"Mina barn vet vad jag har gjort, vi pratar jättemycket om det och de vågar prata med mig också. Jag förväntar mig inte att mina barn inte kommer göra misstag men fördelen är att jag vet vad som krävs och jag kommer aldrig att backa eller ge upp på dem", säger Sandra Lundgren.
–Jag är äldst av mina syskon och var en duktig flicka som tog hand om mina småsyskon. Jag var snäll, lite svårt att sitta still kanske, men det gick bra i skolan och med kompisar, säger Sandra Lundgren om sig själv som barn.
Vi kan nog alla vara överens om att ingen vaknar upp en dag som kriminell. Det är en process av flera händelser, val och handlingar. För Sandra var det något så oskyldigt som att vara snäll mot en gammal man som blev startskottet.
– Det började när vi flyttade till Vimmerby och hade bott där i några år. Då var det en äldre man som började att sexuellt ofreda mig. Jag var kanske nio år när det började och det höll på till att jag var tolv.
En tidning blev början till de övergrepp han senare skulle utsätta henne och andra tjejer för.
– Det började enkelt med att han stod där när jag gick till skolan och frågade om jag kunde ta in tidningen och det gjorde jag och då fick jag en tjugolapp. Sedan fortsatte det och då kunde han ge en tjugolapp men så hade han inga byxor på sig och det fortsatte successivt till rena övergrepp som han gav pengar för att jag skulle låta bli att berätta.
Hur har den upplevelsen präglat dig?
– Väldigt mycket har jag förstått i efter hand. När det kom fram fick jag och mina vänner, som också blev utnyttjade, mycket skuld på oss – att det var vårat fel för att vi hade tillåtit det. Jag vet att de sa hur tänker ni att hans barn ska reagera på det här. Det var mycket skam på oss och jag förstod att han hade gjort fel men jag vände det till ilska mot vuxenvärlden för att de inte lyssnade på mig. Det var då jag började agera ut.
Sandra bytte umgänge till äldre killar, de höll på med droger. De skolkade och gjorde snatterirundor. När mannen senare dömdes för det han gjort mot Sandra, två av hennes vänner samt en då elvaårig flicka ansågs han vara för gammal för fängelse och Sandra fick istället bara skadestånd på 5 000 kronor för det hon utsatts för.
– Det kändes som ett hån och mitt första brott börjar då med att jag går hem till honom och slår en flaska i huvudet på honom. Då är jag bara fjorton år men jag var så himla arg. När det händer kommer det två civilpoliser och hämtar mig och kör mig till ett hem och sedan får jag vara där eftersom jag inte var straffmyndig.
Det går bra för Sandra på hennes LVU-placering men när hon ska lämna informerar de henne om den överhängande risken att hon hamnar i en destruktiv relation. Och det är precis vad som händer.
– Jag träffade en man som jag var tillsammans med i åtta år och fick mina två barn med och det var väldigt destruktivt. Det slutade med att han åkte in i fängelse och döms för brott mot mig och barnen. Efter det hamnade jag i ytterligare en destruktiv relation och det var väl verkligen det som fick det att rinna över.
Sandra hamnar i ett spel- och drogmissbruk och när hon senare hamnar i fängelse har hon utpressat en man, begått grov stöld och gjort flera bedrägerier. Totalt döms hon till tolv månaders fängelse som blir till sex månader i fängelse och två månader med fotboja.
– Det var fruktansvärt men jättelärorikt i fängelset. Jag träffade så många andra kvinnor där som också var mammor och hade gjort fel och fick se människorna bakom brotten. Fängelset för mig var en väckarklocka för att mitt liv var ohanterligt. Det var vändpunkten.
Men trots sina kriminella handlingar, spelmissbruket och drogerna blir Sandra aldrig fråntagen sina barn.
– Det är jättekonstigt. Vi hade mycket med socialtjänsten att göra men man blir väldigt duktig på att hålla uppe en fasad. Jag hade tur att jag inte blev fråntagen barnen.
