Olika sysslor krävde olika sorters belysning.
"Fost å främst hadde di i lykkte såmm kunne va litte olike män di vanlieste va säkkskantie utte trä mä säkks smale å höjje glasruta. Dä va rätte lykkta å i dänn hadde di i litti bläkklampe somm di hadde tran i tä lyse. Tä veke to di å snodde ihop nöre tråe utte nött såmm hadde blitt öva utte varpen nör di hadde väve."
En del hadde ytterligare en lykta med en talgdank i. Talgdank - det var ett kort och knotigt ljus stöpt av de allra sämsta resterna från den rätta ljusstöpningen i huset.

En syssla som verkade vara riktigt vådlig när det gäller själva belysningen var slagtrösningen på logen.
"Iblann nör di innte hadde anne lyse nor di slajtrask på loen så hadde di laje te fint hugget stubb-tyre såmm di jole änn litten äll uttå å hadde på i flat stenhall i ätt höan utte loen. Nönn utte di såmm innte orkte å sjöte slaja brukte å sjöte ällen." Den som var satt att sköta elden på logen skulle givetvis se till att elden inte slocknade och att det inte for ut några gnistor hur som helst bland all torr säd...
Tyre var riktigt bra trä om man skulle ha till lyse. Många gånger fick folket puffa på naturen en aning att ge ifrån sig tyre. I början av sommaren skalades barken av en eller flera tallar som sedan fick stå under solens hetta. Då kröp kådan ut och träet blev riktigt "fett" - tyre bildades. Hur lång tid det tog för tallen att bli färdig varierade.
"Hadde di gott åmm tyre så to di allt lite iblann å la i den yppne spisen i stua, åmm dä va nött väkktitt såmm skulle jöas, såmm åmm byskomakan skulle kåmme å jöre sko, hälle byskräddan, å så däa."

Facklor, eller bloss som de kallades förr, tillverkades av tyre. Blossen lyste väg till julottan eller höll vargen borta för den som skulle färdas ute nattetid.
Vaxljusen var de allra finaste ljusen. Det hände att vaxet blandades med grankåda och stöptes till ljus. Talgljusen stöptes ofta till jul förr. När talgen smältes kallades resterna för "greva". "Greva" finhackades och användes i potatiskorven som också den gjordes efter julslakten. Förr var det inte mycket som fick förfaras.

Småtorparna som hade ont om talg lät smälta de de hade för att hälla ned i bläckplåtformar som fick stå svalt och stelna. "På bonnställa däa de brukte å slakte i ko var höst fäkk ti mykke talj ätta, å stöpte jusa på ätt anne vis. Fost jole di veka fadie, å di snoddes i älste tin utte blångaan. Veka jole di nött över i halvaln långe å bann fast dåmm i åppännen på änn sölvetjäpp hälle nött sånnt. Änna på tjäppen la di på stolsrygge hälle bol. Dä va unnjäfäa fämm veke på var tjäpp, å nör di hadde laje te nöre stykkne tjäppe mä veke på, så to di fram smöatjäana såmm kunne va olike stoa alltättesåmm gåla va store te. Fösst slo di skållhätt vatten ina så dä fattedes ätt kvattea i atto va full. Sen slo di i dän smälltede taljen övapå vattnet i tjäana, så ho blidde mäst bräddfull. Nu to di dänn fösste utte tjäppa å döppte nea veka i tjäana, å la sen tjäppen där ann va föråt, å to näste tjäpp å jole likedant mä."
Antalet vekar på varje käpp varierade med smörkärnans vidd förstås. Allra vanligast var det att ha fem vekar på samma käpp.
När talgen i smörkärnan började tryta var det dags att tillverka kortare talgdankar.
När alla ljusen var stöpta och klara tog husmor en vass kniv och skar dem jämna i botten.

Exakt hur många ljus som hanns med att stöpas under en och samma dag är svårt att säga. De räknade just inte så av förklarliga skäl... "I gammal ko på dänn tin, va bå liten å maja imot nu, å kansjä hadde böttåt 1 punn ( 8 1/2 kg) hälle knappt dä. Utte dä blidde dä 80 hälle 90 jus hälle därikring. Dåmm jusa hinnde noj i kvinnsmänske stöpe på imilla 1 1/2 å 2 timme åmm ho va flink åssa."
Grenade ljus var inte vanliga men om de gjordes var det till högtid eller fest. Oftast stöptes de i en form för att sedan de stelnat värmas upp igen och fogas samman till ett grenljus. Många gånger stöptes i stället höga grova ljus till högtid.
Vaxstaplar görs än i dag i våra trakter. Då som nu är det vax och grankåda som blandas till en lämplig konsistens. Mellan två stora trärullar står karet där massan hålls varm och flytande. Från rullarna löper veken genom karet och får för varje gång ett lite tjockare lager. När det är klart påbörjas hantverket med att foga samman till en vaxstapel, nu för tiden oftast satt på ett ställ av järn. "Vakksstapelställ fanns noj hos sommlie, män fa dä mässte ställde di bale vakksstapeln såmm ann va på ätt bol å vikte åpp ännen så fott ann brann."

I mitten av 1800-talet började fotogenlampan bli vanlig i hemmen. Kanske dock inte i de enkla torpstugorna ännu. "Di rike bönnera såmm hadde rå tet, hadde tjöpt sa finlamper i Vämmaby såmm di skulle tänne nör dä va kalas hälle sånnt."
Innan fotogenlampan kom användes lampor som brann med hjälp av tran. Runt 1870 började tranlamporna vara sällsynta, ersatta av antingen fotogenlampan eller ännu senare; av stearinljusen.

Läs mer: