Elden kunde naturligtvis bete sig mycket olika beroende på vedens beskaffenhet: "Ja tro ällen taa sa fa han tineråpp ijänn. Åmm tröjjbrunnen ve sa di iblann: dä ligga där å fis. Åmm lättbrunnen ve: dä flammer åpp mä dä samme, hälle: dä blöser åpp."

När veden var dålig, sur eller för färsk, så slocknade den efter att ha brunnit en liten stund. Då sa man att det "kolne i spisen". Ve det kvinnfolk som hade svårt att få fyr på brasan. Att skylla på sur ved var inte aktuellt. "Åmm i fläkke hadde svåat tä få äll å dä ville slökkne iblann föra, så troddes tä att ho skulle få litte svåat tä jöre pöjka höjede ätte sa. Änn ida så säa di åmm dä vill krångle mä tänninga; du har ingen tjalek såmm brinna." Inte lätt alls...
Elden kunde vara till nytta i jordbruket. För eldades ofta torrt gräs upp på våren för att ge plats för ny frisk grönska.
Julveden var speciell. Den skulle helst huggas tidigt på julaftons morgon och det skulle vara torr gran. Tanken var att elden skulle brinna länge och spraka rejält under den mörka julafonsnatten. Förhoppningsvis med den effekten att en hel del oknytt som sades vara ute just då , skulle skrämmas på flykten av gnistorna. Ett annat knep för att förlänga julelden var att under sommaren hugga sig en jättestor björkklamp. Klampen fick sedan torka tills den blev kruttor och lades undan till julen. När det var dags att elda klampen så lades den hel in i en brasa och fick i ensamt gemak ligga där och småbrinna, glöda, hela natten.
"Åmm vinntakvälla va dä gutt å komme tä spisen åmm kvälla. Då satt di å varmde sa vä dänn yppne spisen."

Tändstickor fanns förr men kallades för svavelstickor eller strykstickor. Runt 1900 kom fosforstickan. "Då fäkk svavalstikkera fritt, å tä änn del berodde dä på att di va så jifftie så di annvändes nör nönn ville jöre å mä sa, hälle tä vulme te mä mässfall."
Nu köper vi stickorna i askar av papper. Då förvarades stickorna i hemgjorda askar av trä. Många gånger tillverkades askarna av bygdens barn som på så sätt kunde bidra med en och annan slant till familjens försörjning.
När brasan skulle tändas användes olika saker. Tyre för snabb och bra eld naturligtvis. För den som nu hämndelsevis inte vet vad tyre, eller även kallat töre, är så kan vi berätta att det är tallved med stor koncentration av kåda insprängt. Riktigt eldfängt blir det! I en stor och rymlig öppen spis kunde en stor björkriskärve användas för att få fyr och i en liten vedspis kunde en halmtuss gå utmärkt. Den som hade får och utfodrade dem med asplöv fick en hel del aspris över. Det fungerade mycket bra som tändvirke i spisen.
"Dän bäste ven va bärkve, å sänn all lövträsve. Tall å granve va innte like lättbrunnen. Nör di skulle laje tä ve åt sa sjalve, så jäkk ti ut i ängera hälle haja å to i ykks mä sa fa tä hugge nea träa mä. Va dä store trä så di skulle såjes nea så foljdes ti åt två kare fa di skulle dra änn i var ännen på dän långe stikksåja."

Veden kapades ned och travades upp ute i skogen. Klöv veden gjorde man hemma på gården när veden körts hem. Veden kördes hem på vintern när snön fallit.
Vedlängderna restes upp mot vedskjulstaket, de ställdes ganska snett för att regn som föll skulle rinna av lätt. "Nöre vikka ätte jul börde di å hugge våarve. Då va di änn i var ännen på vesåja fa dåmm såjera va innte så likksne å daffa fäkk ti tröke nea dåmm i trä så gött di kunne. Sänn di hadde såjet änn höjj tä böttåt mäddan börde di å klyve å då jalpte kvinnsa te på törpställa tä floe ven. Då jole di så att di föst la två unnaliggere, träbite grove såmm krake, å långe såmm vesjualt unnjafäa 25 cm imilla varannre. På dåmm skulle veträa ligge fa di innte skulle bli tjövie å fa floa skulle törke bättre i blåsten."
Det var viktigt att vedstapelns sidor var lika jämna som en vägg och att barksidan på det kluvna vedträet alltid låg uppåt.
Det skyddade vedträet från att ta till sig eventuellt regnvatten som kom in i stapeln.
För att kunna såga sin ved på ett smidigt sätt användes en sågbock. Den skulle ha en bra höjd för att den som sågade inte skulle behöva kröka ryggen för mycket när det skulle sågas.
På vintern gällde det att hålla värmen i de rum som användes. Många små torpstugor bestod endast av ett rum och kök. I somliga stugor eldades det inte i köket alls under kalla vintern. I stället samlades alla i rummet där man höll värmen tillsammans. Sedan när sommaren kom flyttade husfolket in i sitt kök igen. Nöden är uppfinningarnas moder, heter det. Vad sägs om detta: "Räktitt kålle vintre nör pärana ville tjöls i tjällra brukte sommlie öse ällröe glör i e gryte å bäre åt tjällan å nör dä bara va svatte köla kvaa, då va tjällan åppjummed."

Läs mer: