Eva Henriksson i Södra Vi gör allvar av det hon ville redan som 16-åring. Nu läser hon till präst och målet är att bli prästvigd innan hon fyller 60. "Det är lätt att tänka att det är kört bara för att man passerat 50, men det är det inte."
Att bli präst är inte gjort i en handvändning. Det krävs magisterexamen i teologi, och en lång process innan man antas som prästkandidat i ett stift. Den totala utbildningstiden är fem och ett halvt år.
Nyligen fick Eva Henriksson biskopens "ja", hon är antagen som prästkandidat för Strängnäs stift och har därmed det besked hon behöver för att veta att det är någon mening med att fortsätta kämpa med teologistudierna. Det inre kall hon haft sedan hon var 16 är på väg att bli verklighet.
– Jag vet att jag sa ”någon gång ska jag bli präst”, när jag fick frågan vad jag skulle göra efter gymnasiet. Och jag har ofta fått höra från andra att jag borde bli just det, och det har ju varit både glädjande och en slags bekräftelse. Men vägen har väl varit lite sicksackig och lång. Och visst, när jag började närma mig 50 tänkte jag väl som alla andra, ”där gick det tåget”. Men det hade det inte.
"En präst är bara människa och man blir inte vaccinerad mot oro och elände", säger Eva Henriksson.
Eva Henriksson har mer än 30 års arbete inom Svenska kyrkan i bagaget. Hon har jobbat som församlingsassistent i Vimmerby och Södra Vi, senare blev hon församlingspedagog och hon har arbetat några år på begravningsbyrå.
– En otroligt nyttig erfarenhet, jag har några kurser i sorgebearbetning också.
Sedan maj 2021 jobbpendlar hon till Eskilstuna, där hon fick en nyinrättad tjänst som församlingspedagog med vuxenansvar i Tunafors, en av fyra nya församlingar efter en pastoratsindelning.
– Ett jättebra jobb, det var som att komma hem. Men självklart var det inte helt enkelt att ta en tjänst 24 mil bort. Min man Jan har varit positiv och stöttande, annars hade jag inte gjort det valet.
Den konkreta puffen att göra något av sin livslånga längtan fick hon på jobbet, av en nybakad präst.
– Hon hade prästvigts vid 58 års ålder och hade också gjort en lång resa. Hon inspirerade mig något så oerhört mycket. Ett levande och konkret bevis på att man kan bli lärare, kurator, rörmokare eller präst efter 50 om det är det man vill. Det är verkligen inte kört. Och kan jag inspirera andra gör jag det gladeligen.
Att ta sig fram till en magisterexamen i teologi är inte helt enkelt.
– Det tar lite längre tid att få in nytestamentliga grekiska glosor nu än det hade gjort om jag varit 30. Men det ska gå. Jag har också en annan erfarenhet, och har både det nya och gamla i mig. Livserfarenheten kommer också att vara bra att luta sig mot när jag börjar jobba som präst, man möter ju människor i livets stora och avgörande skeenden, på gott och ont.
Kyrkans Tidnings sammanställning av präst- och diakonvigningar under åren 2022 och 2023 visar att det vigdes totalt 145 präster, av dem var 98 kvinnor (67,6 procent).
Tidigast kan hon prästvigas juni 2028. Månaden innan hon fyller 59.
– Även om det blir 2029 är det en månad kvar till jag fyller 60. Det är målet, att hinna innan 60.
I en ålder när många börjar planera att sluta jobba?
– Så är det ju. Och hade jag haft ett fysiskt slitsamt jobb kanske det inte hade varit aktuellt att börja tänka på en andra karriär. Men att bli präst är mer än ett jobb, ser man så på det är man fel ute. Dröm kanske inte är rätt ord, det är mer en kallelse.
En tydlig trend i dag är också att just jobbet som präst blir en andra karriär för många människor. Inte så konstigt, tycker Eva Henriksson.
