Så här skrev hon, i sin ungdom:
"Fredag kväll, den 3 juli. Detta skall bliva ett resebrev, påstås det. Det kommer utan tvivel att bliva ett miserabetl sådant, men vi be om överseende - för vår ungdoms skull. Det är nämligen fabricerat av sex unga damer, som tidigt i morse begåvo sig ut på en fotvandring med Vimmerby som utgångspunkt. Det är intryck och episoder från denna fotvandring, som här komma att delgivas en större allmänhet. Ske alltså!
Det är väl bäst att börja med starten. Den skedde från torget när kyrkklockan nyss slagit nio. Ryggsäckarna hade vi på ryggen och tjocka skor på fötterna. Och så marscherade vi ut i vägdammet och dubbade oss högtidligen till riddare av landsvägen.
Vår första anhaltstation var Djurstorp. Därifrån togo vi tåg; ja, skratta inte, till Ydrefors för att slippa gå på kända vägar.
Mellan Ydrefors och Norra Vi löper en den mest förtjusande väg man kan tänka sig, kantad som den är av ljusa björkar och omgiven av sjöar och smärre vattendrag här och där. Det var ju första dagen av vår fotvandring, vi voro otränade och våra fötter inte riktigt inställda på långmarsch, men det hindrade inte att vi njöto i fulla drag varje bit av vägen. I en gård som hette Lilla Lodhult rastade vi ett ögonblick för att förtära lite kaffe, och där gjorde vi bekantskap med en högst märklig person. Han lystrade till namnet Johan Alfred. Detta var ju i och för sig inte så märkvärdigt, men det som märkvärdigare var, var den dräkt, som väl var ämnad att pryda hans lekamen. Av själva tyget syntes så gott som intet, ty det var alldeles övertäckt av en massa smålappar, som Johan Alfred med sina egna händer sytt dit. Helhetsintrycket var överväldigande. Och så angenäm, som Johan Alfred själv var. Ett minne för livet!
Nu äro vi i alla fall i Norra Vi, som är ett paradis på jorden. Sommen är vacker att se på och härlig att bada i, och Ribbingshof ha vi inte sett maken till. Men vi ä? allt ganska sömniga och trötta. I morgon är åter en dag och då ska vi be att få återkomma."

"Lördagen den 4. I dag ha vi på Karl-Johan plöjt Sommens böljor. Karl-Johan är en förfärligt trevlig båt. Och kaptenen sen. Han berättade den fasansfulla historien om Sommakon för oss. Sommakon är ett hiskeligt vidunder. Hon är sju gånger sju gånger större än andra kor. Förr i världen huserade hon sjövilt i trakten kring Sommen. Men så var det en klok karl, som läste fast henne vid Urberget tillsammans med 17 läster lindekol och 17 oxhudar. Varje julafton får hon ta ett hår av oxhudarna. Men när alla håren tagit slut och alla lindekolen ruttnat, då kommer Sommakon lös och då förestår något mycket värre än Ragnarök. Men om nu någon skulle gå och vara orolig för sitt liv, så har han den trösten att ?åra o håra di går, men lindeköla di ruttnar aldrig?.
Kaptenen var för övrigt hygglig på många sätt och vis. Han bjöd oss på konfekt och konverserade med oss, när han hade en stund ledig, så det var med verklig saknad vi lämnade Karl-Johans däck och steg i land i Tranås. Efter att ha inmundigat en stadig middag på Geijers pensionat (utmärkt pensionat) satte vi kurs på Örserum, där vi skulle våldgästa i någon bondgård.
Mellan Tranås och Örserum är det 3,2 mil, och nog är det flott gjort att gå den sträckan från kl. 3 på eftermiddagen. Men det är en och annan, som kan marschera! I alla fall påminde vi i ganska hög grad om ett par hösäckar, när vi äntligen kommo dinglande in i Örserums lilla samhälle."

"Söndagen den 5. Nu ha luffarna angjort den lilla förtjusande staden Grenna, som vi äro alldeles betagna i. Vi ha skaffat oss nattlogi på Vretaholms herrgård. Låtom oss nu förtälja, vad vi hört och sett. Först ska vi be att få tala om, att det allra, allra härligaste på jorden är att äta Grennapolkagriser. Kan man tänka sig något härligare? Absolut inte!
I Grenna var det hembygdsfest. Inträde 1 kr. Resonemang: ?Det kan inte vi luffare ha råd att betala. Återstår alltså att smita in?.
Sagt och gjort. Det var kanske synd men Gud är väl inte så noga med luffare. Hembygdsfesten var utomordentlig. Musik av I.12:s musikkår. Och sång av sångkör. Och ringlekar på kvällen, som luffarna deltogo i med liv och lust. Hemmarsch kl. 10 em. i hällregn. I morgon Brahehus och en liten promenad på Sveriges vackraste landsväg till Ödeshög. Godnatt!"

