Nu som då var det tillgång och efterfrågan som styrde priset. En rikligen förekommande vara såldes billigt och mera eftertraktade ting kostade. "Dä likeste tä bli å mä, åmm dä va dålitt åa å törksömma, dä va pära å sä. Sasjillt röjen va di annjäläjjne tä kåmme åt. Sånnt bövde di innte å slummpe bött."
Pengar var det ont om, ofta försökte allmogen handla på kredit, ett förfaringssätt som inte var populärt i försäljarkretsar. Visst fanns det folk som kunde åtnjuta kredit i handelsboden, men det gällde att vara känd som en "räjäll" person som betalade när det fanns pengar?
"Nör di då fäkk tjäne sa lite iblann, så ville di noj jöre sa kvitt så fott di kunne. Åmm skulla blidde fa gammel, så fäkk kansjä handlarn kräve dåmm på bätalninga iblann." Den som hade skulder på många håll hade svårt att få kredit. Den som inga pengar hade blev förstås skyldig både här och där utan att själv vilja det. Om skulderna blev för stora kom länsman och "slo dåmm i konkuss". Den som kunde finna någon som gick i borgen för ett lån kunde tillfälligt rensa upp bland sina skulder. Någon riktigt bra lösning kan det inte ha varit, skuldsatt var man ju hur eller hur?

Den första handelsboden i Södra Vi öppnade på 1870-talet, en mera modern variant slog upp dörrarna kring 1900. Då hette handlaren Karl Nilsson och han var, enligt skrifterna, en man som var ovanligt begåvad när det gällde olika sorters gårdfarihandel. I en tid då handelsboden hörde till ovanligheterna var det desto vanligare med kringresande "knallar". "Dä va rätt offte såmm dä kumm änn knalle mä i väske, å lite handelsvara ina. Sommlie va simple å russkie åssa, annre va litte finere. Di brukte å sjikke ätte, hälle hämmte varera hos nönn fabrikör hälle större handelsbo i stära." I väskan kunde det finnas kläder, kammar, nålar, band och ringar. De flesta knallar gick till fots, en del dagar flera mil. Sommar som vinter gick de, men på vintern blev det inga längre sträckor på grund av kyla och snö.
Handeln förr omgärdades av en hel del oskrivna regler, en god affär genomfördes snudd på ceremoniellt.
"Va dä fråjan åmm store affärer så kansjä tjöpann blidde bjuden på fängning utte saljann på nött hotäll hälle nött billiere ställe. Dä kalldes fat ä dräkke tjöpskål.Va dä fråjan åmm ätt par okkse, hälle änn hästhandel på änn marken, så kansjä tjöpann blidde bjuden på krojen på i fylleskål, å dä kalldes fa tjöpskål dä mä."

