltså en annan riskfaktor in i bilden. Barn kunde få sjukdomar också genom kontakt med människor som av olika skäl ansågs som "sämre". "Lösaktigt kvinnfolk" kunde vara särdeles farligt att utsätta barnet för.
"Småbarna va allti ömmtölie far sjukktommar utte flere slaj såmm kumm ann på dålie mänsker. Åmm i pie hälle fläkke såmm innte va jift, hadde horeri mä nönn kar, å to ätt litet barn i sätt knä, så kunne dä få sjärva.
Men det fanns medicin också för sådana problem.
"Åmm di bale visste va dä för e såmm hade satt på barnet sjärva, så jole di så, att barnet skulle dräkke mjölk ur änn sko såmm pia hälle fläkka va äjjenes te.
Då jole di så, att di taljde ve dänn skomakarn såmm lajde hännis sko, att ann skulle säjje te barnets förällre nör skoa hade kummet, å då to di fläkka hälle pöjken såmm hade sjärva tä skomakarn, å latte barnet dräkke mjölk ur pias sko, männ ho fäkk farståss innte vete åmmet, åmm dä skulle jalpe."
I mera ovissa fall kunde kloka gummor hjälpa till.
"Åmm di innte kunne farstå va dä kumm ann på att barnet hade fått sjärva, så farsökte di mä annre söttars botemedel. Då jole di så, att di jäkk te i tjarng såmm bodde i Framnäs, i litti grå stue böttåmm Låkkspo här i sokkna. Ho bruktå lätte barnet stöppes ijönåmm två talle såmm va hopväkkste åt toppen te. Sömmlie sa att ho i yngre dar hade immpet ihop di båe småtalla, hu dä nu va mät, männ di kumm te na i alle fall ifrå olike håll, far tä få barna botede. Nör tjarnga va dö så lärde annre kloke gubbe å tjarngar allmännheta hur di skulle jöre. Då to di å klöv i bärk mä i ykks mitt i stammen, å slo mä i ann ykks så bärka sprakk mitt i tu.
Sänn to di änn bre tjil å slo i bärka, å i dänn öppninga dro di ijönåmm barnet såmm hade sjärva. Sänn slo di dän tjiln, å nör halvera i bärka va hopläkte va barnet bra trodde di. Dä skulle va på försommarn nä bärkera va i saven, å barnet skulle drass bå fram å täbakes i bärka."

Metoden att dra barnet fram och tillbaka i en björk kunde också användas till andra sjukdomar, exempelvis bråck.
"Dåmm barna såmm hadde dä, di skulle stöppes fram å täbakes ijönåmm i klyven bärk i savtin, likedan såmm när di hadde sjärva, å nör di sen hade tatt däna tjiln så halvera hadde kläms ihop, så skulle bråket va läkt när bärka var hopläkt trodde di.
I en haje i Ekeli här i sokkna, ha stått i bärk, åmm ho står änn, såmm di hadde tä sånnt.
Min farbro Annas Joan, såmm hadde bråk nör han va liten fäkk stoppes ijönåmm bärka, männ varken han hälle bärka kunne läkes ihop."
En ovanligare kur var att jorddra barnet. Så här kunde det gå till i ett försök att bota:
"Nönn gång fast dä innte va så öffte, jole di så, att barnet såmm hadde sjärva skulle joldrass. Då to di änn litten spae, å så skar di å i lång å smal grästörv, å grävde sen lite unnar törva, så dä blidde litte tommrumm innunnar så di kunne dra barnet unnar törva fram å täbake. Männ änna på törva skulle sitte fast i båe änna."
Då, som nu, var kikhosta en otrevlig sjukdom i barnfamiljer.
"Tjikhosta hade barna mykke förr. Dä vanlieste botemedlet va noj tä lätte barnet dräkke marrmjölk, sänn hadde farståss olike kloke gummer varsine hämlie knep.
Dä vanlie va att barna blidde nerbäddede å påbuntede så mykke sängklär så di skulle bli svätte, så sjukktommen skulle slö uttföre så fott ann kunne, å för ann skulle dä, så fäkk barnet dräkke åppkokt varm mjölk, å iblann hällde di i litte brännvinn i mjölka. Nör barna hadde blitt litte bättre, så blidde di tesagde utte förällra tä hålle sa inne i längda åmm dä va kållt."
Också vid lite mer oförargliga och odramatiska sjukdomar gjorde man förstås vad man kunde för att förhindra och lindra. Här berättas om hur man tacklade torsk, eller svamp, i spädbarnsmunnar och skorv och eksem.
"Åmm sjukktommen slo ut, så barnet blidde vitt i munnen, trodde di att dä snart skulle gå åmm, männ va dä mere innföre, så skulle barnet ta i tesje krösasurt tri hälle fyre gångar.
Husjukktomme taljde di sällan åmm, männ nönn gång kunne barna få skörv i huet, fast dä va sällsynt, å far sånnt plåkkte di skvattram å kokkte, å smorde mät.
Iblann blidde barna hulöse, å då strödde di på starkelse."

Idag dör de flesta i västvärlden i hög ålder av sjukdomar som cancer, hjärt- och kärlsjukdomar. Tidigare var barnen i betydligt större utsträckning utsatta och mottagliga för sjukdomar än vad de vuxna var. Många spädbarn dog i smittsjukdomar och bristen på rent vatten kunde vara ett vanligt problem. Vid 1800-talets början dog 200 av 1 000 födda barn under sitt första levnadsår. I mitten av seklet hade siffran sjunkit till 150 barn och kring 1900-talets början var spädbarnsdödligheten 100 per 1 000.
För bara 100-150 år sedan befann vi oss på en nivå helt jämförbar med den många u-länder har idag. Så småningom ökade kunskaperna, präster och barnmorskor undervisade i konsten att sköta småbarn och flera pionjärer betonade amningens betydelse för barnets chanser att överleva.
I våra trakter verkar amingen ha varit utbredd och utdragen, till barnens fromma.
"Majsjukktomme hadde barna farståss förr mä, männ ättesåmm di fäkk snutte längre förr änn nu, iblann i två år, så fäkk ju majen dä han trivdes mä, fast barna fäkk litte annre mä farståss."

Läs mer