Christine Nöstlinger är glad över att prisceremonin på Skansen i Stockholm den 4 juni blev så avspänd och trevlig, när vi träffar henne under hennes Vimmerbybesök.
En prisutdelning i Wien hade blivit mera högtravande och långrandig, tror hon.
Men här höll sig såväl statsministern som kulturministern föredömligt kort. Och underhållningen gillade också pristagaren som gått och blivit historisk i och med att hon är den första mottagaren av det av svenska regeringen instiftade litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.
Känslorna under ceremonin på Skansen beskriver hon med sans.
- Jag kände mig faktiskt alldeles vanlig.
Tankarna som for genom huvudet när hon fick beskedet att hon fått priset, tidigare i vår, är av mera svårbeskrivlig sort.
- Ja, vad tänkte jag då..min Gud... det var förvåning och det var glädje. Det går inte att beskriva.
Uppmärksamheten hemma i Österrike har varit stor.
- Men stolt är man inte i Österrike, det är ingen österrikisk egenskap. Mera förbluffning, att man kan få något så fint för att man skrivit barnböcker.
Christine Nöstlinger tycker att synen på barnlitteratur i Sverige är föredömlig. Att barnkulturen får utrymme, att också författare av barnböcker får uppmärksamhet är något hon gärna talar om.
- Sverige är väldigt bra på det här. Hemma är synen på barnlitteratur lite milt överseende och det har inte blivit bättre under de senare åren när biblioteken fått sänkta statliga anslag och förlagen brottas med stora ekonomiska problem. Många förlag har lagts ner, eller köpts upp av de stora förlagen. Situationen är densamma i Tyskland.

I juryns motivering prisas Nöstlinger för att hon "är en pålitlig ouppfostrare av Astrid Lindgrens kaliber. Hennes mångskiftande och djupt engagerade författarskap är präglat av respektlös humor, klarsynt allvar och lågmäld värme och hon ställer sig oreserverat på barnens och de marginaliserades sida".
Ord som ju onekligen går att översätta på den författare litteraturpriset hedrar. Men inspirerad av Astrid Lindgren kan inte Christine Nöstlinger säga att hon blivit.
- Inte. När jag började skriva visste jag inte ens om hennes böcker och när jag såg illustrationerna till Bullerbyböckerna tyckte jag de var gammalmodiga.
Men uppfattningen om Astrids författarskap kom att växa och utvecklas till kärlek och beundran - och en vänskap som sträckte sig över 30 år.
- Vi träffades regelbundet. Hennes böcker har betytt mycket för barn i Österrike i årtionden. Fast just nu är det mest Harry Potter...

Allra störst genomslagskraft på den internationella marknaden har ju Astrid Lindgren haft i Tyskland, där hennes spridning och framgång varit enorm. Astrid Lindgrens tyska förläggare Heidi Oetinger och Silke Weitendorf följde med Nöstlinger till Vimmerby. Oetingers är ett av de tre förlag - två tyska och ett österrikiskt - som får dela på utgivningen av Christine Nöstlingers böcker.
När Oetingers förlag gav ut Pippi Långstrump i Tyskland 1949 var uppmärksamheten stor.
- Det var inte alla lärare som gillade Pippi. Men barnen gjorde det. Och snart var hon spridd i hela landet, säger Silke Weitendorf, som tycker att också Christine Nöstlinger förnyade barnlitteraturen med sina böcker på 1960-talet.

Om 120 av de omkring 150 böcker Christine Nöstlinger skrivit är barnböcker, har det alltid funnits utrymme för annat skrivande.
Hon har blivit mycket uppskattad för sina humoristiska kokböcker för matlagare med två vänsterhänder, eller tummen mitt i handen.
Hennes lättsamma råd om mat har resulterat i att herrar på väg in i delikatessbutiken med inköpslista i ena handen och en bok av Christine Nöstlinger i den andra inte är en helt ovanlig syn hemma i Wien.
Christine Nöstlinger skriver också andra böcker för en vuxen målgrupp, tv-teater och artiklar.
- Jag byter gärna om.
Men någon särskild drivkraft vill hon inte säga att hon har i sitt skrivande, även om hennes läsare gärna framhåller humorn och det klara ställningstagandet för de utsatta eller avvikande.
- Det är väl samma drivkraft för mig som för vem som helst som har ett jobb att gå till. Vad driver en läkare att gå till jobbet? Det jag ständigt måste fråga mig är hur jag ska formulera mig, vilka ord jag ska använda och det är ingen skillnad om jag skriver en bok för barn eller om jag skriver en politisk artikel, vilket jag gjort varje dag i 20 år.

Christine Nöstlinger delar på priset - och de prissumman på fem miljoner - med den amerikanske författaren och bildkonstnären Maurice Sendak. Han kunde inte delta i ceremonin i Sverige, utan får priset vid ett senare tillfälle i USA.
Om priskollegan tycker Nöstlinger mycket:
- Jag älskar hans bilder och många av hans historier. Men vem gör väl inte det.
Hon säger att priset, som hon "kände till, men hade hunnit glömma att det fanns" inte påverkar henne eller hennes arbete som författare. Men det påverkar förstås hennes ekonomi.
- Jag kommer att ge lite pengar till min dotter och ett par flyktingorganisationer. Som författare har jag heller ingen pension, så det blir skönt med en "finansiell huvudkudde".
Torsdagskvällen avnjöt Christine Nöstlinger och hennes sällskap en bit mat tillsammans med kommunalrådet Leif Larsson, kulturchefen Anders Eriksson och turistchefen Christina Thorstensson.
Fredagsprogrammet bjöd sedan på rundtur i Vimmerby, med skolavslutning med Astrid Lindgrens skola, kyrkogården, Vang Nyman-utställningen, Näs, Sevedstorp, Bullerbyn.