Och nu dansade vi hambo. I varje fall tror jag att det var sådana steg hon tog när jag skulle hjälpa henne till fåtöljen för fotografering.
När hon hade satt sig kunde jag inte låta bli att lägga min kind mot hennes. Då satte hon munnen mot mitt öra och tjoade "bu!"
Kan inte påstå att jag blev så särdeles rädd, snarare häpen över att någon som skulle fylla 90 kunde vara full i sjutton. Och så skämdes jag lite över min påflugenhet, sprungen ur nervositet över besöket hos min barndomsstads stora dotter.
Av denna min påflugenhet syntes inte ett spår första gången jag mötte Astrid Lindgren. Tro mig. Grön inom journalistiken skulle jag möta henne i sagoparken som bär hennes namn. I den högljudda röran av milt hysteriska föräldrar och till himlen uppskruvade barn försökte jag presentera mig. Det blev kortslutning i lokaltidningens utsända:
"Hej, jag heter Vimmerby Tidning och kommer från Carina Antonsson!"
Så förhåller det sig alltså; tvenne gånger fick jag möta Astrid Lindgren, och båda gångerna betedde jag mig som en fåntratt. Astrid röjde dock inte med en min att hon, förmodligen inte för första gången, råkat ut för ett riktigt stolpskott till reporter.
Om inte klumpedunsen i mig kommit i vägen hade jag repat mod och berättat för henne om hur hon och hennes författarskap med sådan självklarhet präglat min barndom. Kanske hade hon tyckt om att höra att det finns nya generationer av Vimmerbytöser som när en författardröm. Kanske ville jag att hennes berättarglädje skulle smitta av sig, att våra rötter i vitsippehagar och bland småländska original skulle hjälpa mig på traven i skrivandet.
Men jag hade väl bara halkat på något osynligt bananskal, börjat stamma och fnittra hejdlöst. Så vid närmare eftertanke är jag fullständigt nöjd med hambon.

Ivar Gustafsson
- Astrid gick i klassen över mig i skolan. Fast jag minns inte så mycket av henne från den tiden, jag höll mig mest till flickorna i min egen klass. Senare i livet träffades vi ibland och när jag ställt i ordning biblioteket på bruksmuseet i Storebro så ville jag att hon skulle komma och signera eftersom alla hennes böcker finns där.
- "Nej du Ivar", sa hon. "Jag är så gammal och ser så dåligt så det blir bara kråksparkar av det." Spelar ingen roll, sa jag. Jag vill ha dina kråksparkar. "Jaha då gör jag väl det då." Så kom hon och skrev sina kråksparkar.
- Astrid var en jättefin människa på alla sätt. Och arbetsam och duktig. Och så jädrans framgångsrik! Hon arbetade hårt, mycket hårt. Det måste alla göra som ska komma någonstans.

Inge Schultz
- Det var under ett möte i kommunstyrelsens arbetsutskott. Dörren öppnades och vi såg Astrids huvud titta in. "Bara gubbar", sa hon spontant och suckade. Hon gick in och hälsade på var och en och när hon kom fram till kommunalrådet Bengt Johansson så tog hon fram en check på 250 000 kronor ur handväskan. Det var pengar som skulle gå till restaureringen av kvarteret Näktergalen. Sen fick hon någon att springa i väg och köpa tårta, en annan att sätta på kaffe. Vi ledamöter satt handfallna. Plötsligt insåg vi att Astrid Lindgren just var i färd med att ställa till med tårtkalas och allmän oreda i kommunstyrelsens arbetsutskott.

Bibbi Isacsson
- Astrid var spontan och hade inte respekt för nåt. En gång på 1990-talet var vi på samma middag hemma hos biskopen i Växjö. Det var en mycket högtidlig dag, inte minst för mig och min man Tommy. Tillsammans hade vi tagit emot Smålandsakademiens Emilpris för vårt arbete med miljöerna i Astrid Lindgrens Värld. Det hade varit fint värre och väldigt nervöst. Jag i långklänning och Tommy i frack för första gången i sitt liv. Mottagning och sedan prisutdelning inför mycket folk i domkyrkan. Efteråt var 20-30 personer inbjudna till middag i Biskopsgården. Det var lättöl eller vichyvatten till maten, fast till kaffet fick vi ett miniglas med likör. Astrid hade biskopen till bordet och mot slutet av middagen reste hon sig för att gå på toa. Biskopen reste sig också och höll henne under armen. Hon såg ju inte så bra, men vidvinkelseendet verkade fungera, för innan hon vände sig om så kom det bara, rakt ut:
" Jaha, och där borta sitter Bibbi och super."

