Passagerarbåtarna Freden och Sladö ligger förtöjda vid Skeppsbrokajen i Västervik. Fjärden ligger lugn och höstsolens strålar glittrar i vattnet.
– I dag lämnar vi över nycklarna till kommunen, säger Toomas Rais.
Efter nära 40 år med verksamhet inom skärgårdstrafiken i Tjust var sommaren 2019 sista säsongen som bröderna Rais körde de reguljära turerna. Sedan en tid tillbaka har det varit känt att Västerviks kommun tar över både Sladö och Freden.
– Allt har ett slut, men det är inte slut med livet eller utmaningar. Det finns mycket kvar att ge när det gäller havet och båttrafiken.
Toomas Rais nämner området kring Spårö som han anser vara en av de vackraste arkipelagerna. Det är intressant för framtiden, som besöksmål, menar han.
För närvarande pågår dock iordningställande av restaurangbåten Simson som ligger i Fiskarehamnen. Under många år har verksamheten varit utarrenderad.
– Tanken är att Simson ska utvecklas och vi funderar på att driva restaurangen i egen regi nästa sommar.
Toomas Rais växte upp i Göteborg och Umeå. Hans far, Olev Rais, hade flytt från Estland till Sverige under andra världskriget.
– Det var han och hans vän Sigmar som flydde tillsammans. De var i 20-årsåldern och hamnade i Göteborg. Där ordnade de mer välbärgade familjerna med bjudningar för flyktingar. Min mormor och morfar hade två döttrar och tycke uppstod. Min mamma Ulla föll för Olev och min moster för Sigmar. Det var kanske inte riktigt så mina morföräldrar hade tänkt sig det hela, men de blev accepterade till slut.
Olev hade studerat medicin i Estland och han fullföljde sina studier i Stockholm. Därefter arbetade han på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och i Umeå tjänstgjorde han som överläkare på kirurgin.
Toomas var en äventyrslysten pojke. Som 16-åring mönstrade han på lastbåten Lovisa Gorton till Newfoundland.
– Jag var nyfiken på världen, främmande kulturer och olika folkslag.
När Toomas var 18 år gick han som befälselev på fartyget Paraguay.
– När jag kom hem hade mamma sökt till tandteknikerutbildning för min räkning. Jag gick med på det och öppnade så småningom ett laboratorium i Umeå. Men när vi kom till Västervik lade jag tänderna på hyllan.
Det var i slutet av 1970-talet som Västerviks kommun annonserade efter entreprenörer som kunde anordna fisketurism.
– Min bror Peeter och jag hade båtar som fritidsintresse och vi hade funderat på att starta upp något. Västervik välkomnade oss.
En av brödernas första båtar var forskningsfartyget Eystrasalt som de köpte av Fiskeristyrelsen. Toomas minns första morgonen i Västerviks hamn.
– Vi hade kört hela natten, var trötta och låg sov när journalisterna kom och knackade på. Det var inte så bra, skrattar han.
Med träbåtarna Wasaholm och Stegeholm inleddes reguljär passagerartrafik till bland annat Loftahammar och på 1990-talet införskaffades Simson.
– Vi tyckte att det behövdes ett flytande fartyg med restaurang. Till slut, efter mycket arbete, fick vi in henne i Fiskarehamnen.
Träbåtarna såldes och Freden köptes in. Några år senare, runt år 2000 införskaffades den mindre passagerarbåten Sladö.
– Det blev en stor förbättring med mer plats och vi kunde, förutom den reguljära trafiken, ordna med räkkryssningar.
Toomas säger att kundkretsen har ökat stadigt under åren och ett markant framsteg skedde när biljettsystemet digitaliserades.
– Det blev betydligt enklare för de resande att boka och köpa biljetter.
