Bild från mordplatsen i Malexander 1999.
Sara Borén Jedebäck var elva år när hon förlorade sin pappa Olle Borén. Han och poliskollegan Robert Karlström blev skjutna – avrättade på nära håll – när de tagit upp jakten på de män som fredagen den 28 maj 1999 just rånat Östgöta Enskilda Bank i Kisa. Malexandermorden blev slutet på en rånarturné i Östergötland med omnejd. Rånarna var nazister. Staten var deras fiende, och därmed även poliserna. Poliserna representerade staten och den svenska demokratin.
Alla tre männen fälldes för morden och dömdes till livstids fängelse.
Sara Borén Jedebäck har just kommit hem från jobbet som lagerarbetare på Astrid Lindgrens Värld och sitter med en kopp kaffe i vardagsrumssoffan.
Hon söker lite efter orden.
– Med boken vill jag också väcka frågan vad priset kan bli för alla dem som jobbar inom samhällsviktiga funktioner. Vad det kan kosta på när det inte går bra, som när någon skadas eller dör. Jag tänker till exempel på ambulansförare, väktare, poliser och socialarbetare. Nu pratas det mycket om att rusta upp Sverige med fler poliser och mer militär. Har vi ett samhälle som kan ta hand om och skydda dem som blir utsatta för våld i sitt arbete, liksom deras anhöriga? Jag tror inte det.
Malexandermorden kom att bli en del av svensk kriminalhistoria. Men också en del av svensk kultur- och samhällsdebatt. Skotten i Malexander hade föregåtts av ett teaterprojekt som dramatikern Lars Norén genomfört i samarbete med Kriminalvården. Tre långtidsdömda fångar, varav två som öppet bekände sig till nazismen, turnerade med pjäsen "Sju tre" på öppna scener runt om i Sverige. Lars Noréns syfte var att lyfta frågor om bland annat kriminalvårdens humanitära uppgift och hur en människa formas till att bli nazist. Hans kritiker menade att pjäsen istället blev en propagandascen för nazismen, där nazisterna oemotsagda fick stå i strålkastarljuset med kulturelitens ängsliga applåder riktade mot sig.
Samhällsdebattens vågor gick höga. Hur kunde Kriminalvården tillåta ett sådant projekt överhuvudtaget? Allvarliga brister inom fängelsesäkerheten avslöjades, däribland att frikostiga permissioner utan någon som helst kontroll gavs till de tre skådespelande, tungt kriminella männen. Kriminalvårdens brister ledde till att de två nazisterna i pjäsen kunde genomföra flera bankrån på sina obevakade permissioner, däribland det i Kisa.
Mitt i denna orkan av samhällsdebatt, som pågick under flera år, står flickan Sara. Hennes familj – mamma, storasyster Cecilia och hon själv – är då en skör konstellation.
– Vi hade inget språk i vår familj kring det som hänt oss, vi kunde inte möta varandra. Jag var osäker på om jag sörjde rätt. De andra grät mycket, jag kunde inte. Det ledde till skuld hos mig, som att jag inte älskade pappa tillräckligt eftersom jag inte kunde gråta. Som vuxen har jag förstått att det är väldigt olika hur man bearbetar sorg men det visste jag ju inte då.
Barnet Sara väljer istället en annan strategi; att låtsas vara den starka och stabila i familjen, precis som pappa Olle varit.
– Jag ville inte vara någon belastning för min mamma och syster, så jag blev tyst och gjorde mig ganska onåbar. Även om jag hade behövt få vara det barn jag var, få vara jätteledsen och bli tröstad.
Sara Borén Jedebäck tio år gammal tillsammans med sin pappa polismannen Olle Borén som något år senare blev mördad i Malexander.
Den professionella vuxenvärlden bidrog med hjälpinsatser men misslyckades. I sin bok riktar hon skarp kritik mot flera instanser, som BUP, privata psykologer och skolhälsovård. De var inte tillräckligt professionella eller engagerade för att kunna hjälpa barnet Sara, och så småningom inte heller unga vuxna Sara.
– De hjälpte mig aldrig att kunna formulera mina känslor och tankar. Jag mådde aldrig bättre av dom samtalen, tvärtom kände jag ännu mer skuld för att jag var till besvär och mådde dåligt utan att någon kunde hjälpa mig.
Men det fanns undantag. Och de undantagen blev så småningom en väg för den unga Sara att komma ur sitt känslomässiga fängelse av skuld, instängd sorg och självskadebeteende. Att skära sig i armarna blev ett sätt att i stunden få utlopp för känslorna.
Skolkuratorn Anna på gymnasiet i Jönköping var ett av dessa undantag. Hon ställde de rätta frågorna till Sara, och lyssnade genuint på svaren. Sara blev bekräftad. Inte bara som en högpresterande skolelev, även hennes tankar och känslor togs på allvar.
Farmor fanns också, så länge hon levde. Som en trygg och varm famn.
En tredje person som verkligen såg Sara och lyssnade på henne var journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink. Året hade hunnit bli 2008, Sara var nu 20 år och Malexandermorden debatterades fortfarande ur olika aspekter. Elisabeth Åsbrink arbetade med sin bok "Smärtpunkten. Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander". Sara var en av alla de personer hon intervjuade inför boken.
– Hon öppnade en dörr inom mig. Återigen fanns där en person som bekräftade att jag var värd att bli lyssnad på.
Sara Borén Jedebäck har skrivit den nya boken "Det hände en sak i Sverige igår".
Idag mår Sara Borén Jedebäck bra. Hon bor med sin fru Sofia i ett vackert gammalt hus i Södra Vi i norra Småland. Har pendlingsavstånd till jobbet på Astrid Lindgrens Värld och lever i en vardag kantad av musik, skrivande och mycket friluftsliv. Kärleken har hjälpt henne, liksom en proffsig psykoterapeut som hon fann i vuxen ålder. Såriga relationer mellan de sörjande har läkts, berättar hon.
Sara tittar upp över sin kaffekopp, tänker efter lite.
– Jag hoppas att min bok också ska kunna hjälpa andra som befinner sig i kris av olika slag. Att den förmedlar ett hopp om att livet kan bli bra igen, allt det fina som kan komma.
Malexandermorden har inte påverkat de grundvärderingar som hon fick med sig från sin far.
– Jag är lika starkt präglad idag av att vägen framåt är att ha ett samhälle där vi hjälper varandra, där alla har möjligheter till grundtrygghet, välfärd och bra utbildning.
Hon har aldrig haft tankar på hämnd eller känt hat, säger hon.
– Det var väldigt viktigt att de skyldiga dömdes. Men hämnd, nej. Jag har tänkt mycket på vad nazismen och andra våldsideologier och övertygelser kan få människor att göra. Att när man börjar gruppera sig och delar in människor i vi och dom så kan det bli väldigt farligt. Ett sådant tillstånd hoppas jag att vi aldrig hamnar i.