Sture Nilsson
- Det var 1971. I samband med premiären på första Emilfilmen hade vi på biblioteket beslutat oss för att göra en liten Emilutställning. Vi hade tänkt göra som vi brukade: plocka fram ett bokbord och lägga fram en trave böcker. Men så började kvällstidningarna skriva om att det skulle bli Emilutställning i Vimmerby och det var väl ungefär då vi började inse hur stor Astrid egentligen var. Hon som brukade komma in till oss på biblioteket och i förbifarten lämna de senaste utgivningarna av sina böcker, som vi ställde på en speciell Astrid-hylla i ett rum med småländska författare. Ibland visste vi inte ens att hon varit där, inte förrän på kafferasten då vår chef Torvald Eriksson berättade att Astrid suttit nere i arkivet och pratat med honom en stund.
- Vi gjorde vad vi kunde för att få till den där utställningen. Jag hittade en papplåda som jag målade till en gammal radio. I den la jag ner en bandspelare och körde ett band med Astrids inläsning av Emilböckerna. Vi hade lite kläder från filminspelningarna som vi fått tag på och sedan var det inte mycket mer. En lokal politiker tyckte att vi skulle flytta in utställningen till rådhuset men jag tyckte det kändes förmätet och genant. Det blev rådhuset i alla fall. Och eftersom Astrid skulle komma till Vimmerby för filmpremiärens skull så kunde hon inviga utställningen när hon ändå var här. Invigningsdagen kom och jag och kulturchefen Margareta Josefsson var så nervösa att tänderna nästan skallrade på oss när Astrid klev in. "O vad söta skor du har", sa Astrid till Margareta. Och så pratade hon om de där skorna ända tills spänningen i rummet släppt och vi kände oss som folk igen.

Greta Fahlstedt
- Jag är född 1904 på Storgatan 15 i Vimmerby. Som ung bodde jag med man och barn i Stockholm och då träffade jag Astrid i Vasaparken ibland. Det var på 1930-talet. Vi var båda nyblivna mödrar och drog våra barnvagnar med våra små flickor i. Det blev mycket mammaprat och så var väl den av oss lite mallig som kunde uppvisa den unge som först kunde gå. Fast när vi själva var barn hade vi inte så värst mycket med varandra att göra. Hon och hennes jämnåriga var ju bara små "klattar", tyckte vi, som var stora. Men visst minns jag skolflickan Astrid, med flätade kringlor kring öronen, smal och spänstig. Hon var kul på något vis, redan som barn. Det liksom blixtrade i henne.
- Det var förresten hemma vid vårt köksbord som min far indignerat hävde ur sig: "har han inget annat å göra än hålls och dunka och slå på små barn". Den gången hade en flicka fått stryk i skolan. Sedan lät Astrid jungfrun i Junibacken säga det när hon "arg så det kokar i henne" klandrar överlärarens bestraffning av Madickens klasskamrat Mia.

Alexander Lindell
- Hon och Göran Persson kom till Vimmerby en gång. Då minns jag att jag tänkte: Oj, vilken ära att få träffa Astrid Lindgren! Fast vi stod rätt långt bak så jag pratade aldrig med henne.
- Jag tycker hennes böcker är bra skrivna. De är roliga. Fast en del är mer ledsamma. Vi har dom hemma. Rasmus på luffen, Sunnanäng, Mio, min Mio, Barnen i Bullerbyn, Ronja rövardotter. Madicken har vi haft. Karlsson på taket läser jag just nu. Honom tycker jag bäst om för han är rolig, busig. Lite elak. Han har stil!

Thorsten Ungsäter
- Det var i mitten av 1980-talet. Jag var med i amatörteatergruppen Komedianterna och vi hade länge sneglat efter en egen lokal eftersom vi var tvungna att flytta runt mellan olika spelplatser för våra föreställningar. Så blev Frälsningsarméns hus på Storgatan 25 tomt. Vi försökte köpa det men Frälsis huvudkontor ville ha loss så mycket pengar som möjligt och valde att bjuda ut det på auktion. Jag berättade för Astrid att vi var väldigt angelägna och hon lovade att hjälpa till på ett eller annat sätt. Det fanns flera köpare som var intresserade och försök till kohandel startade omgående.
- Några dagar före auktionen kom Astrid, hennes dotter Karin och brorsdöttrarna hem till oss i Ungstorp och drack kaffe ute på altanen. Det var mitt i körsbärstiden och högt upp i träden lyste klasarna röda. När Astrid ätit några bigarråer undrade hon om det fanns några dolda mikrofoner runt verandan. "Jo, förstår ni", viskade hon och lutade sig fram över bordet. "Jag har kommit på taktiken inför auktionen. Vi bjuder hit alla tilltänkta köpare på ett stort körsbärskalas. Jag pratar med dom me- dan ni andra hela tiden bär in nya skålar med bigarråer och moreller. Då kommer de att äta och äta och äta. Och sen kommer deras magar att se till att de inte kan vara med på auktionen överhuvudtaget?"