Marknaden ja, det var förstås något alldeles särskilt både för liten och stor. Det vet alla som kan sin Emil i Lönneberga? Förr prutades det en hel del och när köpare och säjare enats om ett pris tog de i hand på överenskommelsen. Hederligt för det mesta men visst gällde det att vara på sin vakt mot lurendrejerier. "Jällde dä tä handle häste på markna, då fäkk ti si åpp så di innte blidde luade, fa dä ska ju finns like månge fel på änn häst, såmm dä finns dae på åat. Ja vet änn bonne såmm va bå immari å sluj i affära, fast ann offte söp sa full iblann så ann kalldes fa fylle-Jakåp. Enn gång haddan fått taj på änn häst utte änn hästhandlere, å fast handlann innte kunne säjje hu dan ann va, ättesåmm ann hadde tjöppten dan inna, så tjöppte bonnen hästen i alle fall fa dä billie prisets skull."
Just det billiga priset borde kanske fått fylle-Jakåp att vara vaksam. Det visade sig nämligen att det var en istadig häst han köpt. Hästen gick hur han ville och hade inte en tanke på att låta sig styras. Nu visste bonden inte hur han skulle bli av med hästen. Att sälja den för felfri gick ju inte. Till sist kom han på råd. "Ättesåmm dä va marken i Vämmaby änn ti där ätte, så la ann på änn gammel sele på hästen, å satte föan ätt par gammle tjalke å änn gammel odujli vestäjje på tjälka. Nu skulle åket å sealn få följe mä i tjöpet. Äntlien kumm bonnen tä Vämmaby marken, å lite ifrå vallen stannde han i skummninga å så to ann bässlet u munn på hästekraken, å hängde rämma på sealn, å sänn la ann sa framm å stup på vestäjjen, å latte hästen gå hur ann ville å höll tömmera slake åmm armen, män såmm hästen ville te di annre hästa på vallen, så jäkkann rakabuss tä di annre jura." När hästen gick mot vallen låtsades bonden att han var stupfull. Han pratade och skränade för full hals. När han talade om att han ville sälja hästen sin började alla som hörde honom att skratta. De såg minsann att hästen tagit sig till marknaden utan betsel i munnen. Det var nog en ovanligt snäll häst, tänkte spekulanterna. De frågade fylle-Jakåp om det var en felfri häst. "?så sa bonnen att ann hadde så månge fel såmm dä kunne finns på änn häst. Ättesåmm ann sa så, kunne di ju innte teräkne va ann sa i fylla tykkte di, å nör di hadde kumme överäns åmm priset, å affäan va fadi, så sprang bonnen så lätt såmm änn pojke." Fylle-Jakåp hade bara sagt rena rama sanningen till köparen, hästen var minsann inte bra alls. Att de sedan inte trodde honom var ju inte hans fel?
"Markne fanns dä bå i Vämmaby å Södra Vi. I Vämmaby va dä tri stoamarkne. Våamarken sisste onsdann i maj måne. Höstmarken, sisste onsdann i oktobba (i frivikka) å Tommesmarken Tommesdan i däsämba. Sisste onsdan i var måne ha dä vatt kreatussmöte på markensvallen, å två gånger i vikka, onsdae å löadae, ha dä vatt törjhandel på Vämmaby törj. I Södra Vi va dä änn marken vatt åa på hösten i novämmba måne, tro ja dä va, å då kumm dä fölk å fä i långe raer. Då va dä ätt helt jäle mä krätter. Ifrå Vämmaby kumm änn hel hopper mä småhandlerer utte olike slajj, bå karamälltjärringer, å leakrukemakere, å skräddere, å leksakshandlere, å di såmm hadde munnspel tä salje, å mäst va di bähövde."
Marknaden var inte bara till för handel. Socialt betydde marknaden en hel del. Höstmarknaden som inföll under friveckan, den vecka då pigor och drängar runt om i bygden hade ledigt, var säkert den marknad då det spirade kärlek och nya par bildades. De som redan hade en käresta passade på att förlusta sig tillsammans under marknadsfestligheterna. "Såmm markna va di store sammlingsplassa på dän tin, nör ingi fässte va såmm i våa ti, så va markna di likeste plassa åmm di ville syne utt sa nönn såmm di tykkte passte bra."

Någonstans kring sekelskiftet 1900 avskaffades den stora marknaden i Södra Vi. I stället infördes tre kreatursmöten, ett i april, ett i augusti och ett i november. Visst kom det några småhandlare även till kreatursmötena men inte som förr. Södra Vi-borna begav sig i stället till Vimmerby marknad. "Nör Södra Viboa skulle fare tä Vämmaby markne så jäkk hälle åkte di mä nönn bonne, dänn vanlie gammle lansvajjen åt Föjalhäm (Fågelhem red. anm.) te, fa bana blidde innte fadi fann nittanhunnråtvå. Tä marken i Vämmaby to di mä va di hadde å salje. Villebrå, sjinn, tjäre, fisk, snickerevara, såmm möbba, körje, laggtjal, rässel. Sommlie vara fanns innte ute på marken, utan va innåmmhus i handelsboera. På marken tjöppte di kokkte kringler, päppamyntsdröppa å nött anne såmm luktede gutt hälle va gutt tä tugge på, karamäller å sånnt. Nör kaffä fanns bruklitt, tjöppte di sånnt iblann.

