Kvinnornas klädsel var i stort sett samma vare sig de var gifta eller ogifta. Skillnaden syntes i stället mellan fattig och rik. "Di rike fruera for noj mä te Linntjöping hälle Västavik iblann å åmm di då kunne bräkke å di annre bonnträrringera där hämme, ättesåmm di hadde rå tet, så va di glae å bälåtne."
Uttrycken om kläder var många och en hel del känns säkert igen. "Ho ä så fatti, så ho har innte klära på kröppen." Eller; "Ja ha innte hatt rå tä få nöre nye kläa på länge. Snaat få ja väll svatte assöalt, å gå naken."

Nu är det ju en man som beskrivit den kvinnliga klädedräkten. En uppgift han syns ha varit en smula kluven inför. "Kvinnsklära. Ja, dåmm ä noj värre tä räkne åpp, fa di va utte så månge slaj, så bävare sväl."
Men skam den som ger sig, han räknar ändå upp långärmad särk, livstycke, hemvävda strumpeband, tunn tröja och en kjortel. Det var allmogekvinnans sommarstass. "Kalsånger hadde innte kvinnsa förr i tin, varken tä vaadass hälle fint. Ja tro knappt Pikkelins fru i Ålhult haddet ho häller ättesåmm ho innte va lätt åt tä vise blankt nör ho innte bähövdet."
Att "visa blankt" var ett uttryck som användes när någon drog upp sin särk. Visa rumpan, eller någon annan "blank" kroppsdel som sällan skådat sol, helt enkelt.
"På halgdasstjotla fans tä allti änn fikk tä ha nästuken, pungen hälle salmboka i. Sommlie tjotle hadde store fikka såmm di kallde fa lommefikka. Dåmm såmm ville själe för annre hadde allti sånna."

På vintern gällde det att ha mera på sig. Underkjol och en stickad sjal till håret. Till vardags alltid ett förkläde som inte gick upp över bröstet. På sommaren bar damerna i allmänhet ingen sommarkappa. Om de skulle ut och åka häst och vagn kunde det hända att de tog med axelsjalen, en liten och smidig sjal utav ylle. "På vintan hadde di i mörk vinntakappe, sasjillt åmm di åkte häst. Skulle di innte fades så långt, hälle di va fattie, å innte hadde rå tä få nör fin kappe, så näade di sa mä filtsjalen, såm va i ännlätt farj."
Så fanns det förstås tillfällen som krävde speciell stass. "Läsfläkkera hadde mörke hämvävde klänninger nör di läste i tjörka, å to nattvaaden, män tä vaadass va di klädde såmm di annre kvinnsa."
I damernas garderob fanns inga speciella arbetskläder. Men när de skulle gå till skogs för att riva i kolmilan tog de fram det allra sämsta som stod att finna.

Kvinnans högtidsdräkt var det noga med. Kläderna som skulle bäras i kyrkan skulle helst av allt vara svarta. På huvudet skulle damerna ha svart kläde. Klädseln var särskilt viktigt om det var nattvardsgång eller begravning.
"Nör di svatte sällkesskläa blidde vanlie på artanhunnretaalt, skulle alle kvinns, utteminsinga di jiffte, ha ätt sånnt påssa i tjörka."
Den som hade det gott ställt vävde tyg till tunna särkar av finaste hellinne. Allmogen fick nöja sig med grova linrester. För att bleka väven fick den ligga ute i solen några dagar. "...å nör sarka hadde bykes änn gång, å di hadde tatt bra mä asske i heta blidde di skaplitt vite."
På fötterna hade kvinnorna hemstickade strumpor av ylle. Utanpå stumporna bar de kängor som skulle snöras med läderremmar.

Under artonhundratalet började det vara vanligt att kvinnorna skulle bära muff. För den som händelsevis inte vet vad en muff är kan jag tala om att det är ett slags fodral, många gånger av päls, där fina damer stoppade in händerna. I stället för vantar, helt enkelt.
"...unna tin hadde dä blitt nymoditt mä sjinnboas. Hade di båe söttera så så di ju rätt fanäme ut. Nör di va fine skulle di ha i bråsj, hälle e fajylld hälle utte mässing. Sånna fäkk fläkkera i fästemögåve iblann."
När flickorna skulle göra sig riktigt fina tog de på sig örhängen. Hål i örsnibben gjorde de på egen hand. "Nör di sattes i så to di i stöppnål å satte imot ätt pära, å så rännde nåla inn ijönåmm öasnippen. Sänn sattes ringa i höla mä pingkladångera i."
På artonhundratalet blev det allt mera vanligt att ge sin fästmö en ring med en sten i, bland de mera besuttna. Fattigt folk använde fortfarnade ringar av mässing som då köptes för en 25-30 öre.