Christina Thorstensson
- Till utseendet var Astrid lik min farmor som också var en stark och modig kvinna. De två har varit bland mina viktigaste förebilder.
- Jag träffade inte Astrid vid särskilt många tillfällen men en gång satt jag bredvid henne under en Astrid Lindgren-konferens som hade musiken som tema. Det var oerhört underhållande eftersom hon kommenterade föreläsarnas utläggningar rappt och kvickt. Fast mitt tydligaste minne från den dagen var ändå när jag överräckte två brev från mina barn. Astrid tog emot dem, fick dem upplästa för sig och tackade så mycket. Hon gjorde det med uppriktig respekt, så långt från nonchalans man kan komma. Som om det var första gången hon fått sådana brev fast man vet att det var den miljonte.

Rein Soowik
- När Astrid var i Vimmerby kom hon ibland till min praktik och ville ha massage. Sen brukade jag köra henne till någon som hon ville hälsa på; ofta släppte jag av henne hos systrarna Rundqvist. En gång, och då var hon säkert över 80 år, så ville hon ta en vända till Systemet först för att köpa vin. "Gå in du", sa Astrid när jag parkerat bilen. "Visst", sa jag. "Ska du ha en flaska eller två?" Hon funderade ett ögonblick och sedan sa hon: "Ta en hel kartong."
- När Astrid fyllde 90 var jag i Stockholm och gratulerade henne hemma på Dalagatan för Astrid Lindgrens Rotaryklubbs räkning. Tidigare hade vi givit henne smörknivar och nu kom jag med smörbyttan som hörde till. "Ser illa gör jag, och hör illa gör jag", sa Astrid. "Men luktsinnet har jag kvar och vad går upp mot enedoft från Småland."
När jag skulle gå visade hon mig en av presenterna, en 1,5 meter hög pappfigur av den tecknade Pippi. Hon räckte den till mig och sa: "Ta med skrället."

Isabella Ståhl
- Vi brukar fira Astrid Lindgren på torget varje gång hon fyller år. Då ritar vi plakat med figurer och vi skriver grattis på dem. Men hon brukar inte kunna komma. En av hennes vänner är där och pratar lite med oss istället. Men förra gången var hon ju i liv. Så jag vet inte hur det blir nu.
- Astrid Lindgren skriver väldigt bra och hon är känd över nästan hela världen, så hon är betydelsefull. Hon är speciell. För allt det hon har skrivit är inte som andra böcker. Hon gör på sitt eget sätt. Hon verkar vara lite egen. Jag fick en Pippi-bok av mormor som mamma läste när hon var liten. Så jag har ju lite sånt där av Astrid Lindgren. Och filmer. Det är mest Pippi. Pippi gillar jag! Hon är annorlunda, hon har ett eget sätt. Kalle Blomkvist är också bra.

Gunnel Gustavsson
- Jag minns så väl när regissör Jan de Laval ringde mig och sa "vi ska göra Pippi Långstrump och jag vill att du ska spela Pippi". Jag vägrade, "nej, aldrig, det kan jag inte!" - inte kunde jag, som fyllt 34 år, få fram barnet i Pippi utan att det blev konstlat! "Jag skickar manus så får du två dagar på dig att bestämma dig", sa Jan. Jag behövde bara några timmar för att känna att det här var ju jag - och det kändes så starkt att det inte spelade någon roll att jag var 34.
- På premiären pirrade det ordentligt i magen. Astrid och hennes systrar fanns i publiken. Jag satt på taket på Villa Villekulla, ridån gick upp och när jag sa min första replik hördes det inte ett ljud. Det är inte sant, tänkte jag. Men det var det. Efter ett avbrott på 20 minuter satt jag där igen, på taket, och ridån gick upp. Då började det ösregna, det formligen vräkte ner och flätorna hängde. Jag var dyngsur och bestämde mig; det fick bära eller brista. Värre kunde det inte bli. Vi gav järnet, alla skådespelare körde för fullt.
- Efteråt kom Astrid fram och kramade mig hårt och sa att jag var världens bästa Pippi. Jag kände mig väldigt uppskattad - det var nästan lite högtidligt.
Sedan kom Astrid åtminstone en gång varje sommar för att titta på oss.
- Pippi var bland de första böckerna jag själv lånade som liten. Nu har jag jobbat 25 år i barnomsorgen och när vi har varit med barnen på biblioteket har det varenda gång funnits minst en bok av henne med tillbaka. Varje gång jag tar fram gitarren på samlingarna och frågar vad vi ska sjunga är det någon som vill sjunga Här kommer Pippi Långstrump eller Du käre lille snickerbo? och det tycker jag är härligt.

