Lisa Karlsson, pensionerad lärare i Storebro är fortfarande "fröken Lisa" för många. Nu har hon gett ut en egen bok med sina reflektioner från åren i skolan.
När slutar en lärare att vara lärare?
För Lisa Karlsson, nyss fyllda 82, finns inget enkelt svar på den frågan. Hon har varit pensionär sedan 2002 och tycker det är skönt. Men hon följer skoldebatten med stort intresse och för något år sedan skrev hon en insändare i Vimmerby Tidning, ”Hur kunde det bli så här i skolan?”
– Det är kanske lite som ett kall, som för prästerna förr. Lärare blev man med själ och hjärta och när jag fått min första lärartjänst var jag oerhört lycklig och tänkte att det här jobbet släpper jag aldrig.
Omsättningen i kåren är en annan nu än då. För två år sedan tog Sveriges Lärare med hjälp av data från SCB reda på hur många utbildade lärare som gjorde något annat. Siffran landade på 35 000 personer. Samma år visade en SCB-undersökning att allt färre lärare som lämnat yrket kunde tänka sig att återvända till skolan. Dålig arbetsmiljö var främsta skälet och en högre andel angav att arbetsbelastning, stress och förväntningar från vårdnadshavare, administrativa uppgifter, för stora elevgrupper och små möjligheter att styra över arbetssituationen bidragit till att de lämnat lärarjobbet.
Delar av det här känner Lisa Karlsson igen. I 40-årsåldern började hon skriva av sig, på vers och prosa, när hon upplevde orättvisor i samhället och för att bearbeta konsekvenserna en skola i ständig förändring gav.
– Under mina 39 år som lärare upplevde jag nya läroplaner stup i kvarten, ständiga omorganisationer. Allt det där skrev jag om och idag, när jag upplever att det tyvärr inte blev bättre utan tvärtom, ville jag samla det i en bok.
Boken, ”En skola i utveckling eller avveckling?”, kom för några veckor sedan och hon har redan fått reaktioner.
– Det är igenkänning, och det var väl en del av syftet. Om andra säger att de känner igen det jag beskriver så är det ju en bekräftelse för mig att jag var rätt ute. Och det jag och mina kollegor upplevde var ju bara början. Boken är en sammanfattning av tankar från slutet av 1980-talet till pensioneringen 2002.
Lisa Karlsson nämner inte någon av sina tidigare arbetsplatser.
– Det är generella tankar och jag tror nog att problemen är större i storstadsregionerna, att vi hade det lugnare på landsorten, och att det nog fortfarande är så. Men självklart vet ju alla vilka skolor jag jobbat på, och på en liten ort blir man ”läraren”.
Under sin skoltid har hon jobbat som småskollärare, som det hette då, och efter 1987 som speciallärare. För många är hon fortfarande ”fröken Lisa”.
– De man kommer ihåg bäst är de lysande stjärnorna och eleverna det är lite mera jobb med. Men nog är det ”busarna” som hejar och vinkar mest glatt när man träffas idag. Jag har alltid känt att jobbet som lärare är viktigt. Att man är med och formar en framtid för barnen som är deras bästa utifrån de förutsättningar de har. Och jag kan känna att när jag slutade var det ändå drägligt, jag fick stöd, trots förändringarna var det ändå genomförbart. Och man behövde inte uppleva att bli ifrågasatt för att ett barn inte fått ”tillräckligt bra betyg”. Föräldrarna litade på att vi kunde vårt jobb.
Hon har älskat jobbet, men såg en skola i ständig förändring under sina 39 år som lärare. "Tyvärr har jag inte upplevt att det blivit bättre de senaste 20 åren, tvärtom."
Hon tycker att beslutet att kommunalisera skolan resulterade i en försämring. Det fanns massiv kritik från lärarhåll, men också en tro att det kunde bli bra, även från fackligt håll.
– Vi fick höra att det skulle bli rejäla lönelyft när kommunerna fick ansvaret för skolorna. Men efter kommunaliseringen har ingenting blivit bättre. Tidigare fanns det en annan tydlighet, med en huvudman, nu är det väldigt olika förutsättningar vad gäller resurser.
På den statliga tiden hade skolorna delningstal.
– Gick man över ett visst elevantal blev det mindre klasser. Idag vet jag inte riktigt var taket går. Det finns inte resurser till elever med särskilda behov. Studieresultaten har inte blivit bättre.
Vad ser du för risker med den här utvecklingen?
– Skolan är ju det barnen ska bygga sitt liv på. Blir det inte rätt från start finns risken att de halkar efter och har svårt att ta ifatt och det i sin tur kan leda till att de hamnar på fel plats och i fel sammanhang.
Hon fortsätter bry sig om den skola hon inte längre behöver gå till.
– Att skolan är viktig får vi ju höra hela tiden, men i slutändan är den aldrig tillräckligt viktig för att satsas på ordentligt.
Skulle du välja att bli lärare idag?
– Jag har trivts med mitt jobb, men med den erfarenhet jag har och den utveckling jag sett…nja, det vete katten.