"Alvastra 6 juli. Snälla Per Brahe, vad Du var vänlig, som byggde upp Brahehus! Och vad Du var förståndig sen, som placerade det allra högst upp på toppen av Grännaberget. Det är visserligen sant, att det tar på krafterna att klättra uppför branten; (alla kan ju inte ha det lika bra som Du, som blev buren i förgylld bärstol), men man blir rikligen belönad, när man äntligen nått krönet och ser vättern med Visingsö, och de bördiga åkerfälten utbreda sig för ens förtjusta blickar.
Själva ruinen vittnar också om Din goda smak, och Du har vår synnerliga högaktning!
Det var tidigt i morse, vi besökte Brahehus slottsruin. Nu äro vi redan i Alvastra. Detta ha vi dock icke våra egna fortkomstledamöter att tacka för. Åh nej, man åker väl snålskjuts ibland! När vi i brännande sol vandrat ungefär en mil och började få apelsinsaftshallucinationer, nalkades en bil.
Anletsdragen ordnas hastigt, tills man åstadkommit en bild av verklig förtvivlan, armarna hänga slaka utmed kroppen, fötterna ett par meter bakom, och ett skri ljuder ur sex strupar: ?Få vi åka me?!? Önskvärt resultat! Bilskjuts ända till Stora Åby. Sveriges vackraste landsväg! Jubel!
Därefter följde en mils marsch till Alvastra och här äro vi. Vi ha besett den gamla vackra klosterruinen. Det kunde vara riktigt roligt att vara nunna, om man finge vara det i ett sådant kloster!"

"Borghamn den 7 juli. Hurra! Vi ha hälsat på Ellen Key. Före avmarschen från Alvastra i morse var det någon, som kom på den idén, att vi skulle gå och titta på Strand, Ellen Keys vackra hem, Vi stodo helt beskedligt utanför grindarna, då den frejdade författarinnan steg ut på en balkong och ropade: ?Vad vill flickorna?? ?Se på Strand?, kom det skygga svaret.
Nåväl, vi fingo gå in i trädgården och beundra hennes blommor och hennes pelarbro nere vid Vättern. Själv gav hon oss var sin ros till minne. Vi skulle just avlägsna oss, då en fruktansvärd S:t Berhardshund kom utrusande och grep ett stadigt tag i ett av våra tolv ben. (Ägarinnan till nämnda ben går nu omkring och omtalar stolt, att hon blivit biten av Ellen Keys hund). Ellen Keys goda hjärta rördes och till tröst och belöning fingo vi också bese Strand invändigt. Det var en högtid! Ett vackrare hem får man leta efter.
Överallt ser man minnen från goda vänner, som älskat Ellen Key. Till slut måste vi dock gå, och vi avlägsnade oss i en feststämning som varade hela dagen.
Ja, se?n kom turen till Omberg. Finns det något vackrare berg på jorden? Var ser man en vackrare utsikt, än den från Ombergs hjässa? Eller finns det en plats så förtjusande som Oxbåset, där Vättern skär in i klippan i form av en stor kil? Vi voro i alla fall alldeles betagna. När vi slutligen kommo fram till Borghamn, orkade vi knappast njuta av utsikten från Borgs udde, och då kan man förstå!
Nu ha vi tagit in på Borghamns lilla genomtrevliga turisthotell. I morgon, usch, ska vi trava över den glödheta östgötaslätten, där det inte finns en aning till skugga. Men se?n kommer Vadstena!"

"Vadstena den 8 juli. Äntligen i Vadstena! Efter sju mödor och åtta bedrövelser! Det är väl onödigt att beskriva den här dagsmarschen. Vi ha gått i solgass och landsvägsdamm hela vägen, undantagandes den lilla bit, vi åkte med en välvillig mjölkskjuts.
Men allting har en ända, och till slut fick även Vadstena öppna sina armar för oss. Om vi nu skulle tala lite om sevärdheterna här. Den mest framstående byggnaden är slottet, som började byggas 1545 och därefter länge beboddes av kungliga personer, men 1753 förvandlades det först till kammarduksfabrik, därpå till kronobränneri och slutligen till spannmålsmagasin, vartill det delvis begagnades till 1876.
Vid mitten av 1800-talet restaurerades huvudbyggnades yttre, 1899 började dess lokaler enligt riksdagens beslut inredas till landsarkiv; slottet ligger för övrigt utanför stadens område. Jaha, det här ha vi inte hittat på själva, utan så står det i Fröleéns konversationslexikon.
Så är det klosterkyrkan. Den är vacker. Allting rör sig om den heliga Birgitta. Man skulle kunna gå där inne hur länge som helst. Vadstena är förresten fullt av s. k. sevärdheter, och en stor turiststad är det. En hel dag ha vi gått och sett och sett.
Vi hade egentligen tänkt att få sova nu, men därav blir tydligen intet än på ett tag, ty utanför vårt fönster ha stadens barn församlat sig och ge nu en serenad till vår ära. Tänk er, att sakta sjungas till sömns vid tonerna av ?Borgmästar Munte, han red på sin Brunte?. Eller vad säger Ni om ?Jungfrun, jungfrun, jungfrun, jungfrun skön?? Den är väl sömngivande. Det tycker åtminstone vi."

