”Ruuut!”
Louise Glindell, 36, ropar på en av "mormorskossorna", som lite avvaktande kommer lunkande för att bli kliad på halsen. Hon är sex år och fyller numera sin roll på gården som diko och mentor.
– Rut sätter ribban, hon visar kvigorna hur man ska bete sig, säger Louise.
Med få djur och nära koppling till varje individ var det ett stort steg när tredje generationen på Sjundekvills gård valde att sälja av. Först hälften av alla mjölkkor och dräktiga kvigor, 2021, någonstans mellan 50-60 djur. Året därpå gick i princip alla rekryteringsdjur ner till fem månader, ytterligare 30 djur.
– Det var jobbigt. Men nödvändigt och vi hade turen att hitta folk som ville köpa livdjur, så vi slapp skicka dem på slakt. Vi hade några tuffa år bakom oss, torkan 2018 blev kännbar eftersom vi har mycket mossmarker och det tog lång tid för återhämtning. När vi behövde köpa in grovfoder insåg vi att vi behövde göra något, det var inte långsiktigt hållbart. Vi vill vara självförsörjande på foder.
Färre djur – istället för fler – är raka motsatsen till hur det ser ut i branschen.
Enligt siffror från Jordbruksverket (2023) har den genomsnittliga besättningsstorleken ökat fem gånger de senaste dryga 30 åren. Från 22 kor till 110 kor. Antalet företag har däremot minskat från 25 921 företag till 2 675 företag. Nio av tio mjölkföretag har alltså lagts ner.
– Vi gör tvärtemot det man hör hela tiden. Alla blir större och större. Men vi vill inte ha grupper på 150 djur. De mår påtagligt bättre nu, när de har mera plats och inte behöver köa till roboten.
Redan 2017 vågade paret satsa på förädling av gårdens mjölk och öppnade gårdsmejeri. En del av mjölken stannar på gården för att bli konsumtionsmjölk, yoghurt, ost och ostkaka - merparten levereras till Arla.
Beslutet att öppna gårdsbutik 1 november 2021 blev ytterligare ett steg i satsningen från jord till bord.
– Vi behöver fler ben att stå på och det har gått mycket bättre än vi kunde tro från början. Både jag och min sambo trivs med att göra många olika saker. Och det föll sig ganska naturligt, gårdsbutiken har blivit ett komplement till rekoringarna jag är med i, numera i Västervik och Gamleby. Eftersom det är utlämning på begränsade tider så hade vi ofta folk som hörde av sig och ville komma hem hit och handla, det kunde bli fyra-fem dagar i veckan.
I butiken är det självbetjäning. Något som funkat bra, tycker Louise.
– Vi har alla typer av kunder, en del som åker ganska långt. Det är kul. Jag tar in en del produkter från andra producenter, jag vill ha ett brett sortiment.
Hon ser också en trend där kunderna tycker att det blivit mera prisvärt att handla småskaligt.
– Småskaligt har alltid varit dyrt, men tidigare var glappet mellan småskaligt och livsmedelsbutik stort. Nu har det glappet minskat, när matpriserna ökat generellt. Jag har inga mellanhänder som ska ha betalt och lägger inte på mycket på de produkter jag tar in – det ser jag mera som en tjänst. Det är på mina produkter jag tjänar pengar.
Om korna blir färre på gården blir fåren fler.
– Ingen av oss var ”fårmänniskor”, men vår dotter ville ha lamm, så då skaffade vi några. Och det går inte att inte tycka om lamm. Det är väldigt trevliga, sociala och lättskötta djur. Sex lamm blev tolv, nu har vi 30 och till våren kanske 60.
Utöver gårdsbutiken och rekoringar säljer Louise produkter på marknader.
– Nu börjar högsäsongen för alla höst- och julmarknader, det är ganska mycket jobb med planering, men jättekul. Jag är social och här får jag utlopp för det. Vi är också ute på en del event och grillar hamburgare på eget kött.
Gårdens inriktning har gått i cykler. När Louises farmor och farfar lämnade över fanns knappt 30 kor i ladugården. Nästa generation byggde om, moderniserade och utökade.
– Det är lite som att gå tillbaka. Nu är det runt 30 mjölkkor igen, kanske kan det bli några fler, men aldrig mer än 50. Och farfar odlade potatis, som han åkte runt och sålde.
Vad blir nästa steg för er?
– Drömmar finns alltid, men nu ska vi landa i det här och fila på det vi har så det blir bättre.