Tanken från början var ett nyckelfärdigt kataloghus men när Samantha Praznik blev varse om alla ändringar hon ville göra tog det en annan vändning.
– Jag tog ett blankt A4-papper och lade på ett hus jag gillade formen på och ritade av konturerna. Sedan började jag skissa upp insidan utan att veta om det ens var genomförbart i praktiken, säger hon.
Sedan togs en person in för att rita upp och sätta mått på huset.
– Det gick faktiskt att ha precis så som jag tänkt mig.
Därmed blev det ett lösvirkeshus istället – något som inte alltid är populärt hos banken.
– En bank tog inte ens emot oss, de gillar inte lösvirke. Men är du duktig och gör en noggrann kalkyl kan du få mer ut av det. Klart det var läskigt när de första fakturorna kom.
Från att plattan göts sommaren 2020 tog det bara ett år för huset att stå klart. Men det som började som ett projekt för två hade till dess förändrats och nu stod Samantha ensam kvar med huset.
– Vi började tillsammans jag och min dåvarande sambo men i april valde vi gemensamt att gå skilda vägar. Jag hade ingen aning om jag skulle fixa den ekonomiska biten själv men det har faktiskt gått bra och det är inte så mycket dyrare än en bättre lägenhet i stan. Allt handlar om prioriteringar och jag valde att binda räntan länge för att känna mig lugn.
En viktig del av huset är förvaringsmöjligheterna vilket Samantha därför ritat in extra mycket av. Allt från skafferi i köket till ett eget kapprum i hallen. Även tvätt och jobbkläder kan gömmas undan i en flera meter lång garderob i tvättstugan.
– Förvaring är prio ett för mig. Jag vill ha rent och snyggt men inte behöva flytta på saker utan bara stänga till.
Nedervåningen består av en stor öppen planlösning som endast delas av med en pampig trapp som ser ut att sväva i luften tack vare en balk i botten och glasskivor som räcke.
– Alla delar är från olika företag. Glaset är dyrt men annars är det inte dyrare än en vanlig trapp, bara mer jobb att få ihop. Du har ett hål upp ett och ett golv nere, jag vet inte hur många gånger det mättes för balken, skrattar Samantha.
Men det är inte bara andra som varit ute och mätt. Samantha själv har levt med en tumstock i bakfickan de senaste åren.
– Jag känner mig naken utan den. Jag har nog mätt varenda trapp, fönster och dörr hos alla jag kommer hem till. Innan vi drog igång satte jag upp koner och tejpade på golvet för att få en uppfattning om alltifrån storlek på rum till hur många spröjs det skulle vara i fönstren. När plattan göts såg den jätteliten ut. Jag tror det är en vanlig känsla när man först ser bara den men nu känns den helt lagom för mig och framtiden.
Nedervåningen är målad av en målare men själv har Samantha målat över 1200 meter list, tre gånger om, och till sommaren är planen att måla huset två gånger, något hon också planerat att göra själv.
– Jag har spacklat och målat övervåningen och förra sommaren orkade jag inte så det fick bara vara. Det har varit så nyttigt för mig att lära mig om allt det här. Jag har svårt att acceptera att saker inte bli klart direkt och så är det verkligen med hus. Samtidigt har det varit roligt att göra saker själv. Nu ska jag göra en tv-bänk med akustikpanel på sidorna. Man klarar så mycket mer än man tror.