"Motala den 9 juli. Smärtsamt farväl av Vadstena i dag, och så ut på landsvägen igen. När vi marscherat ungefär en timme, kom en sån där s. k. automobil körande. Vad skulle vi göra? Att lämna ett tillfälle att få åka oförsökt, vore ju nästan straffvärt! Allons! Vi hunno knappast blinka förrän vi voro i Motala, som vi redan tagit i besittning och funnit väl värd ett besök. Men som kassan smält ihop rätt betänkligt få vi inte råd att ligga som anständiga människor i natt, utan vi få allt som sanna luffare ägnar och anstår logera i en lada. Så mycket bättre förresten! Det finns väl ingenting på jorden som kan jämföras med att ligga och snusa i nyslaget hö. Det är livet på en pinne!"

"Motala 10 juli. Leve Varamobaden! Om man också är aldrig så mycket lokalpatriot, måste man nog erkänna, att det går åtminstone ett pinnhål ovanpå vårt Krönbaden. I dag ha vi hela da?n legat vid Varamobaden och bara latat oss. Dagen i Varamobaden och natten på höloftet. Vad göres oss mera vitte behov?"

"Linköping den 11 juli. Sisådärja, nu är Motala också ett minne blott. Vi ha i dag rest kanalvägen till Bergs slussar. Båten, som vi i sista minuten kommo ombord på, hette Pallas. Stackars Pallas! Maken till liv har han väl aldrig varit med om! Undantagandes oss och par andra svenskar, utgjordes passagerarna huvudsakligen av tyska turister. Landsvägsriddarna och tyskarna samlades på akterdäck. Därpå följde en liten privat aftonunderhållning. Först unison sång av både tyskar och svenskar. D.v.s sång är kanske lite för mycket sagt. Man gnolade på schlagers, och det skulle föreställa dansmusik, ty det var nämligen dans också. Därefter sjöngo ?die schwedischen Nachtigallen? (det var vi det!) på mångas begäran den svenska nationalsången, ?Du gamla, du fria, du fjällhöga nord?. Så följde tyskarnas ?Deutschland, Deutschland über alles?. Allmän och djup rörelse! Landsvägsriddarna utbringade ett leve för Tyskland, som omedelbart av tyskarna besvarades med ett leve för Sverige och ?die schwedischen Mädchen?. Frid och fröjd. En tysk drack ?min skål, din skål, alla vackra flickors skål? och en annan kom fram med sex stycken chokladkakor och presenterade luffarna.
Ack ja, Bergs slussar kommo alldeles för snart. Där måste vi lämna Pallas åt sitt öde och sätta kurs på Linköping. Men först skulle vi se Vreta kloster. Alla tyskarna följde med och arm i arm, sjungande ömsom på tyska och ömsom på svenska, marscherade vi iväg.
Vreta kloster var vackert, det tyckte både vi och tyskarna, men vi hade tyvärr inte tid att stanna länge. Båten skulle snart gå igen. Och så kom avskedet. ?Auf Wiedersehen?. En mil till Linköping eller med andra ord 1« timmmes marsch. Nattlogi på Park Hotel."

"Horn den 12 juli. Redan i Horn. Inte mer än 3 mil från Vimmerby. Kl. 8,30 i morse klevo vi ombord på Kinda. Hela dagen ha vi gått uppför Kinda kanal. Den är vacker, men går i alla fall inte upp mot Göta kanal.
I morgon äro vi i Vimmerby.
?O, synd, o, nöd, o, kval,
ack, denna jorden är en jämmerdal.?
Men Horn är bara bra."

"VIMMERBY den 13 juli i nådens år 1925.
Ja, det är verkligen sanning. Vi ä r o i Vimmerby. Eftersom vi hade pengar och 3 mil kvar, togo vi bil från Horn till Södra Vi. Det kändes liksom lite underligt att sitta i en bil, som man betalt för själv. Så kom den sista milen, som vi hade att gå. För vart steg kommo vi närmare och närmare Vimmerby. Och det dröjde inte länge, förrän vi sågo Vimmerby kyrktorn sticka upp i fjärran. Kära lilla Vimmerby, du är egentligen ingen dum stad att komma hem till, men Gud bevare oss för att stanna här för alltid."