Sten Karlsson
- Det var en gång i början av 1990-talet. Jag och Astrid hade sett till våra respektive föräldrars gravar och var båda på väg ut från kyrkogården i Vimmerby. Vi kom i samspråk om Snickargården vid Sevedegatan, en gammal hantverksgård som rivits och givit plats för bostäder. Jag var ordförande i byggnadsnämnden då och plötsligt vände sig Astrid om och tog tag i mina axlar. Hon tittade mig i ögonen och sa: "Jag gillar inte att ni rev Snickargården. Ni ska inte riva ner gamla fina miljöer. De ska vara kvar." Jag svarade att det ju brunnit i Snickargården och att mycket var förstört efter branden. Och att uthuset nästan stod mitt ute i gatan. "Det har det väl alltid gjort", sa Astrid. "Och det har ju gått bra förut i alla år."
- En annan gång, under en stor festlighet i början 1970-talet när den nya kommunsammanslagningen skulle firas, hamnade Astrid vid samma bord som mig och Erik Paulsson. Han var ordförande i byggnadsnämnden och jag vice. "Hörrni pöjkar", sa Astrid. "Jag hoppas att det aldrig blir någon byggnation på Ekekullen." Vi lovade dyrt och heligt att så länge vi hade något att säga till om så skulle Ekekullen få stå orörd. "Det var snällt", sa Astrid. "Då kan jag lita på det då." Längre fram kom det förslag om att bygga på Ekekullen, men så fort det kom på tal så pratade jag och Erik om vad vi hade lovat Astrid. Så då sa vi alltid nej.

Sofie Bäck
- Jag gillar Astrid Lindgren. Hon har bra fantasi och sånt. Det är lite svårt att förklara, men hon hjälpte mig att börja läsa. Lotta på Bråkmakargatan var den första bok jag läste själv. Det var hemma. Jag tycker att det är mysigt att bara kura ihop sig i ett hörn och börja läsa.
- Jag gillar Ronja rövardotter. Hon är så mycket i naturen. Det gillar jag. Och så är det så mycket fantasi också. Rumpnissar och sånt där. Jag tycker det är så härligt när hon går ut i naturen. Pippi tyckte jag bäst om när jag var liten. Hon var så rolig.

Christina Nibelius
- Två år i mitten av 1990-talet var vi ett gäng kvinnor från Rumskulla som arrangerade Vimmerby nya kreatursmarknad. Vi ville visa upp en del av allt som händer ute på landet. Det blev olika utställningar - av kor, kaniner, katter, och höns och en och annan häst. Vi hade riduppvisning och ordnade en parad med ras-kor. Intresset var stort och vi hade flera tusen besökare. I någon film hade jag sett Astrid sitta på en trappa i Kåremåla och med saknad säga att det mesta är som det alltid har varit i Vimmerby, men någon kreatursmarknad finns det inte längre. Efter första upplagan skickade jag henne ett brev och berättade att kreatursmarknaden återuppstått. Efter en knapp vecka kom ett svar där hon berättade att det gladde henne mycket. Och så skickade hon med en slant som bidrag till nästa år. Det var ingen liten slant - 5 000 kronor - och jag kände mig precis som när jag var liten och blivit sjuk och brevbäraren kom med en present från mormor. För pengarna instiftade vi ett pris för speciellt hedervärd vård av kulturarvet. Det gick till syskonen Hansson i Djursdala för deras fantastiska gärdsgårdar som de hägnat in sina ägor med.