När de små barnen blev för stora för att ligga insvepta i filtar och tyg, fick de små strumpor som var stickade utav ullgarn. Innan de fick sitt första par skor använde de grova tygsockar på fötterna. "I gamle tin fäkk småpöjka gå i kåpråkk, såmm likende i klänning like mykke såmm änn råkk. Di fattie baana kunne få gå i änn kåpråkk tä di va 4-5 åa hälle mea." Sedan fick pojkarna riktiga byxor och en långärmad tröja som knäpptes fram. Till de små flickorna syddes en klänning, ja, den kallades för klänning fast kjol och liv var i två stycken. "Nör fläkkera va 3-4 åa, å pöjka 4-5 åa, fäkk ti kläa såmm likende di stores kläa bra noj, fläkkera hadde då innte förklä såmm di store."

Mannen då, vad hade han på sig? Sommar som vinter bars en hemvävd, vit skjorta på överkroppen. För mycket länge sedan hade mannen en byxa vävd av linnerester. När sedan bomull blev vanligt in på artonhundratalet kunde bönderna köpa klassiskt blå och vitrandigt tyg till kläder. "Knappa satt såmm nu, män inna di tyske svattlakkeade plåtknappa kumm te, så hadde di bykksknappe utte hoan, hälle ben. Ja glömde å säjje att sjoatera såmm va länngre änn nu, hadde linninga vä hals å arme då såmm nu, å knäpptess mä benknappe inna di på artanhunnretaalet fäkk inn påsstelinsknapp ifrå Tyskland å Englann."
När männe arbetade med slåtter, eller annat tungt arbete, gick de oftast omkring i bara skjorta, byxor och skor. "Åmm sola jäkk i möln, hälle dä blidde svalere i väat, to di påssa änn väst, å åmm dä va blåsitt hälle tjölitt väa, to di påssa råkken."

Vintertid betydde mera kläder. Först skjortan och sedan utanpå den en undertröja. En halsduk var nästa plagg som skulle på. Halsduken var en fyrkantig tygbit utav ull som först viktes dubbel, och sedan viktes ytterligare en gång innan den lades kring halsen och fästes med en säkerhetsnål. Mannen han hade minsann underkläder också! "Kallsångera såmm va utte vitt ty utte ull va vävde å sydde såmm bykksa, fast di ju va smalere å minnre, å bale hadde två knappe mitt fram utte ben hälle påsstelin."

Vinterbyxan var sydd i tjockt tyg. Väst och rock hade de till vardags. De använde finplagg som blivit allt för slitna att ha till helgstass. "Tä bykksera hadde sömmlie hängsler, å sömmlie svältjol." Svältjol var förstås en benämning på livremmen eller bältet som sattes i midjan.
"Åmm di skulle jöre nött grosjöre, så di vände te bykksera mät, såmm te slakte å lägge åpp stenmure å sånnt, så hadde di allti ätt föasjinn påssa utte läa."
Vinterstövlarna var tillverkade i grovt garvläder och innuti hade männen i allmänhet på sig två par grova strumpor. "På huet hadde di i sliten kalvsjinnsmysse såmm di innte kunne ha tä fint längre. Ho va brun i farja, mä läasjarm fram, å mä slaj runnterikring, tä dra ner åmm örana nör dä va oväa."
När mannen skulle vara högtidsklädd i kyrkan var det svart kostym som gällde. Utanpå skulle de ha en rock, något längre än en vardagsrock.

Det var kläderna. Men under kläderna var de lika nakna som vi är idag. Synen på nakna kroppar skiljer sig dock mycket. "Åmm nättera lå di allri nakne, mä unnataj utte bröllöppsnatta, då lå sommlie bruer nakne, sasjillt åmm di hadde supe mykke på bröllöppet, å dä jole di ju allti förr.
Nakenheta va oanständi nör di viste sa nakne mä unnataj å nör di badede. Minnre baan å förällra kunna vise sa nakne fa varannre, män innte förällra å di unge såm hadde blitt kåmfirmeade, dä va innte passlitt."
Flickor och pojkar fick absolut inte idka umgänge nakna! Det var helt otänkbart då. Uttryck som "spritt naken" och "gå i bara mässingen" användes om den som ändå visade mera av kroppen än vad som anständigt var.
Frågan är vad sagesmannen har för inställning till överklasskvinnor och kanske i synnerhet Pechlins hustru! "Pikkelins fru i Ålhullt, såmm va like osedli såmm ridderekvinnsa på sin ti, brukte å sjikke bu på nön utte slöttskärra iblann, å nör di då to i döra tä hännis rum, sto ho spritt naken å flinede, männ ho va ifrå Ståkkhölm. Sånna va sömmlie däa."

Läs mer: