God dag käre far, hur står det till i stugan?

Olika tilltal hängde dessutom på exakt hur bekanta de tu som skulle hälsa på varandra var. Tilltalet var i de flesta fall dessutom starkt förknippat med hur rik bonden i fråga var. "Va di bare lite tjännde sa di ho å han. Tjänera tetalde bonnen å hans hustre såmm di tjände hos, mä hossponn å mattmora. Va dä fråjan omm änn bonne såmm va rik å mäkti, så kansje di kallden fa tjärefar å hustra hass fa tjäremor, bå tjänere å annre utte dä låjere fölket."
Andra släktingar tilltalades precis som det de nu var, faster, farbror eller farmor. Mäster var ett tilltal som kunde användas ibland. Det hände ofta att andra än släktingar tilltalades med moster eller farbror, främst äldre personer. I det fallet lades ibland förnamnet till också.
"Hadde di nöre bra tittle såmm nämman, hälle kantonn, majistann, prosten, prostinna å sånnt så kalldes di fa dä, å talde di åmm dåmm så la di te ättenamnet."

När två bekanta möttes sa de "Gudda!" till varandra. Var de nära bekanta tog de i hand också. "Mötte di nönn storgubbe såmm prästen, hälle klåkkan, hälle nönn ann storknöl, så to di åssa myssa nör di mötte dåmm."
Kvinnor neg och männen bockade. Kindkyssen hade dock inget som helst fotfäste på landet i gammal tid. ""Hälsningstjyssen va i gammle tin mykke ovanli, män tjäläkstjysse va mykke vanlie." Tur det!

När det kom en gäst in i stugan hälsade han eller hon "gudda" på värdfolket så fort dörren stängts. Sedan gick gästen in i rummet, tog i hand och sa "gudda" ännu en gång. Så hälsades det på alla som befann sig i stugan utom de allra minsta barnen. Nu får man som läsare kanske ta detta exakta tilltalssätt med en nypa salt. Så här gick det till för en del, andra hade sitt sätt. Beskrivningen av hälsningsfraser tyder på att det var nära bekanta det var fråga om. Helt obekanta gäster var säkerligen inte lika familjära. "Dä va ingen såmm knappte på döra, å ingen såmm sa stig på, på dänn tin. Nör di tjännde kumm sa nönn utte husfölket: va så go å sitt!, å va dä nonn utte vännera, så to mattmora änn stol i näven å mötte dåmm mä nör di hadde hällset. Dänn såmm hadde kummet svarade då; takk så mykke!"
Så fort gästen kom in i stugan hörde det till en god uppfostran att ta av sig mössa eller keps. Om besökaren blev trakterad i stugan tackade han eller hon för maten och flyttade bort sin stol från bordet när förtäringen var äten. Efter maten satt man en stund och språkade med varandra och när det var dags att gå handtackade gästen sitt värdfolk åter igen.
"Iblann sa dänn såmm kumm; Gussfre!, i stället fa Gudda! På olike tida på dan hälste di faståss olike, såmm; Gummöra, Gudda, Guaffta å Gukväll."

Än i dag hör det till god ton att tacka för senast. Så också förr med ett "takk fa sisst". Att höra sig för om hälsa och välgång kunde göras med ett "hur lever välden mä dajj?" Den som "va en skojjmakere" och fick en fråga om hälsa kunde svara så här; "Joa då, ja må såmm änn gris i änn attåkker". Förmodligen gillade grisarna de späda ärtorna på åkrarna och kan förstås ha gjort sitt yttersta för att kunna rymma till det hägrande primörparadiset?
På kalas var det ett fasligt trugande och bugande?
"Nör di bjudde tä kalas så sa vadfölket nör jästera kumm; välkummen, välkummen, va så goe, ja har innte så likkset å bju på, männ i få tat såmm ja harat." Gästen fick inte vara sämre i samspelet, det gällde att krusa tillbaka. "Nu kumm ja bare tä bäsvär, hälle; dä här va bare onöditt tä kåmme tä så store bäsvär."

Avslutningsvis bjuds vi på en liten inblick i kalasens mysterier. Kalas hölls i livets olika skeden såväl till dop, som till bröllop och begravning. Självklart var det skillnad på folk och folk i dessa sammanhang. Kalasa efter plånbok var det som gällde? "Dä va store olikhetapå kalasera i gammle tida å i våra ti. Förr i tin då va dä bare di rike såmm hadde rå å ha nöre stoakalas. Va dä fråjjan åmm bröllop hälle bägravninga så påjäkk di store kalasera i tri dar. Då söp ti varre änn nu så då va di noj rätt grovkoanie mät ä skojje iblann."

Läs mer