Tommy Isacsson
- Det var under en middag på Vimmerby Stadshotell i början av 1990-talet. Astrid med följe steg in och jag fick hennes yngsta syster Ingegerd till bordet. Vi satt där och pratade och hade trevligt och Ingegerd berättade att hon också skrivit en bok. "Men det är en faktabok och det tog mig över två år att få den färdig", sa Ingegerd och pekade mot Astrid. "För jag har ju inte gjort som hon. Hon bara ljuger ju!"
- En annan gång, det var 1995, satt vi i frukostmatsalen på ett hotell i Växjö. Det var morgonen efter att jag och min fru Bibbi fått Smålandsakademiens Emilpris. Astrid och hennes dotter Karin satt vid samma bord och jag sa något om att det är ju fantastiskt, nu omsätter Astrid Lindgrens Värld mer än 30 miljoner kronor. Då släppte Astrid kniv och gaffel rakt ner på tallriken. Hon lyfte upp armarna som om hon gjort ett mål i fotboll och jublade: "Ja vad jag är bra!" "Du!", sa Karin. "Du har väl inte gjort nåt!"

Nils Bergström
- 1988 var jag distriktsguvenör i Rotary och distriktskonferensen skulle hållas i Vimmerby. Vi hade just startat Polio plus, en insamlingskampanj med målet att vaccinera all världens barn mot polio. Jag skrev till Astrid om hon kun-de medverka men fick inget svar. Jag ringde upp och då berättade hon att hon inte haft någon hos sig som kunde läsa upp brevet för henne. När hon fick veta vad saken gällde svarade hon nej. "Jag säger inte bara nej till dig", sa Astrid. "Jag säger nej till USA och Sovjet också." Visst, sa jag. Men inte kan du säga nej till Vimmerby. Det är något helt annat. Hon ändrade sig och kom till konferensen. I talarstolen i stadshusets plenisal sa hon: "Jag tänkte inte alls komma till den här konferensen, men så hade jag en dröm där det stod små pojkar i en lång lång rad. Alla skulle de bli vaccinerade mot polio. Men så var det en liten pojke som inte fick bli vaccinerad. Vaccinet räckte inte till bara för att jag inte åkte till Vimmerby och gav mitt bidrag."

Bengt Johansson
- Under min tid som Vimmerbys kommunalråd hade jag ofta kontakt med Astrid i olika sammanhang. Och när jag var i Stockholm brukade jag besöka henne. Det blev ganska många gånger att jag tittade in på Dalagatan, så till slut kände jag mig nästan som barn i huset. När vi skulle fika hjälptes vi åt att koka kaffe eftersom Astrid hade problem med synen. Vi plockade fram koppar och brödkorgar och la upp kakor.
- En gång hade jag med mig förre industriministern Nils G Åsling och Joakim Karlén, vd för Astrid Lindgrens Värld. Vi var där för något ärende som hade med Astrid Lindgren-gården att göra. Vi hade med oss blommor och jag frågade Astrid om jag skulle sätta blommorna i vatten. "Ja gör det är du snäll", sa hon och så gick jag ut i köket för jag visste ju i vilket skåp vaserna stod. Åsling tyckte att jag var burdus. Han lutade sig fram och viskade lätt upprört i Karléns öra: "Bengt beter sig ju precis som om han vore hemma."

Stina Hergin
- Det jag särskilt minns med Astrid är en jul när vår farmor, alla givmilda gåvors givare, gav oss varsin docka i julklapp. Det var fina blunddockor och det var något helt fantastiskt att få de där ljuvliga. Astrid fick en docka med röd klänning, min hade en skär.
- I Stenbäcksroten bodde en liten lungsjuk flicka, Valborg Stjärna, och Astrid bestämde sig för att hon skulle ge bort sin julklappsdocka till Valborg. Åh, vilken gåva det var från ett barn - vi hade ju varit vansinnigt hänförda när vi fick de där fantastiska klenoderna. Men dockan fick hon, Valborg, och den hade hon med sig i graven fick vi veta och vi tyckte det var så sorgligt alltihop, men till någon glädje hade ju gåvan varit i alla fall.
- Jag tycker den där generositeten och givmildheten liksom ingick i vår atmosfär på Näs, det var så självklart att man skulle vara så. Dessutom tycker jag att det här minnet är så underbart likt Astrid. Det är precis hon.

Emma Persson
- Jag har varit i Astrid Lindgrens Värld väldigt många gånger i sommar. Min kompis och jag cyklar dit själva. Jag tröttnar aldrig. Pippis "inte-nudda-marken-bana" gillar jag. Pippi är bäst. Hon är stark, inte som andra. Det är ganska bra att kunna klara sig själv. Att göra som man vill, som Pippi gör. Det är coolt när hon lyfter Lilla Gubben.
- Jag blev ju ledsen när Astrid Lindgren dog, fast jag aldrig träffat henne. Det känns som om jag känner henne. Jag har velat träffa henne, men jag har ju aldrig hunnit.