I mer än 15 år har Marie Marklin lett sorgegrupper och den 19 mars räknar hon med att få ihop en ny grupp i Södra Vi för träffar under våren. Gruppen är öppen för alla som förlorat någon. Det finns ingen mall för sorgen. Ofta kommer bakslag, inte sällan när omgivningen kanske tystnar och man får höra att ”nu har du väl gått vidare”. Kanske är det då många behöver som mest stöd.

– Gruppen är en väg till självhjälp. Styrkan ligger i mötet människor emellan. Att prata är förlösande. Det ältande sörjande behöver, men som andra kanske inte orkar höra, kan bli "ett annat sätt att tänka", säger Marie Marklin.

I en liten församling finns inte underlag att sätta samman grupper utifrån vad som utlöst sorgen. För den som vill prata om kriser efter en smärtsam skilsmässa, att livet förlorat sin mening efter att man blivit av med jobbet, eller saknaden efter ett kärt husdjur finns alltid möjligheter till enskilda samtal.

– Det kan också vara så att det inte passar så bra att den som förlorat sitt barn under traumatiska omständigheter är med i samma grupp som den som vill prata om sin 89-åriga mamma och även då finns möjligheten att träffas enskilt. Å andra sidan har jag haft grupper där det gått alldeles utmärkt.

Alla vill inte prata. Alla tycker kanske inte att det hjälper att ventilera. Men även den som känner så kan ha nytta av sorgegruppens gemenskap, säger Marie Marklin.

– Det är inte helt ovanligt att man är av den lyssnande sorten och får hjälp av att höra andra berätta. Det går också för sig. Man ska inte känna att man behöver komma hit och prestera eller föreläsa.

Gruppen lotsas av prästen genom träffarna, som har olika teman. Många blir förvånade över att själva döden är tema först vid tredje träffen.

– Det är lätt att förlora sig själv i förlusten av en livskamrat man kanske haft vid sin sida i decennier. Då är det viktigt att ta avstamp i ”vem är jag” och på så vis lär vi också känna varandra. När vi sedan närmar oss döden brukar många ha ett stort behov av att prata, dela med sig av alla känslor av ilska, skuld och skam som är vanligt och helt normalt att känna.

– Jo, tänk alla gånger man hör människor säga ”om jag dör”, inte ”när jag dör”. För många är det lättare att prata om sex än om döden. Det är så abstrakt att vi ska lämna allt vi har, eller att relationer med de vi älskar kan klippas av på en sekund. Min erfarenhet är att läkeprocessen är som längst där döden kommit snabbt och oväntat.

Under vårens träffar kommer man att prata om hur man upplevt tiden precis efter dödsfallet, vardag och framtiden och sista träffen ses som ett gå-vidare-möte. Allt från det rent praktiska till det känslomässiga.

– I en grupp fick deltagarna skriva brev till den de saknade. När man sätter tankar på pränt blir det mer på riktigt. Var det landar beror på gruppen och jag hoppas ju att vi får ihop ett gäng, för jag tycker det här är så viktigt.