För exakt en vecka sedan inleddes fastan. Så klart att vi skulle berätta mer om det för våra läsare och tidningen ringde då upp kyrkoherden i Södra Vi-Djursdala församling Anita Waernqvist.

I andra änden svarade en kvinna i 45-årsåldern i full färd med att trycka i sig … lösgodis.

– Haha. Ja, jag frossade verkligen, men kom undan med det eftersom det visade sig att fastan inte började gälla förrän på kvällen, säger Anita Waernqvist.

– Jag har aldrig fastat själv, men när vi pratade om det så föddes tanken. Efter det tog jag reda på mer, kollade runt med bekanta angående fastan och fick lite olika svar.

Inom kristendomen innebär fastan att avstå från något för att vinna något annat – att få tid för eftertanke. I 40 dagar pågår den – från dagen efter fettisdagen och ända fram till påskdagen, förutom på söndagar då den bryts.

– Grundtanken är att man ska förbereda sig inför Jesu lidande. Sedan har det utvecklats. Men gemensamt för de olika sätten att fasta på är att man stannar upp och reflekterar. Fastan ska ses som en möjlighet, inte ett tvång, menar Anita Waernqvist.

Och det har hon anammat, för nu är hon igång.

– Jag ska testa en mild variant och har bestämt mig för att fasta måndagar och onsdagar fram till klockan 18.00. Vätska dagtid och på kvällen lättare mat.

Det finns många olika varianter på fastande. Det finns de som fastar från exempelvis sociala medier, rökning, alkohol eller tv-tittande.

– För min del gäller det mat, det är den riktiga fastan. Sedan måste man vara anpassningsbar. Om mitt arbete kräver energi för att kunna utföra arbetsuppgifterna kanske jag måste ändra och fasta halvdagar istället. Bättre att fasta lite än inte alls, säger Anita Waernqvist.

– Att få reda på hur svårt det är och att lära känna mig själv – hur jag upplevde det och hur jag mådde. Alternativet kan ju vara att jag blir tokig och bara tänker på mat hela tiden, det vet jag ju inte än.

Om Anita upplever sitt fastande positivt är tanken att gå upp till tre dagar i veckan. För några planer på att det ska gå åt andra hållet finns inte.

– I och med den här artikeln blir ju mitt fastande offentligt och jag är alldeles för envis för att misslyckas. Måttfullhet är inte min starka sida, jag gör alltid allt maximalt, säger Anita och skrattar.

– Jag känner att det här kommer bli bra för mig och nu ska jag försöka hålla ut ända till påsken.

En sak är dock redan klar – på påskdagen blir det stor fest hemma i Näfstad efter högmässan i kyrkan.

Fortsättning följer.