Kära nationaldagsfirare!
Ni behöver inte vara oroliga, jag vet att jag inte är i Örebro, och att vi firar midsommar idag. Men hur gärna vi än vill att nationaldagen den 6 juni skulle vara liksom den norska "syttonde maj" så är midsommaraftonen den svenskaste av alla dagar, där vi samlas oberoende av var vi kommer ifrån, män, kvinnor eller vilken politisk inriktning vi än har: vi är alla svenskar idag.
Men om vi tror att midsommarfirandet är sprunget från urgamla, obrutna traditioner så är det fel. Precis som alla traditioner måste dessa utvecklas med tiden. Från början hade vi ingen midsommarstång, så att tro att vi på vikingatiden samlades runt en, som med ett finare ord kallas fallossymbol, det vill säga en stående penis, har fel.
Stången är importerad från Tyskland, där man firade sommarens intågande den 1 maj – därför kallas den ju ibland majstång. I Sverige kunde vi ju inte klä stången med blommor och blad vid den tiden – det är svårt att hitta grönskande blommor då, utan vi fick skjuta på firandet till midsommar då vi kan få ihop sju sorters blommor att lägga under kudden och drömma om vår tillkommande.
Idag slipper vi äta filbunke och vitgröt som midsommarmat. För den, som jag, som inte visste vad vitgröt är kan jag berätta att det är en finare gröt som kokades av korngryn och med mjölk istället för vatten. Idag äter vi som bekant sill, färskpotatis, jordgubbar, vi tar en pilsner och i många fall en nubbe, eller möjligen några för många. Den här menyn har växt fram under 1900-talet.
Förresten tycker jag att svenskar är väldigt fantasilösa. Det är svårt att veta om vi firar jul, påsk eller midsommar, alltid samma sillburkar som dyker upp och slängs några dagar senare.
Gemensamt för allt midsommarfirande under seklerna är att den varit förknippad med kärlek, erotik och dans tills solen gått upp och som lätt kunde föra främst ungdomarna i fördärvet enligt kyrkans män.
På tal om dans så ska det ju dansas långdans på midsommaraftonen. Intressant nog har vi importerat den dansformen från Balkan.
För att avsluta den här exposén över urgamla traditioner, så måste väl "Små grodorna", som jag själv nogsamt undvikit i alla år, vara kärnsvenskt? Nä, det är från början en fransk marschmelodi från Napoleonkringen i början på 1800-talet.
Så här låter den i originaltappning: (Här spelar Vimmerby Musikkår).
Texten lyder bland annat: "Au pas cameraden", alltså i takt kamrater i takt, vilket blivit ko-ack-ack-ka.
Men hur hamnade denna låt i Sverige? Engelsmännen – fransmännens fiende under Napoleontiden – snodde den och gjorde den till en nidvisa med grodanknytning eftersom de föraktfullt kallar fransmännen för "grodor". Av denna anledning kommer alltså dessa öron- och stjärtlösa djur inhoppandes till midsommardansen. Men de tog ganska lång tid på sig att hoppa hit – cirka 120 år – förmodligen via scoutrörelsen och först 1923, samma år som för övrigt Sandströms startade, trycktes den på svenska.
Vi och våra traditioner är alltid stadda i förändring med influenser från andra länder och i takt med tiden. Det är därför traditionerna fortlever, me i en ständigt förändrad form.
Slutenhet skapar stagnation, öppenhet ger stimulation.
Jag kommer snart att sluta som vd på Sandströms. Jag har haft en spännande och lång – över 40 år – tid med företaget och alla kollegor som gjort att Sandströms kunde fylla 100 förra året. Att vi överlevt tror jag beror på just detta: att vara lyhörd för förändringar, samtidigt att vara sina värderingar trogna.
Under många år har jag haft glädjen att vara ordförande för Bevara Vimmerby. Föreningens uppgift är inte att bevara allt som det alltid varit, utan att bevara det som är bra, vackert och som berikar kommunens medborgare och inte att förglömma, våra besökare. Men också att se till att de förändringar som sker ska vara förbättringar. Kommunen har en tendens att allt som är billigt är bättre. Att under många år inte bara riva det som måste rivas, utan att uppmuntra rivningar. Billigare att bygga nytt än renovera. Billigare att bygga fult, tråkigt och utan estetisk hänsyn. Nog hade väl Vimmerby varit en rikare stad, med Centralbryggeriet bevarat och gamla polishuset behållits, som några få exempel.
Men mycket har räddats för att engagerade ortsbor tagit strid. Åkebobron från år 1900 skulle ha sprängts, hål var till och med redan drillade för dynamitgubbar- Det som idag är Museet Näktergalen står kvar. Stadshotellet är inte rivet som planerna var på 80-talet. Även Alphyddan, den gamla av nationalromantiken inspirerade byggnaden från 1905 vid Nossenbaden står kvar, trots kommunens obevekliga inställning att husets värde låg endast att användas som övningsobjekt för brandkåren.
Att vi står här i Brunnsparken idag beror på engagerade och uppoffrande personer i Södra Vi Hembygdsförening, som med mod, ansvar och fantasi tar sig an en uppgift som många skulle tycka var övermäktig. Föreningen har bevarat, men kanske framförallt utvecklat, parken på ett sätt som väcker beundran.
Ingen annan hade heller sett till att en för Södra Vi viktig inrättning som en mack kommit till och fortsatt finns kvar. Det är det här engagemanget som kännetecknar ett samhälles utveckling, vare sig det är en hembygdsförening, en idrottsförening eller annan ideell organisation. Det är människorna bakom som är viktiga. De som ser möjligheter där andra ser svårigheter.
Även om det känns förmätet vill jag parafrasera min ungdoms idols ord, president John F. Kennedy:
"Fråga inte vad kommunen kan göra för dig, fråga vad du kan göra för att vår ort ska bli en bättre och utvecklande bygd."
Tack för att jag fick äran att komma hit och tack Södra Vi hembygdsförening för ert gedigna och imponerande arbete alltsedan ni bildades 1945, för 79 år sedan.