Precis som när Alfred, drängen i Katthult, for på auktion och kom hem med en blodig näsa, kunde det bli storslagsmål under marknadsdagen. Även här hade säkert rusdryckerna sin menliga inverkan på förloppet. "Dä va värre förr änn nu mä brännvin å fyllehunne. På marken förr i tin, brukte dä innte å dröjje så länge fann polisera kumm mä nönn stakkere såmm innte kunne re sa sjalv. Då lädde di neann tä kurra såmm lå i närheta, lite ifrå törjet. Däa fäkk ti va öva natta tä dan dapå, å söve fylla å sa unna tin."
För att kunna förlusta sig på marknad och för att kunna handla var människorna förstås tvungna att försöka tjäna sig en slant eller två. Fattigt var det och inkomsterna av arbete var små. I skogen kunde männen arbeta på ackord med vedhuggning, timmerhuggning eller med dikesgrävning. Dagspenning förekom också, det vill säga betalning per arbetad dag. "Mi farmo såmm tjänede bonnpie på 1840-taalt hadde i åaslön: 12 riksdaler i pänge, å 5 skålpunn ull, ätt paa hämmjoade vaadasssko å ätt hämmvävt klänningsty, dä va alltihop. Nör min äjjen faa arbetetde i Kville moe mä vehuggning å sånnt å va fullvukksen på 1800-taalt, så va dä vanlie 75 öre åmm dan å iblann bare 50 hälle 60 öre.
Den som skulle bege sig ut på dagsverke kunde räkna med att dagen skulle bli lång. Redan klockan fem, eller rentav vid fyra, var det dags att börja. Inte förrän det var senan kväll blev det fri tid. Under sommarens höskörd blev tiderna om möjligt ännu värre. "?så börde di klåkka tri å fyre åmm möana iblann, å höll på tä klåkka åtte hälle nie på kvällen. Dä va långe dae fast di ju hadde änn mäddastimme faståss.

Livet kring färdvägarna bestod förr av en brokig samling människor. De resande som kunde bestå av hantverkare som färdades längs landsvägarna för att få arbete. Det fanns resande skomakare och skräddare, ofta två kategorier av hantverkare som var efterlängtade. Men det fanns ett annat resande folk som inte var välkomna i byarna, "tåtera", tattarna. Tattare är inte en benämning på ett folkslag, som många tycks tro idag. Vid sekelskiftet 1900 och en bra bit in på århundradet fanns gott om rotlösa människor som for runt i vagnar och sökte arbete där de kunde få. I och med sin placering längst ned på samhällsstegen möttes de ofta av en haspad dörr i stugorna. "Sommlie tåtere brukte å ha mässa nött å salje tä jöre sa ane mä, män di mässte tiggde sa fram, hälle ville byte sa te litte äte hälle hö åt hästen, fa litte vadelöst slarv."
Tiggare fanns det många förr. Det hände allt som oftast att tiggarna hade delat upp bygder sig emellan. Skribenten minns en kvinna som bodde i hans egna hemtrakter. "I min hämmbygd va dä i kvinsmänske såmm innte hadde jiffte sa å dä kumm noj ann på att ho så rätt ille ut, å sånna ä ju innte mannsa höjde på. Att ho va höjen ätte manfölk dä visste alle utte granna, för ättesomm ho bodde ännsammen i e stue, så kumm dä iblann änn knalle hälle fatenere hälle luffere, å ville di va åmm natt hosa, så löffte ho dåmm fa dä mässte." Kanske var hon en mäkta godhjärtad varelse som utsattes för grannarnas granskande öga. Hur eller hur födde hon under årens lopp fyra oäkta barn i den lilla stugan. När barnen blev större, blev tillgången på mat mindre. Barnen fick ge sig ut två och två för att tigga ihop mat. "Iblann kumm di tä mine förallra, å då tykkte moa dä va synn åmm dåmm, så ho fråjde åmm di va hungrie fa di skulle slippe å säjje va di ville. Då svaade di att di va hungrie, å då fäkk ti vasse smörgås, å kansjä änn bröknovling mässa häm."
I många av socknarna fanns den så kallade luffarklubban. Den gård som stod på tur att ta emot luffare för att traktera med mat och husrum för natten, hade klubban. När en luffare kom till en by frågade han sig fram till gården och kunde sedan stanna. Nästa dag kunde gårdsfolket låta luffarklubban vandra vidare till granngården.

Läs mer