Nej, kära vänner i Vimmerby med omnejd, jag tar inte betalt för vare sig Astrid Lindgrens värld eller Astrid Lindgrens stad eller Astrid Lindgren överhuvudtaget.
Mina böcker ger mej tillräckligt för livets nödtorft, eftersom det sitter så många läshungriga barn runtom i världen och läser ihop pengar åt mej, om jag vill eller inte.
Och jag har ingen lust och inget behov att öka mina inkomster på andra sätt.
Sagobyns tillkomst är historien om tre unga familjer som för ungefär tio år sedan kom till mej och bad att få bygga ett litet Katthult i skala 1/3 som fritidssysselsättning för familjemedlemmarna, även barnen. Det tyckte jag lät trevligt, så jag sa: gärna för mej. (Och jag stack inte fram en ivrig hand för att få någon liten skärv i den som ersättning.)
Familjerna fortsatte undan för undan att bygga fler små rara hus som stack upp ur grönskan. Men så småningom blev det för mycket arbete och kanske för mycket utgifter, och familjerna bestämde sej för att sälja hela den lilla Sagobyn.
Det fick jag veta först när allt var klart. Jag fick också träffa de nya ägarna som informerade mej om hur de - med mitt godkännande - ville utöka anläggningen och kalla den "Astrid Lindgrens Värld". De visade en ärlig vilja att inte göra något som skulle störa den bilden. Det förlitar jag mej på, och jag hoppas och tror att alltihop ska bli till glädje för både barn och vuxna. Och även för Vimmerby.
Jag har hört, jag vet, att det finns olika stridiga intressen, bland annat om vägar i samband med anläggningen, och många tycks tro att jag kan ingripa och ändra på det ena och det andra. Men hur skulle jag kunna det? Jag säger som Jocke Munter:
"Dä ä gött å inte ha mä dä å göre!"
Han sa så, Jocke, när han en lördagskväll något påstruken kom tillbaka till kolmilan som han heligt och dyrt hade lovat att vakta, och den mycket riktigt stod i ljusan låga. Då fällde han de bevingade orden, som jag också tänker använda mej av.
"Dä ä gött å inte ha mä dä å göre."

(Insändare i Vimmerby Tidning när Sagobyn blev Astrid Lindgrens Värld)