– Det är inte många av de stora grejerna hittills jag missat, det måste jag erkänna, säger Björn Lockström som fångat det mest spektakulära som hänt i nyhetsväg genom kameralinsen under drygt 30 år.
Olof Palmes begravning, Estoniaolyckan, inbördeskriget i Jugoslavien, tsunamin och polismorden i Malexander är några exempel.
Helikopterrånet mot värdecentralen i Västberga 2009 betraktas som ett av de fem mest uppseendeväckande rånen i världen.
– Det är ett vanligt rån egentligen, ingen blev skadad, ingen dog, de tog en jädrans massa pengar. Det var sättet de gjorde det på, med helikopter, som gjorde det så speciellt, berättar Björn.
Ett annat är Arlandarånet, som kallats för den största kuppen i Sveriges historia. Alla sådana stora händelser har haft byline Björn Lockström, när det kablats ut i nyhetssändningar.
– Det jag skildrat allra mest är annars nazisternas framfart. Linköping är ett ganska stort nazistfäste så Björn Lockström är ett välkänt namn i de kretsarna, säger han och skrattar.
För att i nästa stund bli allvarlig när han berättar att han varit uppe i tre rättegångar mot dem och hur familjens hem attackerades 2001.
– Jag satt på toaletten när det brakade till i ett fönster, och så kom smäll efter smäll, de slog sönder varenda ruta innan de kom in och högg sönder golven.
– Då blev jag rädd med tanke på att min hustru Marie och vår yngsta dotter var hemma. De fick låsa in sig på toaletten, berättar Björn som även attackerats handgripligen av nazister flertalet gånger.
Det var därför han flyttade från Linköping till en lägenhet i Stockholm, för att få vara i fred och skydda familjen.
– Ett år gjorde jag 23 polisanmälningar mot nazister. Men jag har samtidigt fått 50 000 kronor i pris för det jag gjort i kampen mot nazister. Det som hela tiden drivit mig att bevaka deras möten, fester och stora marscher är alla människors lika värde. Det är så självklart för mig.
Egentligen började allt redan när han fick en kamera i födelsedagspresent i 25-årsåldern. Den blev så att säga inspirationen till det som kom att bli en intensiv och spännande karriär.
– Fast jag hade egentligen tänkt mig en karriär inom idrotten, den ambitionen fick mig att flytta från Silverdalen som 20-åring för att börja på idrottsskola i Linköping, berättar Björn som numera bor med Marie i Borensberg.
När han inte jobbar i Stockholm vill säga, för dygnen i lägenheten kom att bli allt fler sedan han etablerat sig som en välkänd fotograf med kunder inom både tv och tidningar, nationellt och internationellt. Nu senast med fast kontrakt med TV4 och Reuters.
– Jul har jag alltid försökt vara hemma, tillägger han utan att göra klart för mig om han lyckats med målsättningen. Blåljushändelser rättar sig ju liksom inte efter almanackan
Vägen till ett etablerat namn som fotograf har gått via fotouppdrag på Corren i unga år, följt av jobb som sjukhusfotograf på Universitetssjukhuset i Linköping.
– Det var en bra "skola", det fick mig att söka och komma in på en tvåårig fotoskola i Stockholm följt av en ettårig utbildning på Filmakademin i Göteborg. När den var slut stack jag en period till Los Angeles och Mexico där jag bland annat gjorde en jättestor video med Bruce Springsteen innan jag återvände hem till Sverige igen.
Vad är hemligheten bakom att du blev en så framstående fotograf?
– Jag har byggt upp ett bra kontaktnät och ibland till och med fått signaler från polis när något varit på G. Sedan gäller det att ha tålamod att vänta ut rätt läge, när det väl händer. Så har jag väl haft tur också, varit på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Jag har hört att du till och med sovit i bilen, för att snabbt vara på plats?
– Jo, men det har hänt, säger han och skrattar. De gånger jag fått de bilder jag vill ha, som jag vet jag är ensam om, det blir en kick.
En stroke för ett år sedan tvingade honom dock att sluta jobba.
– Det som irriterar mig mest är att jag inte själv fick bestämma när jag skulle sluta. Men jag är glad att jag lever, att jag kan se mina barn och barnbarn. Jag räddades av en reporter, när vi var på ett mord i Sollentuna, som fick iväg mig till sjukhus, medvetslös.
Han känner också tacksamhet över att ha haft ett roligare jobb än många andra, som han säger.
– Det har varit fantastiskt att jag haft möjlighet att leva på det som från början var en hobby.