Marie-Louise vill göra statyn

En orädd konstnär, som inte är det minsta rädd för reaktioner.
- Jag har en idé jag tror på. Det enda jag är rädd för är att det inte ska bli så bra som jag vill.
Det namn som alltså statygruppen i kultur- och fritidsnämnden presenterat för resten av ledamöterna är Marie-Louise Ekman.
Marie-Louise Ekman ligger bland annat bakom de välkända skulpturerna Det Svenska Tungsinnet i Altonaparken vid Södra promenaden i Malmö och den kroppsvarma Margaretha Krook-skulpturen i brons intill Dramaten i hörnet av Nybrogatan/Nybroplan.
När Marie-Louise Ekman fick förfrågan från kultur- och fritidsnämndens ordförande Annika Carlson var första reaktionen nej.
- Men så fick jag idén, ringde Annika och sa att jag ändå hade något jag trodde på, och nu har jag haft den där idén i huvudet sedan årsskiftet.

Arbetsrummet
Förslaget bygger på att man helt enkelt kan gå in i Astrid Lindgrens arbetsrum.
- Ska man göra ett monument eller en hommage över någon som betytt mycket är det ju just hennes arbete som är viktigt. För mig känns det självklart att bygga upp en del av Astrid Lindgrens arbetsmiljö eftersom hon var en människa som arbetade hårt.
Den skiss som lämnats in till Vimmerby kommun visar Astrid, i naturlig storlek och gjuten i brons, sittande vid sin skrivmaskin. Besökaren går in i hennes arbetsrum, öppet men med två väggar mot omvärlden, golv och möbler. Mitt emot Astrid står en tom stol. En stol som är varm.
- Där kan man sätta sig, hos Astrid. Det blir fokus på den som kommer, inte på henne själv, och det tror jag är något hon själv skulle ha tyckt om.
- Jag har tänkt mycket på att det ska vara något som hon själv skulle ha sagt ja till. Särskilt när man gör någon som inte är levande i fysisk bemärkelse måste man visa respekt och tänka sig in i vad hon skulle ha godkänt som varande i livet.
Marie-Louise Ekman är naturligtvis inte ovetande om den debatt och folkstorm som förslagen från de fyra inbjudna konstnärerna väckte, när Vimmerby skulle skapa ett officiellt minnesmärke över Astrid Lindgren. Om konstnärerna Berit Lindfeldt, Dan Wolgers, Ebba Matz och Klara Kristalowa minns reaktionerna från Vimmerby med en rysning är det högst begripligt. Marie-Louise Ekman tycker inte att hon påverkas av det här i sitt arbete.
- Jag har försökt sätta mig in i det som hände i Vimmerby, innan jag tackade ja. Jag har också talat med flera av dem. Det viktiga för mig har varit att inte göra något som kändes oschysst mot de konstnärer som inbjudits tidigare, och som gjort ett bra jobb och tagit fram seriösa förslag från de förutsättningar som fanns då. Jag var totalt ointresserad av att göra något som kunde tolkas som att jag motarbetade det. Det är viktigt att gå vidare professionellt.
Precis som med Margaretha Krook-skulpturen och Tungsinnet ska det bli ett kollektivt konstverk i samarbete med elever på Kungliga konsthögskolan, där Ekman är rektor. Arbetsledare vid sidan av Ekman blir biträdande professorn och skulptören Heinrich Muellner.
- Heinrich är ett måste. Vi utgör ett bra arbetslag. Det känns viktigt och roligt att ha med unga människor, en ny konstnärsgeneration som får vara med att forma Astrid. En skicklig konstnär och före detta elev, som gick ut konsthögskolan för två år sedan, kommer att skulptera huvudet.
I Vimmerby har folkviljan uttryckt en längtan efter en porträttlik staty. Marie-Louise Ekman kan lugna på den punkten:
- Astrid ska vara porträttlik, det kommer inte att råda någon tvekan om att det är hon.
Marie-Louise Ekman har väl knappast gjort sig känd för att vara räddhågsen. I en intervju i Svenska Dagbladet talar hon om filmen Asta Nilssons sällskap, som hon gjort tillsammans med maken Gösta Ekman: "Den är inte helt lätt att tycka om eftersom den inte innehåller något av det som gör att man tycker om en film. Det finns en samtidssjuka att man måste bli populär och omtyckt till varje pris. Det är farligt. För mig är det viktigast att göra något som man kan stå för. Det är det enda som gör att jag har kraft att gå vidare".

Räds inte rabalder
Något hon kan stå verkar vara den grundläggande ambitionen också när hon presenterar sitt förslag till Astrid-staty. Och eventuellt rabalder i Vimmerby är ingenting hon grunnar över.
- Jag kan ärligt säga att rabalder skrämmer inte mig. Det som däremot skrämmer mig är om det vi gör inte skulle visa sig var tillräckligt bra, något som känns halvdant, att jag upptäcker att den idé jag haft var fel. Det vore väldigt tråkigt. Det där andra ligger utanför arbetet. Människor har olika åsikter och det får de ha.
Vad har Astrid Lindgren betytt för Marie-Louise Ekman?
- Jag har aldrig träffat henne, men är ju uppvuxen med Pippi och Nils Karlsson Pyssling. Jag tycker att tecknet på att en människa varit betydelsefull är att det går lite upp och ner med hur man förhåller sig till henne. Det är som med föräldrar; det finns perioder man retar sig på dem, men man kommer aldrig ifrån dem heller.
Närmast blir Ekmans förslag ett ärende för kommunstyrelsen och i augusti tas det upp av kommunfullmäktige.