Astrid-statyn - ett komplicerat lagarbete

Sommaren 2005 presenterade Marie-Louise Ekman, konstnär och rektor på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, sitt idé; en Astrid Lindgren i arbete vid sin skrivmaskin. Arbetsrummet från Dalagatan i Stockholm som kuliss kring den av Vimmerbyborna så efterlängtade porträttlika statyn av sin världsberömda författarinna.
Under resans gång tycker hon att grundkonceptet renodlats.
- Jag vill verkligen lyfta fram den arbetande människan, göra ett monument över yrkesmänniskan Astrid Lindgren.

Hanna Belings original
Vår tidning besökte Herman Bergman Konstgjuteri i Enskede, där Astridstatyn ska gjutas i brons. När Marie-Louise Ekman kommer dit med biträdande professorn och skulptören Heinrich Muellner och projektledare Martin Wickström är det hennes första besök på gjuteriet sedan originaldelarna levererades.
Koncentrationen är stor när hon tar en första titt på vaxreproduktionen, som gjorts efter en silikonform på Hanna Belings original - i vax...
Hanna Beling, som tog sin examen på konsthögskolan för några år sedan blev riksbekant när tog del i gestaltningen av Margaretha Krook-skulpturen utanför Dramaten, har alltså gjort originalhuvudet. Arbetslaget Marie-Louise Ekman, Hanna Beling och Heinrich Muellner utgör sålunda även denna gång kärntrupp i det kollektiv som ska skapa ett monument över en älskad svensk.
Men det återstår en hel del arbete innan Astrid Lindgren får sin plats vid skrivmaskinen i Vimmerby nästa vår. Vaxkopian retuscheras från gjutskarvar och sedan löds ingöts och luftkanaler fast i ett system som gör att bronset kan flyta in i skulpturens gjutform. Vaxformen täcks med keramisk sand eller keramisk massa innan den bränns i ugnen - då smälter vaxen och lämnar ett negativt hålrum i formen, som blivit keramisk och tål den varma bronsen, som ska hällas i hålrummet som bildas efter vaxmodellen.

Gjuteri med anor
På Herman Bergman Konstgjuteri använder man sig av flera gjutmetoder - kanske blir det vax till hela överkroppen, eftersom cire-perdue (från franskans förlorat vax) passar särskilt bra till detaljer som tygveck och knappar. Till benen kan det bli sandformning istället - en metod som används till de delar av skulpturen man börjat med - dörrar och fönster och stolarna. Vid sandformning görs gjutformen med härdad sand direkt på originalet och när de yttre formhalvorna är klara görs en inre form, "kärnan", som lämnar ett mellanrum mellan den yttre och inre formen och som efter gjutningen bildar bronsets tjocklek.
- Det du ser här är egentligen det som blir tomrummet, säger konstgjuteriets vd Leif Schölin, när vi hälsar på hos sandformare Bengt Sundefeldt, som efter 25 år hos Bergmans är en av få kvarvarande yrkesmän.
- Han är en av Europas bästa sandformare, säger Heinrich Muellner, och då skruvar Bengt Sundefeldt lite generat på sig vid den kvinnliga torson, som inte alls har ett dugg med Astrid Lindgren att göra.
Herman Bergman Konstgjuteri grundades för 111 år sedan av Herman Bergman, pappa till Astri Bergman Taube. Idag är det Skandinaviens äldsta och största konstgjuteri och genom åren har många av landets främsta skulptörer fått sina verk gjutna just här, bland andra Carl Milles.

Första skrivmaskinen
Nuvarande vd Leif Schölin började i företaget med vax- och formtagning 1995, vice vd Tomas Broman kom hit som ciselör 1987.
Marie-Louise Ekman, ser ett stort mervärde i att Astridskulpturen gjuts just här.
- Det känns väldigt bra att vi lyckades få ihop det - många verk gjuts utomlands idag, av ekonomiska skäl. Men jag tycker det är viktigt att stödja de svenska gjuterier som finns kvar och det är roligt prestigefyllt att få arbetet utfört hos de här proffsen.
Men även för hundraelvaåringar finns det alltid nya utmaningar.
- Vi har aldrig tidigare gjort en skrivmaskin i brons, här uppfinner vi varje dag, säger Tomas Broman, som tror att det kan komma att krävas formar - för varje tangentknapp.
Att konstgjuta är med andra ord en komplicerad och tidskrävande process.
- Men det är också magi, när man lyckats och häller i bronset händer det något fantastiskt. Fast det kan gå åt helvete också, säger Leif Schölin och tänker på elände som gasbildning i metallen.
Dörren, den första gjutna delen i just det här projektet, har gått bra. När fönster, golv, väggar, bord och stolar - varav den lediga besöksstolen alltid ska vara varm - är färdiga är det Astrids tur.
- Vi gör förstås Astrid Lindgren sist, som pricken över i.

Åldras vackert
I patinerad svart brons ska hon sitta på torget i sin barndomsstad. Hon kan hålla i princip hur länge som helst. Med tiden kommer skulpturen att bli lite grön, här och där.
- Den kommer att åldras vackert, och hur den ser ut beror helt enkelt på var människor kommer att vidröra konstverket - Margaretha Krook är alltid blank om näsan, eftersom många tydligen tar på henne just där, säger Marie-Louise Ekman.
Någon exakt kopia av arbetsrummet på Dalagatan blir det inte, betonar hon. Hon är inte ute efter den sortens realism, och hon är rädd för det pittoreska och alltför sockersöta.
- Därför har vi kommit fram till att behålla provmodellens stöttor och tvingar utanför väggarna, det skapar en scenisk kuliss kring det beständiga. Det hade lätt blivit lite container av det annars, och jag tycker att det ska vara sevärt oavsett från vilket håll man kommer.
Att Astrid ska gå att känna igen utan någon tvekan har varit utgångspunkt. Men en människas ansikte är så mycket mer än antal centimetrar mellan ögon, djupet på rynkorna och avståndet mellan näsa och mun.
- Vi vill mera fånga något i flykten än ett förstenat men exakt ansikte - en personlighet, temperament, en attityd.