Om lycka och värme i liten grå stuga

De hade kärleken till varandra och förmågan att se glädjeämnen i vardagen. De behöll inte heller lyckan för sig själva utan delade med sina grannar. Historien om Sven och Kari berättas av grannpojken. "Utte alla mine granne, så ä dä ingen såmm ja ha så månge rolie minne ifrå såmm Svänn i Kölhugga."
Så skrivs det inledningsvis i berättelsen om Sven och Kari på det lilla torpet. Kölhugga var egentligen inte rätta namnet, Stensnäs var ställets ursprungliga namn. "Svänn han bodde bare nore hunnre meta ifrå mätt hämm så hann kumm rätt offte å hällsede på å allti nor han kumm så blidde ja gla fa då visste ja att ja fäkk e roli stunn." Så berättas det vidare om Sven att hustrun Kari minsann också var gladlynt av sig. När Sven kom till stugan brukade han småskrattande ta i dörren och säga: "Guss fre härinne! Hur må i i dän hära stuva?". När Sven fått svaret att det minsann var bra i stugan och hur var det själv då, svarade han så här: "jo, Gu välsigne våre goe granne, Kari å ja vi må somm päla i gull, våra stuve ä allt kåll åmm vintra faståss, män dä går bra i alle fall, fa nor Kari å ja ha krypt ner unna fällen, så sitta vi i knät på varannre nor vi ligger, å då bli dä varmt i sänga." Ja, de må ha haft en kall stuga, men hjärtevärmen torde det inte varit något fel på. Fattiga var de, en ko och några höns fanns på torpet. Det gjorde att Sven var tvungen att få inkomst från annat håll för att klara livet. Han lagade skor och det hände att han till och med gjorde helt nya skor ibland. Säkert var det svårt att hålla värsta fattigdomen borta men åren gick och fem barn han växa upp i den lilla gråa stugan.

Två av barnen for till Amerika i vuxen ålder i hopp om att hitta ett nytt liv där. "Nor Svänn å Kari blidde änsamme, så va dä noj ödslitt å tyst åmm vintan fö dåmm, män nor barna skrev te dåmm ifrå Amärkka då lyste öjjana såmm sjarner, å så kansje dä kåmm änn tår." Sven och Kari blev gamla men behöll sitt härliga humör. Och finurliga var de för all del också. Att traktera gäster med något var viktigt för alla, då som nu. "Änn gång va mi mor hos dåmm mä e kruke mjölk", minns grannpojken. Det var när de blivit gamla och inte längre höll sig med egen ko. Kari hade inget vetebröd att bjuda på och visste först ingen råd. Tills hon kom på att julosten hon ystat nog skulle gå att smaka en bit av. Osten hade hon ystat av mjölk hon fått av olika grannar något som i texten kallas för "tiggeroste". "...å nu va dä e vikke tä jul, å di brukte å sjäre osten på julafton. Nu jäkk ho te Svänn å sa: vätt du Svänn vi sjär julosten ida. Då sa Svänn: ja, jör dä, dä ska date änn gång i alle fall." Berättarens mor tyckte att uttrycket var så roligt att hon förde det vidare till flera grannar. Till slut blev Svens ord bevingade "dä ska date änn gång i alle fall, sa Svänn i Kölhugga nor han skar julosten i förti".
En vinter, någon vecka efter nyår, besökte Sven sina grannar. Snön låg djup och dagarna var kusliga och grå. En dyster tid. Men inte för Sven. Han såg något gott även här. "...nor vi hinna bare nore vikka te så få vi noj se sola litte offtere, å nu bli dä längre fa va da å dä ä solitt bare vi tänker påt" Sven han kunde glädjas åt blotta tanken på att det skulle bli sol och vår framöver.
Ett annat härligt minne som grannpojken delar med oss är om en promenad hemåt efter ett dagsverke i potatisåkern. Ofta var det så att en promenad hem i Svens sällskap slutade med ont i skrattmuskler både här och där.

