Först ska vi bege oss till den tid då kloka gummor och kloka gubbar gjorde befolkningen friskare..."sånna däa såmm bruktå läse bött ormbätt å tannvark å våatär å sånnt däa." För bot av tandvärk fanns det ett riktigt intressant recept: "Åmm di hadde tannvark, å tanna va ihöli, så röade di ihop brännevin å snus å trökte in i tanna. Iblann fasökte di mä bale snus, å iblann mä bale brännvin."
Många började vid offerkällan för att bli friska. Där slängde man i en slant, samtidigt som man talade om vilken sjukdom det var som skulle botas. " Hu månge gammle offatjälla vi har i Södra Vi sokken ä inte gutt å sajje, fa di hålla på tä glömmes å, män utteminnsinga har vi 5 sånna, å dä ligger änn i Mjöullt, änn i Mösjähullt, änn i Slitsullt, änn i Vajalhäm åså hällsetjälla i Södra Vi."

En speciell historia berättas det om offerkällan vid Slitshult. Källan var belägen vid en hög kulle som kallades för "pysskekullen". "Dä namnet ha ann fått utå dä att e saje såmm änn finns te i bya, säa att i kullen bodde änn gång i tin e vakka skoksfläkke hälle pysske, å nor di unge mannfölka kumm fa tä öffre i tjälla, så jäkk ho framm fa tä vise sa, å då passte ho på tä fatrulle dåmm, så di földe mäna in i kullen däa ho bodde, männ sen kumm di allri därifrå mea."
I slutet av 1800-talet började offrandet i källor försvinna allt mera.
De kloka gummorna och gubbarna botade både folk och fä. Gummorna ägnades sig främst åt människor och gubbarna främst åt gårdens djur. "Kloke gumma å gubbe fans dä flea stykne i varända sokken, fast klokheta va dä noj si å så mä." Att det finns tveksamheter kring gummornas och gubbarnas klokhet kan man lätt förstå när det berättas om deras metoder. Bota genom att läsa besvärjelser var populärt. Särskilt väl fungerade det att läsa bort tandvärk.
"Kloke gubbe å gumma va mer hälle minnre beryktede fa klokhet. E utå di mäst anlitede fruntimra va frua i Åby, hälle tjisemoa såmm di åkkså kallde na. Dä va noj fler änn ho, såmm va vresie å anlitede otakke sötter fa olike krampa å dafa fäkk fölk tä annlite offatjallera i dä längste, män nör annre foa tena så trodde fölk att ho va bra."
En tveksam metod som gummorna kunde rekommendera var att den sjuke skulle grävas ned i gödselstacken upp till hakan. Från morgon till kväll skulle han eller hon stå i dyngan. Någon anhörig skulle stå brevid den nedgrävde "fa insäkter å sånt". Vad det skulle vara bra för förtäljer icke historien, kanske sjukdomen skulle försvinna i blotta förskräckelsen över hur kroppen kunde behandlas! "Dä ä rent omänsklitt va än del sånna kvakksalvere to te nör fölk va sjuke. Iblann fäkk di dräkke u dä di hadde pinket i änn teköpp. Lite hunnejössel i änn köpp mjölk, dräkke föttisjen å mykke annet." Huga!
De salvor som gummorna tillverkade bestod i basen av svinister, fårtalg eller ibland av harfett, hönsfett eller hästfett. I salvorna blandades det olika örter. I salva mot klåda fanns det exempelvis även tjära. Men exakta recept gav de inte ifrån sig. "Kloke gummer va allti litti hämlihätsfulle å sa, åmm hua di jole nör di röade ihop sine mäddesiner."

Till reumatism rekommenderade gummorna att ta den egna urinen och smörja på stället. Sedan var det bara att binda om något varmt och vänta på tillfrisknandet. Urin påstods ä ven fungera mot inflammerade ögon. Där skulle fingrarna doppas i urin för att sedan gnuggas i ögonen. Ungefär två-tre gånger om dagen i en vecka så skulle ögonen bli friska igen!
Det hände sig att olyckan var framme ibland, en yxa i benet eller ett djupt skärsår kunde mycket väl leda till en säker död förr. " Vä falie blöninga fasökte di å binne åmm nött åmmkring å övapå såret, å dä jole, di bå mä å utan träpinne. Sommlie såmm brukte å hålls mä svatkönst läste i ramse fa tä stanne blon. Ätt skaplitt sår la di fnyskesvamp på iblann fa tä stanne blon. Va dä fråjan åmm minnre sår, så la di på snus, iblann blånnet mä snor. Åmm di fäkk skavsår i röva hälle blidde hulöse vä jusska, hälle unna brössta, strödde di på starkelse (potatismjöl) hälle puffmjöl."