"Jag är inte klar med mig själv. Jag går fortfarande i KBT och traumabehandling. Det kommer jag kanske få göra i flera år, just för att jag ska kunna ha sunda förhållanden. Jag har kommit långt men jag är inte klar", säger Sandra Lundgren.
Det som barnen tvingades gå igenom under Sandras tid i fängelset blev vändpunkten som Sandra behövde.
– Det var det som var så hemskt: att de fick vara här ute och svara för mig. Vimmerby är en liten stad och alla visste. Det var jätteskämmigt för dem. När de hälsade på mig i fängelset kändes det så jävla ovärdigt och att behöva säga hej då och se dem ledsna, det var fruktansvärt och något jag inte ville utsätta dem för mera.
I fängelset började hon därför ta emot hjälp med en plan för livet efter.
– När man kommer ut är det en helt annan sak. Jag kommer tillbaka till den här staden, jag har inga vänner för de vännerna jag har håller på med droger och kriminalitet. De andra, mer normala människorna, vill inte ha med mig att göra så det var väldigt ensamt och väldigt hårt ett tag.
"Jag vill göra något bra utav det. Just att som kvinna och som mamma göra misstag och ändå få komma tillbaka. Män har lättare för att komma tillbaka i samhället och jag vill ändå ge lite hopp till kvinnorna och särskilt unga tjejer. Det är lätt att hamna fel men det går att komma tillbaka", säger Sandra Lundgren.
Ett återfall hade varit enkelt, men Sandra hade bestämt sig och sökte därför hjälp hos KRIS, Kriminellas Revansch I Samhället.
– I fängelset var det en kvinna från KRIS och pratade. Just då var jag inte jätteintresserad men det kom en punkt när jag var här ute då jag kände att jag behövde ta kontakt. Ensamheten höll på att äta upp mig och då kände jag att jag lika gärna kunde gå tillbaka till det gamla livet där jag var någonting, för nu kände jag mig bara dålig och skamfylld. KRIS motiverade mig till att studera och gav mig en gemenskap. Jag kände mig inte som ett UFO längre utan som att jag också har en chans att göra något bra.
Sandra är idag utbildad livsstilskoordinator med inriktning på kriminalitet och jobbet ger henne dagligen kraft att fortsätta välja den nya vägen.
– Det är gemenskapen helt klart. Att känna att jag var bra på något hjälpte mig hitta tillbaka till den Sandra jag egentligen är och som jag hade tappat bort. Idag har jag mål med mitt liv och vill saker. Jag mår bra och kan vara närvarande med mina barn. Den Sandra som gjorde alla de där sakerna är någon annan och jag hittade tillbaka till mig själv igen, den riktiga Sandra. Idag gör jag en karriär av mina misstag.
Finns det fortfarande en risk att falla tillbaka i din gamla livsstil?
– Det kommer det att göra i hela mitt liv. Jag tror man är naiv om man säger att det inte gör det. Jag måste vara försiktig varje dag. Jag måste vara försiktig med vilka jag umgås med. Är jag på en fest där andra använder droger måste jag gå, jag kan inte ha det i mitt liv.
Sandra berättar att efter hon slog flaskan i huvudet på den man som utnyttjat henne var relationen till familjen trasig.
"Vi hade knappt någon kontakt eftersom jag var LVU-placerad och det var en väldigt infekterad relation. Jag var väldigt arg på mamma och pappa och tyckte att de hade svikit mig", säger Sandra Lundgren.
Idag lever Sandra som ensamstående förälder med ensam vårdnad om sina två barn.
– Det har betytt allt att få egen vårdnad om barnen och att kunna sätta en gräns för deras skull. Att få ge dem det har känts otroligt bra. Och att säga ifrån till en man som jag har varit rädd för i mer än åtta år krävde väldigt mycket och att jag vågade göra det var också en revansch för mig.