Just denna dag hade de skrattat så gott som oavbrutet åt Svens historier. Nu drog det sig åt kvällning och husets fru skulle komma ut till åkern med aftonkaffet. "Nor vi hade börjt å doppe så fäkk vi si änn bonne såmm kumm tjöarnes mä änn häst, fa dä va bare lite ifrå vajjen. Dändä bonnen han va utte ätt anne sinnelaj än Svänn, för han tehörde ledera i misjonsföreninga, å allri sköjde han, å allri dro ann på munn. Nor han va bare lite ifrå så sa bonnen vi va hos, att nu skulle vi inte skratte mä han for fabi, fa då kunnan tro att vi skrattede åt honnom. Dä hörde inte Svänn för han hade onnt vä höre, å nor sjussen va mittför osså hästtjöran hällset på oss hövlitt mät ä lyfte på hatten sa Svänn: nu kumm himmlens följe å sjet i mätt kaffä!" Varpå alla självklart började storskratta?
En annan gång var Sven i Käbbo och arbetade med potatisplockning. Kaffet kom ut på åkern i korg och alla satte sig i gräset vid kanten av åkern, precis som alltid. Sven satts sig bredvid en av de vuxna damerna från samma by. "Nor Svänn å ho hade dräkke u sätt kaffä, så börde han å skojje mäna. Svänn hann hade vassnet att bakåmm ryggen på dåmm, va dä änn brant uttfabakke på rena, unnjefär såmm ätt lagålstak. Rätt såmm dä va slo gubben Svänn arma åmm fläkka å kulttade runnt mäna nerför slänta såmm änn bult i änn uttfasbakke, så di åkte runnt tri varv inna dä stannde. Dä va flera stykkne såmm såt å hade di allri skrattet räklitt i sinn da, så fäkk ditt då, å änn å dåmm sa på hämmvajjen, att skulle di få sa ätt gott skratt här i livet då va dä bare tä sjikke ätte Svänn i Kölhugga."

Sven var glad åt starka rusdrycker och en och annan av historierna om honom kan förstås bero på att han styrkt sig. En gång var han hos en bonde i Slitshult och där bjöds det på kaffekask. Bonden hade bara en liten skvätt kvar i flaskan och hade tänkt ställa den tillbaka i skåpet. Då bad Sven om att få ytterligare en sup. Bonden ville inte själv bli utan och tvekade därför. Då sa Sven att bara han fick en sup till kunde bonden få hans nya vantar. Och så blev det.
Nästa historia tilldrog sig hos en bonde i Södra Vi. Denna gång var det frun som skulle bjuda på kaffe. Eftersom bonden själv inte var hemma förstod Sven att här skulle det inte bli någon sup. "Nä frua va inne i rumma ätte kaffäbrö, fäkk Svänn si änn liten brännvinsbutäll stå på e hylle i sjanken fa sjänksdöra sto på glänt, på butällen sto renet brännevin, å nu kunne inte Svänn hålle sa utan han snappte kväkkt butällen å tonn tä munn inna frua kumm mä kakera. Nu skulle ju var och en kunna tro att frun inte blev nådig när hon fann Sven i full färd med att halsa husfars brännvin. I stället brast hon ut i gapskratt. Flaskan innehöll inte alls brännvin utan "taskesmörje såmm di hade täräss nor di jällde fölunge". Alltså någon slags smörja som användes till att smörja in ett hingstföls allra ädlaste delar med inför en kastrering? Smaken fick Sven att spotta åt både höger och vänster.

När grannpojken var äldre minns han särskilt en gång när han tog fiolen i en låda och gick över till de båda gamla i stugan en mörk vinterkväll. Han spelade lite av varje för Sven och Kari. "Nor ja börde å spele så blidde di våtöjjdebåe två. Nu hade di bört å bli gamle båe två, å nu va dä inte offte di fäkk höre nonn musik, å nor ja jäkk ifrå dåmm så takkte di ma så jattlit så ja nästan blidde rörd. Nor Svänn unna åras lopp hade så månge gånga roet oss så tykkte ja att dä va inte fa mykke att ja non gång kunne va honnom tä gläjje."
Svens krafter avtog med åren. En natt fick han ett slaganfall och hade svårt med talet en tid. Han repade sig men det var slut med alla de skojiga upptågen. Enligt historien dog Sven hemma hos en son, omkring 80 år gammal 1915.