Kisamor, "tjisemoa", hade rykte om sig att vara lite tvär och vresig. Dock vet skribenten med säkerhet att det klappade ett gott hjärta under den karga ytan. "Dä fäkk min morrfa si änn gång. Morrfas baandomshäm va i närheta däa tjisemoa bodde. Änn möra skulle morrfa gå mä massäkk tä sin far såmm arbetede i närheta. Såmm morrfa skulle gå in ätt ane i stuva däa ho bodde, så la han massäkksknytet i fasta, mä han jäkk in. Såmm morrfas häm va fattit så va inte knytet fullt å gosaka, utan rätt så skral massäk. Nör pöjken såmm va i skolållan kåmm täbake ut i fasta, så sto dä änn stoa hunn å åt i knytet, å hade mäst äte u alltihop." För gossen var detta en katastrof. Vad skulle far säga när han kom med ett tomt knyte? Han började storgråta. Då kom en av gårdens pigor förbi och undrade hur det var fatt. När hon fått situationen klar för sig bad hon gossen att vänta ett ögonblick. Pigan gick till Kisamor och förklarade problemet. Då befallde Kisamor att gossens knyte skulle fyllas igen med fint bröd, smör, mjölk och ett stort stycke kött. När far fick matknytet konstaterade han andäktigt att maken till knyte hade han aldrig sett.

Ett skäl till att befolkningen för det mesta ändå valde dessa gummors och gubbars metoder var att doktorn förknippades med stor smärta. Bedövning var under lång tid ett helt okänt begrepp. Vår sagesman berättar om en grannkvinna: "Nör ho va e fläkke på fämtan åa fäkk ho kallbrann i båe bena. Hur ho fäkk dä ä e lång historie såmm inte höa hit. Ho hadde hämske plåja å hännis anhörie sjussede na mä häst åtte mil tä Västavik. Nör ho kåmm dit bann di fasst na såmm vanlitt vä operasjonsboalt, å sänn dåktan viret åmm ätt bånn öva knäskåla fa blon skull, så toj han såja i näven å börde å såje änn liten bit neråmm knät. Såmm bena ä håle så hadde han å jöre e lång stunn mä tä få å benet, å hele tin fäkk ho faståss ligge vaken, å skrike så högt ho orkte. Nör såja kumm te benmarjen, dä va dä allre vaste sa ho, då tjandes dä såmm ätt glöhätt jän hadde bränt i benet. Nör det hadde vatt lite så to dåkktan oppmä dä annre benet mä."
Benoperationen, om man nu kan kalla den så, satte sig i minnet hos flickan. Smärtan och skräcken gav henne åtskilliga sömnlösa nätter. Det var inget hon ville tala om så länge hon levde.
Betydligt mera smärtfritt var det att få rådet av kloka gubben att spruta bröstmjölk i örat när man hade örsprång. Eller krossa en lök i vatten och hälla i örat...
Apotek fanns och medicin gick att köpa, exempelvis nämns mandelolja i texten. Mandeloljan användes till öronen, mot örsprång och om man haft en böld i örat snabbade oljan på tillfrisknandet. Liniment köpte man och om man råkat få ett något djupare sår kunde ett häftplåster införskaffas till att dra ihop såret med.
Nog om de sjuka, det fanns ett hälsobegrepp även för si så där 100 år sedan! "Dåmm såmm va räktitt hällsesamme, va fräske såmm änn nötatjane sa di. Dänn såmm hadde i hällse såmm va go, å hadde bra hull, va fet å frodi sa di. Va dä kvinns dä va fråjan åmm, sasjillt di yngre, sa di atto å fräsk å mulli."

Det hände till och med att den "kloka gubben" var självaste prästen. " Knäkten Rosäll i Lerånga, Södra Vi artanhunnråfämtifäm. Han bärättede va hans mor i sin tua hadde tale åmm ifrå sin baandom. Nör Rosälls morrfa va törpere så hadde han änn vinta otua mä krättra, iblann va di löse i lagåln åmm möarna. Då jäkk han tä prästen i Södra Vi, änn kunni kar såmm sysselde mä andevaden nör dä spökte på tjörgåln å sånt däa. Nör törpann kumm tänn så fäkk han tesajjelse tä gå hämm å måle ätt köss på lagålsdöra. Dä skulle bätyde Krästi köss. Törpann jole dä, män dä jalpte inte ändå. Då la ann å tä prästen ijann å då fäkk han svare på olike fråja, å då frågte prästen åmm han hadde tatt nea nönn ihöli stubbe i skojen? Ja, dä hadde han jolt å så fäkk han dä råt tä bäre stubben täbakes i skojen fa prästen trodde att änn skokstömte somm hade bott i stubben, nu hadde blitt husvill nör stubben kumm bött å daffa husseade i lagåln. Törpann spikte fast stubben där ann hadde vatt å nu blidde dä lugnere i lagåln."
Slutligen kan jag inte motstå frestelsen att bjuda er på två ordspråk som tecknades ned för arkivering: "Onnt ska mä onnt fagåss" och "Snus å kadus dä bota klåe".

Läs mer