– Nu får man vara anställd till 69. Jag kan tänka mig att när jag kommer dit får man gå ännu längre. Det är klart att även präster och kyrkomusiker går i pension, men du kan ju fortsätta jobba. Svenska kyrkan idag skulle inte fungera utan sina pensionärer, som rycker in och hjälper till med förrättningar, både prästerligt och musikaliskt.
Har du fått höra att du är för gammal?
– Ja, men de är inte många. De människor jag haft omkring mig under antagningsprocessen har tvärtom sagt ”bara kör”. Men en och annan har väl ifrågasatt varför jag ska läsa nu, tyckt att det väl är onödigt att dra på sig studielån. Om man ser över tid och längd skulle det här kunna vara en kostsam historia, men jag har förmånen att slippa studielån, eftersom jag jobbar under tiden. Jag har gått ner till 75 procent och pluggar 100 procent. Det är faktiskt så att det sista jag har från mina gamla studier betalar jag av nu vid årsskiftet, sedan är jag studieskuldfri. Väldigt skön känsla och jag vet att det är få förunnat att ha det så.
Men ekonomin gör det lättare att våga ta steget?
– Det är klart. Men allt förverkligande efter 50 behöver å andra sidan inte vara fem och ett halvt års universitetsstudier.
Eva Henriksson innan gudstjänst i Gillberga kyrka utanför Eskilstuna.
Hon har venia, tillstånd att predika, och har predikat av och till sedan 2007, har under sin praktik fått inleda gudstjänster i Strängnäs domkyrka, älskar att prata inför folk och är redo. På många plan.
– Men en del kan man inte förbereda sig på. Då är det viktigt att komma ihåg att en präst också är människa. Och vi är inte vaccinerade mot oro, vi känner samma oro som andra inför krig och terror och sjukdomar och elände.
För många är det självklart att söka sig till kyrkan när något krisartat händer. Men kyrkan är inte lika viktig i vardagen. Hur tänker du kring det?
– Jag tycker det är jättetråkigt att kyrkan hos gemene man inte finns med i vardagstankarna. Det måste Svenska kyrkan ta åt sig av också. Vi har kanske inte förmedlat att vi finns här jämt, alltid. Det är superviktigt att vi har alla generationer med oss. Självklart är kyrkan viktig för barnen, men kyrkan är lika viktig för tonåringen, den vuxne, föräldrar, de äldre.
– För 20 år sedan var det rätt vanligt att man kom tillbaka till kyrkan som pensionär. Då gick man med i syföreningen eller församlingskåren, kanske kom man på att körsång var kul. Det allmänna i samhället är ju att idealiteten är på väg bort. En sån bit-dig-själv-i-rumpan-grej som kyrkan gör, som jag ser det, är att man anställde bort frivilligheten, på ont och gott. Kyrkan ropar högt efter ideella krafter, det behövs människor till allt möjligt, men det är inte lika naturligt längre.
Eva Henriksson på helgbesök hemma i Södra Vi. Sedan maj 2021 jobbar hon i Tunafors församling i Eskilstuna. "Det är långt till jobbet, men det har fungerat över förväntan."
Vad händer om de flesta inte bryr sig om kyrkan. Vad spelar det för roll?
– Där bryr sig människor inte om människor. Och ett samhälle där människor inte bryr sig om människor där är människans värde ingenting.
Vad är din inre drivkraft?
– Det som går som en röd tråd genom det jag vill åstadkomma det är ändå att vara en medmänniska. Att finnas till i glädje och sorg och peka på hoppet. Det är min största drivkraft. Och att få göra det med humor, glädje och ändå på stort allvar.
Det låter som du ser ett långt yrkesliv framför dig?
– Absolut, bara huvudet är med, så kan man ju fortsätta många år efter 69. Drömmen vore att dö i predikstolen. Inte för de som sitter i kyrkan, kanske. Men för mig.
Som praktikant i Strängnäs Domkyrka. "Det är lite speciellt och pampigt att inleda en gudstjänst i domkyrkan som praktikant."